-: ad rysska kabinettets cirkulär till sina ministrar hos de fyra stora makterna, om de båda krigförandes ställning till hvarandra vid falttåzets slut och om krigets karakter. Ambassadören klagar dfver de osanningar och falska åsigter, som blifvit utspridda, och öfver tillintetgörandet. af det hopp, att de andra magierne, isynnerhet Osterrike, skulle tillhålla. porten att göra fred. Han kallar Österrikes politik fiendtlig och falsk. Förf. hoppas dock, at focta snart skulle upplysa Rysslands fiender och bevisa de stora fördelar, som det, ehuru med stora uppolttingar vunnit. Franska regeringen och de upptyste i Frankrike, äfvensom Hert. af FVellington, hade icke låtit förvilla sig, utan emotsett H)1) rysska armzens framgång. W. beräknade äfven det förestående fälttågets lysande resultater; detta hade Polignac, som kom från England, försåkrat forf., som —. fortfar: det nya förestående fält åget, som våra fiender och vår storhets afundsmän så mycket frukta att se begynnas, bar blifvit nödvändigt och oundvikligt; Kejsarens och rikets värdighet, ära och fördel fordra det? Förf. kommer sedan till den vigtiga punkten om anledningarna till kriget. Det beskedliga Europa hade den gången verklig sympathi för Ryssland, som ansågs begynna kriget för att hjelpa de stackars förtryckta Grekerna. Meua något sådant synes icke till på ringaste vis, utan — enle dpia sgen till anfallet mot Porten var helt enkelt Sultans provocationer, hvilka åter bestodo i hans blodiga reformer, Au det åter icke var reformernas blodiglet, som så grufhgen provocerade Ryssarna, framlyset i nästa rad, der det talas om den fruktan, som turkiska rikets consolidation mgat Europas kabinetter i allmänhet, och i synnerhet dem, som voro minst vänskapligt sinnade emot Ryssland (hvarmed egentligen lärer menas Österrike, som aldrig lärer af själ och hjerta hafva gått in i Rysslands politik, ännu mindre, såsom man påstått, med det uppgjort någon plan till Turkiets styckning). Kejsaren, heter det, har sat det turkiska systemet på prof och befunnit det ega en början till fysisk och moralisk organisation, som det ej förut egde. Om Sultan varit i tillfälle att bjuda oss ett bestämdare och bättre ordnadt motstånd, då han knappast fått ihop elementerna till sin nya reformoch förbäturingsplan, huru formidabel skulle vi då icke hafva funnit bonom, om han fått tid på sig att gifva deråt mera soliditet. Att Turkiet begynte reformeras och förstärkas, se der den dödliga förolämpning, som Ryssland icke kunde låta passera utan ett krig. Det tyckes visa, huru gärna man ser goda grann ars tillväxt i välmåga och styrka, och hvad små stater hafva att vanta, som provocera måägtliga grannar genom förbättringar i sitt tillstånd. Grefve Pozzo di Borgo lyckönskar ryssarna, att de anfallit turkarna, innan de blefvo farligare; ty upskof skulle endast hafva förvärrat Rysslands ställning och beredt det större hintter, än det mötte. Han såg med lifligaste tillfredsställelse , att rysska kabinettet höjde sina anspråk, sedan det lärt känna sakernas verkliga tillstånd och. öfvertygat sig, att försigtighetsmåtten borde mångdubblas, för att minska farorne för framtiden. Dessa försigtighetsmått, det visade utgången, bestodo uli att alldeles nedsätta och kufva Turkiet, så att ingenting vidare skulle vara att frukta af Sultans blodiga reformer. En ömtålig punkt fanns, nemligen hvad Europa skulle säga om Rysslands åtgärder, sedan Kejsaren lofvat att afbålla sig från eröfrimgar. Det skrik, som skulle kunna uppstå, ansåg förf, endast kunna hjelpas genom en afgjord öfverlågsenhet, som således vore alldeles ouvdgänglig. Då Kejsaren, heter det, begynte kriget, underrättades Europa, att H. M. skulle afhålla sig från eröfring och endast fordra ersättning för sina kostnader, samt en moralisk (?) garanti för sin handelsfrihet. Kabinetterne, långt ifrån att medgifva någon vidsträckt tydning åt dessa atlmänna ordalag, måste naturligtvis tvärtom önska att kringskära deras kraft och verkan med den trångaste möjliga tillämpning. Antagom nu, då Sultan till en viss grad öfverträffar deras förhoppningar geuom sitt motstånd och då vissa ännu smickra sig med inbillningen om vår svaghet, att vi påyrka de af E.B. så klokt uttryckta villkor (dessa nämnas ej, men begripas lätt), så skola de alla höja sina röster mot våra enorma anspråk och finn: dem obillige. Jag undantager härifrån icke ens Frankrike eller P;eussen. Dessa båda hofhysa visserligen en vänskaplig och tillgifven poliuik mot Ryssland och skola icke gripa ull vapen emot det; nien : deras lang gtan efter freden är få stor, och den af dem . ansedda nödvändigt heten att göra slut på deaf fiendtligheternas fortfarande föranledde komplicationer är så. tvingande, att de måste tro det vara sitt ålhggande alt ogilla allt, som kan fördröja ett i deras ögon så önskvärdt fredsslut — så snart Sultan gått in på att återställa sakerna, ut ante bellum, och att afträda, hvad allmänna tänkesättet redan uppoffrat åt oss: Svarta hafvets fästningar och asiaiiska kust. Foörstörandet af fästvingarna på Donaus högra strand och vid Balkan skall betraktas såsom åsyftande Ottomaniska rikets nästan ö