-: ad
rysska kabinettets cirkulär till sina ministrar hos de fyra
stora makterna, om de båda krigförandes ställning till
hvarandra vid falttåzets slut och om krigets karakter.
Ambassadören klagar dfver de osanningar och falska å-
sigter, som blifvit utspridda, och öfver tillintetgörandet.
af det hopp, att de andra magierne, isynnerhet O-
sterrike, skulle tillhålla. porten att göra fred. Han kal-
lar Österrikes politik fiendtlig och falsk. Förf. hop-
pas dock, at focta snart skulle upplysa Rysslands fien-
der och bevisa de stora fördelar, som det, ehuru med
stora uppolttingar vunnit. Franska regeringen och
de upptyste i Frankrike, äfvensom Hert. af FVel-
lington, hade icke låtit förvilla sig, utan emotsett
H)1)
rysska armzens framgång. W. beräknade äfven det före-
stående fälttågets lysande resultater; detta hade Polignac,
som kom från England, försåkrat forf., som —. fortfar:
det nya förestående fält åget, som våra fiender och vår
storhets afundsmän så mycket frukta att se begynnas,
bar blifvit nödvändigt och oundvikligt; Kejsarens och ri-
kets värdighet, ära och fördel fordra det?
Förf. kommer sedan till den vigtiga punkten om an-
ledningarna till kriget. Det beskedliga Europa hade
den gången verklig sympathi för Ryssland, som ansågs
begynna kriget för att hjelpa de stackars förtryckta Gre-
kerna. Meua något sådant synes icke till på ringaste
vis, utan — enle dpia sgen till anfallet mot Porten var helt
enkelt Sultans provocationer, hvilka åter bestodo i
hans blodiga reformer, Au det åter icke var re-
formernas blodiglet, som så grufhgen provocerade
Ryssarna, framlyset i nästa rad, der det talas om den
fruktan, som turkiska rikets consolidation mgat Euro-
pas kabinetter i allmänhet, och i synnerhet dem, som
voro minst vänskapligt sinnade emot Ryssland (hvar-
med egentligen lärer menas Österrike, som aldrig lärer
af själ och hjerta hafva gått in i Rysslands politik, än-
nu mindre, såsom man påstått, med det uppgjort någon
plan till Turkiets styckning). Kejsaren, heter det, har
sat det turkiska systemet på prof och befunnit det ega
en början till fysisk och moralisk organisation, som
det ej förut egde. Om Sultan varit i tillfälle att bju-
da oss ett bestämdare och bättre ordnadt motstånd, då
han knappast fått ihop elementerna till sin nya reform-
och förbäturingsplan, huru formidabel skulle vi då icke
hafva funnit bonom, om han - fått tid på sig att gifva
deråt mera soliditet. Att Turkiet begynte reformeras
och förstärkas, se der den dödliga förolämpning, som
Ryssland icke kunde låta passera utan ett krig. Det
tyckes visa, huru gärna man ser goda grann ars tillväxt
i välmåga och styrka, och hvad små stater hafva att
vanta, som provocera måägtliga grannar genom förbätt-
ringar i sitt tillstånd. Grefve Pozzo di Borgo lyckön-
skar ryssarna, att de anfallit turkarna, innan de blefvo
farligare; ty upskof skulle endast hafva förvärrat Ryss-
lands ställning och beredt det större hintter, än det möt-
te. Han såg med lifligaste tillfredsställelse , att rys-
ska kabinettet höjde sina anspråk, sedan det lärt känna
sakernas verkliga tillstånd och. öfvertygat sig, att för-
sigtighetsmåtten borde mångdubblas, för att minska fa-
rorne för framtiden. Dessa försigtighetsmått, det
visade utgången, bestodo uli att alldeles nedsätta och
kufva Turkiet, så att ingenting vidare skulle vara att fruk-
ta af Sultans blodiga reformer.
En ömtålig punkt fanns, nemligen hvad Europa skulle
säga om Rysslands åtgärder, sedan Kejsaren lofvat att
afbålla sig från eröfrimgar. Det skrik, som skulle
kunna uppstå, ansåg förf, endast kunna hjelpas genom
en afgjord öfverlågsenhet, som således vore alldeles
ouvdgänglig. Då Kejsaren, heter det, begynte kriget,
underrättades Europa, att H. M. skulle afhålla sig från
eröfring och endast fordra ersättning för sina kostnader,
samt en moralisk (?) garanti för sin handelsfrihet. Ka-
binetterne, långt ifrån att medgifva någon vidsträckt tyd-
ning åt dessa atlmänna ordalag, måste naturligtvis tvärt-
om önska att kringskära deras kraft och verkan med
den trångaste möjliga tillämpning. Antagom nu, då
Sultan till en viss grad öfverträffar deras förhoppningar
geuom sitt motstånd och då vissa ännu smickra sig med
inbillningen om vår svaghet, att vi påyrka de af E.B.
så klokt uttryckta villkor (dessa nämnas ej, men begri-
pas lätt), så skola de alla höja sina röster mot våra enorma
anspråk och finn: dem obillige. Jag undantager härifrån
icke ens Frankrike eller P;eussen. Dessa båda hofhy-
sa visserligen en vänskaplig och tillgifven poliuik mot
Ryssland och skola icke gripa ull vapen emot det; nien :
deras lang gtan efter freden är få stor, och den af dem .
ansedda nödvändigt heten att göra slut på deaf fiendt-
ligheternas fortfarande föranledde komplicationer är så.
tvingande, att de måste tro det vara sitt ålhggande alt
ogilla allt, som kan fördröja ett i deras ögon så önsk-
värdt fredsslut — så snart Sultan gått in på att återställa
sakerna, ut ante bellum, och att afträda, hvad allmänna
tänkesättet redan uppoffrat åt oss: Svarta hafvets
fästningar och asiaiiska kust. Foörstörandet af fäst-
vingarna på Donaus högra strand och vid Balkan skall
betraktas såsom åsyftande Ottomaniska rikets nästan ö-