derå söktes. Det förra bevisar alldeles intet i sjelfva
saken, som ej förändrar sig i ämne af denna beskaffen-
het om Konungen eller enskild man väckt frågan.
Det sednare, eller sanctionen, bör deremot tagas i när-
mare skärskådande.
Frågan är: var den tillkommen såsom medel eller än-
damål, eller måhända båda : delarne? Vi vilje besvara
frågan med ja! och referera derefter Ständernas beslut,
som var, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om dess Nådiga sanction derå, på det, på förut öfligt
sätt, Kongl. Maj:ts Nådiga auktorisation måtte -blifva
fullmägtige i Riksgäldskontoret meddelad. Om vi icke
alltför mycket misstage oss, ligger häruti definitionen
deruppå, att. den Nådiga sanktionen var både medel och
ändamål, nen också icke mera, för att sålunda om och
då det behöfdes, (bemärkom dessa ord) vinna det slag
af garani, som gemenligen erfordras för utländska låns
upptagande: en formel, som varit brukad äfven tillföre-
ne då Sverige upptagit så beskaffade lån. Deremot kun-
na vi aldrig medgifva, att Ständerne af Grundlagen äro
förhindrade, att utan Konungens medverkan eller delta-
gande göra lån. Väl är Konungen, genom tydeliga or-
dalydelsen af 76 Regeringsformen, betaget att utan
Ständernas samtycke lån in- eller utrikes göra, eller riket
med ny gäld belasta; men dagliga erfarenheten vittnar,,
att Konungens samtycke icke erfordras hvarje gång Stän-
derne finna staten böra upptaga lån, och naturhga följden
deraf är också, att Ständerne sjelfve, efter 66 Rege-
ringsformen, ensamt äro förbundne att bereda deras
Riksgäldskontor, som besörjer upplåningen, mnödige
medel genom särskild bevillning, till kapital och ränta.
Det torde oekså vara Minerva ensamt förbehållet, att
under sina föreläsningar utveckla den lära, att en folk-
representation eller en enskild man, som en gång sökt
ett slags af coutume antagen garant, eller en borgen
efter lag, för ett lån, hvilket den tror sig behöfva, en-
dast derföre ovillkorligen skall och bör fullfölja sin före-
sats — äfven om hågen eller behofvet att låna upphört.
I allt fall hade troligen hela, om vi så må kalla den,
återvinningsfrågan antiugen aldrig uppkommit, eller
af sig sjelf fortallit, om ej Expeditionsutskottet, af skäl, dem
vi ej kunna fatta, genom den underdåniga novfika-
tionen gifvit saken en missvisning. Helt enkelt hade bi-
fallet hos Ständerna af Statsutskottets betänkande N:o
191 endast och allenast, som sig bordt, kommit att
lända utskottet till rättelse vid uppsåttaudet af det nya
reglementet för fullmäktige i Rgs.kontoret, som vid
hvarje riksdag af ständerna för dem utfärdas, sålunda,
att från reglementet uteslutits all föreskrift om upptagan-
de af något lån i silfver i förut stadgadt ändamål. E-
medlertid må det anmärkas såsom ett bevis huru omöj-
ligt det är för riksstånden att med tillräcklig uppmärk-
samhet följa alla ärenden från deras ursprug till deras
slut, att den ofta åberopade skrifvelsen blifvit utan an-
märkning i alla fyra stånden justerad. Skulle, emot
förmodan, annu någon tviflare finnas derpå, att ständer-
na verkeligen ägde fria händer att besluta att icke upp-
taga statslånet, så hänvisa vi honom till det faktum,
att lånet ändå till slut ej kom att upptagas. Må ingen
låta förvilla sig af det beslut, som sedermera af.3 stånd
fattades, att Rgs.kontoret skulle uppdragas att å Rikets
Ständers vägnar ikläda sig garanti för lån, som hypo-
teksföreningar kunde upptaga — att tro, det detta be-
slut innefattar et samtycke till den Kongl. propositio-
nen d. 4 Oktober. Tvärtom, Kongl Maj:t har aldrig
i Nåder dertill på något sätt uppmanat folkets represen-
tanter, utan idgen härom uppkom, som hvar man vet,
på sitteget sätt. . Den upprann inom Statsutskottet, hos
en af dess ledamoter, Hr vy. presidenten af Billbergh:
Statsutskottet , vid besvarandet af högstberörde
Kongl proposition eller skrifvelse, uti betänkande N:o
366 anförde bland annat följande:
Det kan ej vara obekant, åtminstone för dem, hvilka
bivistat sistlidne riksdag och tagit verksam del uti för-
handlingarne, att realisationers skyndsamma befrämjande
varit hufvudsakliga ändamålet med det, vid san:ma riks-
dag, beslutade lånet af högst 2,000, 000 Rdr 1 siltver;
och hvilket dessutom kan inhemtas af de, fullmögtige
i Riksgäldskontoret, uti ett serskildt reglemente, gifna
föreskrifter; Så heter det i samma reglementes andra
punkt (sid. 60): lånet indrages icke i vexlar, utan i
silfver, som i Banken på deposit-räkning insättes;
och vidare uti andra puakten af allmänna föreskrifterne
(sid. 63): vid beräkomg af silfverfondens förhållande
till sedelstocken, i afseende på tiden för realisationens
verkställande, ega Bankofullmägtige, i händelse silfver-
linet varder upptaget och på depositions- räkning in-
satt, förr än realisationen börjes, att anse den på ifrå-
gavarande räkning då innestående behållning i silfver,
såsom Bankens.?
Fastighetsegares understödjande med lån har således
varit ett med lånets upptagande underordnadt ändamål,
att nemligen. genom utlåningen af de bankosedlar, hvil-
ka för det till banken levererade silfret erhöllos, be-
reda en säker tillgång för den ränta och amortissement,