var kommen till Danmark, att döda henne; hon kom seglande med tre skepp, och då hon landsteg sände Konung Harald henne och hennes folk en prågtig vagn till möte, och man sade henne att Konungen till hennes ära Pit anrätta ett stort gästabud. De körde med henne hela dagen, och om aftonen sedan det blifvit mörkt kommo de icke till Konungens: slott, utan i stället till en stor mosse; de fattade då uti Gunhild, drogo henne af vagnen och misshandlade henne — — — — derpa i mossen, hvarest de dränkte henne. Så slutade hon sitt lif, och har stället sedan blifvit kalladt Gunhildsmosse. Hiörefier drogo de hem och berättade Kovungen hvad som skedt var, då han svarade: det är gudt; der har hon nu den heder jag har tillämnat henne. Detta skedde 970. Dessa berättelser haiva flere Historieskrifvare antagit för sanna, hvaremot andra förkastat dem; äfven mig förekömmo de i flera hävseenden så osäkra, att jag hittils ansett dem för en saga, hvilken lätt kunnat uppkomma om en Droitning, som var kristen och så förhatad som Gunhild, och pådiktas en Konung sXlon som Herald, om hvilken man icke heller hade någon god tanka; men det nyss funna liket besannar alla omständigheter af de gamla herattelserns, och bekräftar, att det är Drotining Gunhilds, att hon der är nedsänkt och Harald Blåtands nvedrigt fega tänkesätt kunna icke heller betviflas. Att mossen ännu bär Gunahilds namn, att allmogen vet att der spökar att denna mosse fiunes just der, hvarest Gunhild blifvit dödad, i närheten af Konung Haralds Residens, och ändtligen, alt ett sådant mumieaktizt, qvinligt, medelåldrigt lik är funnet just på det stället, med alla bevis på, att det härleder sig från en. afligsen forntid; detta synes mig hafva afligsnat hvarje tvifvelsmål, änskönt det snart låter som ett under. Gunrhild hade då seglat upp till Skibet Socken, hvarest då var hamn; man hade då föregilvit att föra henne tull Jellinge, Konung Haralds säte men under vägen utfört hans grymma befallning — Hvilket bevis är då icke detta lik på Historiens Nemesis, som, efter nästan 930 års förlopp bringar det fördolda i ljuset? Utan tvifver har man dragit försorg om, att ett i så många hänseenden märkvärdigt lik fått den uppmärksamhet det förtjenar; ty det skulle hafva lyst en verklig olycksstjerna öfver denna Drottnivg, om hon, efter ett stormigt if och en så förfärlig dåd, ännu i våra dagar skulle lemnas till pris för ovärdig behandling. Så vidt går berättelsen af Historieforskaren Petersen, hvars skarpsimvighet och lärdom man har att tacka derföre, att denna vid första påseende mindre vigtiga upptäckt, ledt till ett så märkligt resultat — hvarvid äfven Danmarks många poliuska förbrytelser mot Norrge blilvit ännu större. , (Göiheborgs Dagbi.) MM — — —— mum