handlingssätt. Denna benägenhet, så utbrister han,
är den naturliga följden af det slegs europeisk amalga-
ma, hyvarmed vi måst förknippa Kejsärdömets speciella
politik. Alla de öfrigas imtresse är att fasthålla oss der-
uti; emedan de dymedelst hafva flera chancer att hin-
dra vår förkefran );- vårt borde vara att omärkligen,
genom händelsernas makt, lösgöra oss från dem, dock,
om möjligt är, uten att synas Sträfva till detta lösgöran-
de. Säkraste sättet att vinna detta syftemål — som är
oundganogligt för vårt närvarande och tillkommande o0o-
beroende (ett allt för modest ord!) — är att, utan
utseende af att vara angelägen, slingra sig umdan den
illimiterade underhandling, som Europas hof önska ull-
ställa under vintren, och göra oss beredda att begynna
nästa falttåg med en utrustning och styrka, som förslå
att hesegra allt motstånd.
Efter denna vink, som visar, huru enfaldigt Europa
varit att vilja underhandla, der helt andra medel be-
höfts, fäster förf. uppmärksamheten på den erfarenhet
och den tillförsigt till egna krafter, som Ryssarna, för-
värfvat under förra fälttåget, och som försäkra fram-
gången. Han ogillar den versamma forsigtighet, som
endast gjort fienden djärf och åt Österrikes illvilja i
synnerhet samt åt en stor del af Engelska allmänheten
beredt tillfälle; att:smäda och svärta de aktningsvärda-
ste och högsintaste handlingar (?!). Denna varsamhet
måste upphöra. Vi skola tillåta kristenheten att slåss
med sina tyranner; och vi skola mot vår fiende lös-
släppa de stormar, som han åkallar, då de utgöra en
del af vårt naturliga försvar och ett medel att tvinga
honom att underkasta sig de villkor, dem vår heder
och trygghet tvinga oss att föreskrifva honom.
Utan att vidare förklara, hvad han menar med till-
låtelsen för kristenheten, att slåss med sina tyranner,
går förf. in i detaljer om den plan för kriget, hvilken
han förut uppgjort, och påminner om, huru hav till-
styrkt att bemäktiga sig alla de fästningar, som försva-
ra ingången till Turkiet, i synnerhet den vid Donau?
Då skola vi, säger han, ej blott vara fria i våra rörel-
ser, utan äfven hafva en formidabel gräns mot Österri-
ke. Det är endast genom infall i Furstendömena och
hotandet af våra kommunikationer, som det kan ge ett
känndart slag. — Hade vi val fast fot på Donaus strän-
der, så skulle det vara Österrike, som saknade en po-
int Pappui.? Dessa ider erkanner förf. sig Falva
hemtat ur kabinettets exposd, som innehåller den se-
dan följda krigsplanen (neml. att på samma gång ope-
rera på Donau och sända en: stor armee, betäckt af
Varna och flottan, samt hålla en observationskorps mot
Schumla). Denna plan, heter det, skall inom två må-
naders tid lägga Turkiets öde i- Kejsarens händer; och
då skola Europas kabinetter fördubbla sina bemödan-
den att förmå Sultan till fred, emedan de inse, att de
endast derigenom kunna rädda honom. Endrägten kan
finnas endast i detta fall; 1y i hvarje annat, och om
fråga vore att bekriga Ryssland, då vore det dem o-
möjligt att sämjas). Denna ställning vore den önskli-
gaste för H. M. Med makt att fordra mera, skulle H.
M. beqväma sig att fordra mindre, nemligen hvad som
finnes i exposden (förmodligen hvad som ficks). — Att
vinna detta öfvertag synes mig böra vara målet för alla
vära-sträfvanden. Detta öfvertag har nu blifvit ett
vilkor för vår politiska existens, sådan vi måste befå-
sta den och upprätthålla den inför våra egna och verl-
dens ögon. Våra fiender, (och erkännas måste, att wi
hafva fiender) hafva gjo.t sig hopp om motsatsen; de-
) Progres. — Det är roligt att understundom så der
öfverraska sina vänner i obevakade ögonblick, då de
tro sig med trygghet kunna pladdra ut sina hjertans
tankar, Rysslands förkofran — eller framsteg, el-
ler förstoring, eller hvad man vill kala det — be-
ror på ett lösgörande från detta europeiska amalga-
ma, som ändock något tyglar dess högt stråfvande
ande! Säuet att göra sig någorlunda oberoende af
denna förargeliga, onaturliga amalgama mellan det ci-
viliserade Europas statsförbund och ew Byssland, är:
antydt ofvan, nemligen en afgjord öfverlägsenhet.
Ryssen inser, att han och hans planer, hans sträf-
vande, icke kunna förlikas med detta europeiska
amalgama eller införlifva sig med det, utan måste
söka sin existens i en afgjord ölverlägsenhet, en
intimiderande öfvervigt. utan hvilken den heterogena
ympen på amalgaman känner sig icke kunna existe-
ra. — Vi råda läsaren att ett par gånger, och med
efertanka, genomgå dessa punkter 1 den ryska diplo-
matens utgjute!ser. De här ofvan i texten omedel-
bart följande ord, innebära ett ovederlägghgt bevis,
att vi sett den diplomatiska bekännelsen ur dess rät-
ta synpunkt. .
y Ja, just det är, hvad de veta, och derföre skratta
vidriga amalgama. .Syeoska province-logen af kön- :
servatismen har ju bekänt, hvar före man tål allt af
Ryssland, nemliger för att kunna nyttja det som bu-
FR: AN TN sn sa NM 2