handlingssätt. Denna benägenhet, så utbrister han, är den naturliga följden af det slegs europeisk amalgama, hyvarmed vi måst förknippa Kejsärdömets speciella politik. Alla de öfrigas imtresse är att fasthålla oss deruti; emedan de dymedelst hafva flera chancer att hindra vår förkefran );vårt borde vara att omärkligen, genom händelsernas makt, lösgöra oss från dem, dock, om möjligt är, uten att synas Sträfva till detta lösgörande. Säkraste sättet att vinna detta syftemål — som är oundganogligt för vårt närvarande och tillkommande o0oberoende (ett allt för modest ord!) — är att, utan utseende af att vara angelägen, slingra sig umdan den illimiterade underhandling, som Europas hof önska ullställa under vintren, och göra oss beredda att begynna nästa falttåg med en utrustning och styrka, som förslå att hesegra allt motstånd. Efter denna vink, som visar, huru enfaldigt Europa varit att vilja underhandla, der helt andra medel behöfts, fäster förf. uppmärksamheten på den erfarenhet och den tillförsigt till egna krafter, som Ryssarna, förvärfvat under förra fälttåget, och som försäkra framgången. Han ogillar den versamma forsigtighet, som endast gjort fienden djärf och åt Österrikes illvilja i synnerhet samt åt en stor del af Engelska allmänheten beredt tillfälle; att:smäda och svärta de aktningsvärdaste och högsintaste handlingar (?!). Denna varsamhet måste upphöra. Vi skola tillåta kristenheten att slåss med sina tyranner; och vi skola mot vår fiende lössläppa de stormar, som han åkallar, då de utgöra en del af vårt naturliga försvar och ett medel att tvinga honom att underkasta sig de villkor, dem vår heder och trygghet tvinga oss att föreskrifva honom. Utan att vidare förklara, hvad han menar med tilllåtelsen för kristenheten, att slåss med sina tyranner, går förf. in i detaljer om den plan för kriget, hvilken han förut uppgjort, och påminner om, huru hav tillstyrkt att bemäktiga sig alla de fästningar, som försvara ingången till Turkiet, i synnerhet den vid Donau? Då skola vi, säger han, ej blott vara fria i våra rörelser, utan äfven hafva en formidabel gräns mot Österrike. Det är endast genom infall i Furstendömena och hotandet af våra kommunikationer, som det kan ge ett känndart slag. — Hade vi val fast fot på Donaus stränder, så skulle det vara Österrike, som saknade en point Pappui.? Dessa ider erkanner förf. sig Falva hemtat ur kabinettets exposd, som innehåller den sedan följda krigsplanen (neml. att på samma gång operera på Donau och sända en: stor armee, betäckt af Varna och flottan, samt hålla en observationskorps mot Schumla). Denna plan, heter det, skall inom två månaders tid lägga Turkiets öde iKejsarens händer; och då skola Europas kabinetter fördubbla sina bemödanden att förmå Sultan till fred, emedan de inse, att de endast derigenom kunna rädda honom. Endrägten kan finnas endast i detta fall; 1y i hvarje annat, och om fråga vore att bekriga Ryssland, då vore det dem omöjligt att sämjas). Denna ställning vore den önskligaste för H. M. Med makt att fordra mera, skulle H. M. beqväma sig att fordra mindre, nemligen hvad som finnes i exposden (förmodligen hvad som ficks). — Att vinna detta öfvertag synes mig böra vara målet för alla vära-sträfvanden. Detta öfvertag har nu blifvit ett vilkor för vår politiska existens, sådan vi måste befåsta den och upprätthålla den inför våra egna och verldens ögon. Våra fiender, (och erkännas måste, att wi hafva fiender) hafva gjo.t sig hopp om motsatsen; de) Progres. — Det är roligt att understundom så der öfverraska sina vänner i obevakade ögonblick, då de tro sig med trygghet kunna pladdra ut sina hjertans tankar, Rysslands förkofran — eller framsteg, eller förstoring, eller hvad man vill kala det — beror på ett lösgörande från detta europeiska amalgama, som ändock något tyglar dess högt stråfvande ande! Säuet att göra sig någorlunda oberoende af denna förargeliga, onaturliga amalgama mellan det civiliserade Europas statsförbund och ew Byssland, är: antydt ofvan, nemligen en afgjord öfverlägsenhet. Ryssen inser, att han och hans planer, hans sträfvande, icke kunna förlikas med detta europeiska amalgama eller införlifva sig med det, utan måste söka sin existens i en afgjord ölverlägsenhet, en intimiderande öfvervigt. utan hvilken den heterogena ympen på amalgaman känner sig icke kunna existera. — Vi råda läsaren att ett par gånger, och med efertanka, genomgå dessa punkter 1 den ryska diplomatens utgjute!ser. De här ofvan i texten omedelbart följande ord, innebära ett ovederlägghgt bevis, att vi sett den diplomatiska bekännelsen ur dess rätta synpunkt. . y Ja, just det är, hvad de veta, och derföre skratta vidriga amalgama. .Syeoska province-logen af kön: servatismen har ju bekänt, hvar före man tål allt af Ryssland, nemliger för att kunna nyttja det som buFR: AN TN sn sa NM 2