under andra omständigheter, än då ett större ondt blott
derigenom kan undvikas; så, enär Utskottet ansåg Ri-
kets allmänna förhållanden under närvarande tidpunkt
icke påkalla någon dylik åtgärd, hälst Utskottet förut-
satte, att realisationen ej längre fördröjdes , afstyrktes
bifall å motionen. (Forts. följer.)
Det är icke blott i Stockholmsbladen som Hr Karl
Ku lbergs: Svenskarna i Neapel blifvit behörigen
be märkta; se här ett bref ur Götheborgs Handels- och Sjö-
fartstidtiing, som vi låna för våra läsare, hvilka sanno-
likt skola finna sig rått roade deraf. Vi införa hela
brefvet, emedan äfven det öfriga af dess innehåll angår
ett ämne af vigt:
?FRÅN REDAKTIONENS KORRESPONDENT I
STOCKHOLM.
Den 22 Jan. 1836. Af tidningarna är redan kändt,
alt en ny stjerna uppgått på vår litterära horisont, ho-
tande att fördunkla många ljus, som förut tindrat. Man
klagade, att den dramatiska litteraturen vanvårdades,
att inga inhemska teaterförfattare framdrogos af den dra-
m tiska konstens föreståndare, ja, att inga sådana fun-
no3: eller kunde finnas. Hr Karl Kullberg (vyligen blef-
ven Kammarjunkare, men redan länge Statstidnings-
junkare) har faktiskt bevisat oriktigheten af så det ena
som andra påståendet. Att han är född fullvuxen, an-
tyder en sorts slägtskap med Minerva, eller kanske rät-
tare en Minerva-baltighet. Denna fullvuxenhet vid det
första uppträdandet har blifvit illa uttydd, till och med
misshandlad; man har icke förstått den äkta storhetens
kännemärken; man har tagit den för påflugenhet, egen-
kärlek, oförskämdhet. Att en ung -manjy- vid sitt aldra
första uppträdande på skådeplatsen, föraktar anonymite-
ten, har man tyckt vara något djerft; sjelfve Shakespeare,
påstår man, hade föga af denna djerfhet; han säges ju
hafva skrattat åt den, som uppmanade honom att låta
trycka sina sk-ifter.
Men hvad var också Shakespeare emot Hr Karl Kull-
berg! Hvilken enfald förrådde han icke! Då man
läser hans dramer, tycker man allt falla sig si enkelt
och okonstladt; det är så, som om det vore taget allt-
sammans lifslefvande ur menniskohjertat och mennisko-
naturens gång. Det öfvernaturliga eller mot-naturliga,
om jag så får säga, ligger utom menniskan, sådan han
visar henne; men inom henne är allt så klart, så gifven
följd af hennes ställningar och böjelser. Derföre har
han också icke kunnat höja sig till attäskapaåså kalla-
de idealer, utan tagit godt och ondt, sådant det fnnes.
Häraf kommer också, att icke två åro alldeleslikaz hos
honom, utan alla nuancerade, såsom hade. den oöfvade,
enfaldiga naturen gjort dem på slump och kastat dem
fram på banan. Derföre behöfver också den ene icke
att stå och tala om, att han är en hjelte, den andre
icke att han är en skurk o. s. v. Man ser det straxt
på deras gerningar.
Alla dessa otympligheter hafva våra unga författare
vetat att förakta, hafva de vuxit ifrån i moderlifvet.
Också kan man icke utan förtjusning se och höra de-
ras bjeltar och poltroner, deras dygdemönster och bof-
var. Det roligaste är, att man kärner igen dem sedan
sist, då man hade den äran att besöka Thalias tempel:
I dag åtta dar sen träffade jag iniv vän bjelten 1 Sibe-
rien, pu träffar jag honom i Afrika, frisk och sund och
oförändrad, lik sig som ett bär. Det kan
ju icke ännat än fröjda mitt goda bjerta. Den
äregirige konspiratören (denne bof öfver alla bofvar), hvars
bekantskap jag haft den äran att göra itjugu år, på hans
resor i Indien, 1 Mexico, vid Svarta hafvet, honom ha-
de jag den äran att i dag träffa i Neapel, alldeles så-
dan som jag såg honom sist, hvarken åldrad eller för-
yograd, hvårken bättre eller sämre. Han är en gam-
mal skurk ech håller i sig, som man säger, ty han har
icke lidit det ringaste af tidens åverkan; så som han
tänkte och talade i Österlandet, mång sekler före Vår
tideräkning, så tänker han och talar i vår tid, så, pre-
cis! så tänker och talarhan i Neapel på 1300talet. SHäri
ligger våra nya tragiska författares styrka: och Hr K. är
icke svagare än någon annan.
Om man läsit ett fantastiskt upptåg af Shakespeare,
kalladt. Midsummernights dream, så bar man fått
begrepp om någet, som kan kallas Kärle kens Trashärf-
va; alla äro kära, korsvis och i rad och på alla möjliga
vis; Å går efter B, B efter C, Cefier D och så vidare.
Hvad Shakespeare tillät sig blott i en farce, dethar Hr
Kullberg haft det ädla modet att införa i en stor trage-
di, men, till att börja med; blött till en del. - Kom-
mer han snart igen med ett vytt sorgespel, såt blir väl
trasslet. komplett: detta var blott att känna sig för.
Riktigt utveckladt, skall detta system blifva förträff-
ligt.
Nbra hår, om icke förebrått Shakespeare, åtminstone
förundrat sig öfver honom, att han stundom låter styc-
ket fortgå en stund, Sedan slagtandet för sig gått. Häri
bar han dock icke hunnit Hr Kullberg, som, om jag ej