ty utom en skärm, hvilken påstods vara Neapel, med
2.ne exemplar af Vesäv , var ingenting nyttar det sla-
get förfärdigadt. Att det damastklädda rummet fick her-
bergera Johanna af Neapel; skulle väl kunna kallas en
anakronism; men då samma Johanna försäkras i sin hand
hålla en åskledare, hvilka instrumenter Franklin likväl
var försumlig nog, att icke upptäcka förr, än 400 år se-
nare, så bör en dylik antcipation af tiden icke eller
tadlas.
Man torde kanske invånda, att sjelfva pjesen, såsom ett
ynglingsförsök, icke borde så strängt bedömas, som här
: ofvanföre skett, um också omdömet i det hela är rättvist
och bekräftades af den nästan totala likgiltighet och brist
på intresse, hvarmed det åskådades af publiken. I detta
afseende bedje vi dock läsaren vara utan oro för den
unge författarens nerver; han hör, om icke alla tecken
bedraga, till det slaget, som kritikens gissel icke gör
modfällde; som på sin väg till ärans höjder — den
vittra det förstås — gjort ull sitt valspråk: march
framåt, och som obekymrade för de kringståendes blic-
kar eller omdömen ledas endast af en fast vilja att gå
på i ullstrumporna. Under denna förmodan äro vi ock-
så förvissade,, att i den lycklige författaren af detta skå-
despel kommer att uppgå en stjerna på Hof- och Stats-
poesiens himmel, hvilken icke försummar att vara fram-
me och tindra vid något högtidligt aAillfälle, och att
han i den genren kommer att fördunkla mången medtäf-
lare genom den ädla dristigheten , att i dess fulla glans
framställa den sanna förtjensten på högre platser. En
liten början härtill är åtminstone redan gjord i den
omtalta dedikationen.
Huset var uppfylldt, och H. M. Drottningen samt
DD. KK. HH. Kronprinsen och Kronprinsessan bevi-
stade spektaklet. Stora Logen syntes, för att begagna
ett af. de vackraste, uttrycken ur sjelfva pjesen, i sitt
fylle.