w—-—-—-——---. !-. nönnnnuäpnnrnF—JEJ— III vid dem skryta al andra egenskaper. Ian kan se pa Chinesare, på de Hiadostanska kasterna, på hvarje strängt exclusif obgarki. I Ryssland föregår mycken blandning; men den har ännu icke trängt ned ull den stora massan. Om den: hinner dit, kunna resultater uppstå, dem ingen nu förmår beräkna, och som möjligen till och med kunde, genom andra folks skatter af erfarenhet och bildning, bereda Ryssarna ett legat, som dispenserade dem från vissa graders genomgående. Sådant har händt förr. En dylik genom testamente eller sidoarf erhållen assimileripg med den nu 1 Europa rådande Kaukasiska stammen är så mycket mindre otänkbar, som Rysslands vidsträckta gränsor innesluta folk, som ögonskenligen äro af Kaukasisk stam och af naturen lika högt begåfvade som den; Tscherkasser, Kirgiser, in. fl. hafva lika stora kroppsoch själsförmögenheter, lika stolt frihets-sinne, som någonsn våra invandrade förträder. Men man måste besinna, att amalgameringen icke frambringar detta resultat, i den form den hitulls visat sig i Ryssland. Horden sammansmälter med den civiliserade nationen, då den förra inflyttar på den sednare, icke tvärtom. De vilde i Amerika kunna ej sammansmälta med de ivflyttade Europeerna; men hade de förra slagit sig ned bland de sednare, då hade vi säkert fått se ett annat resultat. i Dessa fantasier, eller hvad man vill kalla dem, inverka emedlertid icke på den stora dagens fråga, som vi här uppkastat; de ting, som sålunda kunna komma att ske, inträffa åtminstone icke på flera sekler, och endast, såsom vi sagt, i det den stora horden, -drifven af naturnodvändighet eller instinkt (som man roar sig med att kalla dess styrelses politik), fullbordar sitt värf, såvida den icke innan dess är — — utrotad. Detta låter förskräckligt, men är dock bokstafligen sannt, så vida den store andens styrelse, såsom den uppenbarat sig i alla hittills kända verldshändelser, icke i hast och enskildt för detta fall är förändrad. Må man emellertid icke allt för mycket låta skräma sig af det stränga ordet; utrotandet behöfver icke och bör icke ske med förödelse och menniskomassans mördande... Europa skulle genom dy ika medel blott dokumentera, att det icke vore värdigt att verkställa domen, ehuru mången skulle vilja säga, att den, som är i rätter lifsnöd, äger värja sig med alla vapen, i synnerhet med desamma, som han ser brukas mot sig och sina barn. Extermination, menniskors bortdrifvande från eröfrade länder, likasom boskap, deras barns bortforande, för att glömma sitt fädernesland — sådant kunde visserligen synas uppmana till repressalier. Men Europa eger ändock icke nyttja dem; hon får icke nedstiga från den höjd, dit hon genom mödor och forsk ningar hunnit. Folkv:ndringarnas historia framvisar flera exempel af folk, som stött på mägtigare föregångare och af dem blifvit tillbakaträngde; och Zillbaka var lösen för deras försvinnande, åtminstone betydliga försvagande. De fingo ingen del i det stora bytet, hvaribland bildningen, som togs från Rom och Bysanzium, och, blandad med de invandrades kraft, frambragte det alldeles egna fenomentet medeltid. Dessa historiska efterdömen anvisa vägen för dem, som inse och s behbjerta Europas behof af säkerhet från oöstra sidan. Det kolossala Danielsbelåtet med den asiatiska kroppen och det europeiskt kostymerade hufvudet behöfver blott tillbakaträngas inom sin asiatiska håla; och det förtärer sig sjelf, faller sönder, kanske söndersliter sig sjelft. Dess europeiska utseende, dess stolta skick existerar blott så länge, som uet utvidgar sig, eröfrar, spelar mästare; i lugn finnes det icke mer. Man förebrår dess autokrat de gerningar och det språk, som uppskräma Europa (d. v. s. dess fo!k); men man har orätt: autokraten kan, bokstafligen kan, icke handla annorlunda. Instinkten, den råa vandringsdriften hos hans folk drif-ver honom ohejdadt framåt; han måste, för sin egen säkerhet, följa den allmänna driftens ström, gå lika fort med den, för att vara säker, gå före den, för att vara stor. Och så går det öfver Europas ruiner — långsamt, men säkert — till dess Europa ändiligen förmått sig att begripa den fara, som hänger öfver dess hufvud. Dock — Furopa begriper det nog, men — Under antagande af möjligheten af detta uppvaknande, torde det vara i sin ordning att något närmare efterse, hvilka de Rysslands ofantliga resurser äro, för hvilka man bäfvar. Onekligt är, att en af Rysslands starkaste armeer är den hemlighet, som sväfvar öfver dess verkliga styrka. Ofantliga skaror paradera på papperet; men huru stora de äro i verkligheten, vet , man ej så noga. — Rysslands politik har af ålder legat i att öfverdrifva sin makt, intimidera och mellanåt smickra. Det må vara huru obehagligt det vill, men bistoriens ojäfvade intyg är, att Ryssland gjort större eröfringar 2 a 1 I hå TT EK OO) oe a 7 oe må IA Ad pe