Ola nde) UHICU HRaAll: d:te Akten. Upror i Neapel. Salerno blir slagen och Karl segrande. Pietro dödar Francesko, hvilket sker, på det att denne i en dödskamp, som räcker en halftimme, måtte få tillfalle, att af Erke-Biskoppen inhemta hemligheten om sin härkomst och om den upphöjelse Johanna ämnat honom, samt på det Erke Biskoppen sedan måtte få hålla ett för tillfället lämpligt tal. om faran af uppror, samt ropa: Må Europa blicka hit och se Hvad lön, som väntar på förräderiet m. m. i samt att hembära sin hyllning åt den vinnande. — Teatern förvandlas nu ull Drottningens rum, försedt med ett bön-altare med Madonnans bild. Salerno och Prinsessan Castel-Franco hafva här ett samtal. Den senare har väl nyss sagt: Blowt den, som vandrar utan till att svindla, Når en gång, segrande, till baaans mål, men låter likväl Prinsen odfvertala sig att begagna den utväg som redan på mnellgrens tid fanns säkrast satt draga sig ur vissa förlägenheter, nemligen dörrens utväg och rädda sig med flykten., Allt är nu arangeradt, Karl återkommer från striden, sätter sig på soffan och håller ett kärligt samtal med sin älskade. Endast brölloppet, med hvad derull hörer, tyckes återstå. Men förf.u har annorlunda beslutit. Salerno har nemligen gömt sig bakom en lönndörr. Under det Johanna vid altaret doppar sina fingrarvi vigvattnet och gör en bön, återigen föregången af ett långt tal, framträder han och betraktar henne, och håller i sin ordning ett tal om qvinnans bedräglighet, hos hvilken ham påstår att en orm videlfenbarmen döljes, och just då de båda älskande äro som bäst i ifvern, framträder han och utmanar Karl. Drottningen ville ropa på vakt, men Salerno försäkrar, att iugen hör benne, emedan hennes krigsmän yra i rusig gladje. Johanna, som i första akten så modigt gick emellan samma personer, när de då drogo sina värjor; som trotsat grafvar, spöken och lik, anbefaller nu Karl i helgonens beskydd, tar sitt parti och —dånar. Karl, som förut vid tornerspelet stött Salerno af hästen och qväft upproret, blir nu af sin sårade motståndare, efter en kort strid, nedgjord, och dör, obegripligt nog, utan att hålla något tal. Nu först blir Salerno i sin: ordning handfallen, försäkrar sig stå kall och glädje!ös bland glädje, som han störtat i ruiner, och går för att utstå det straff, som väntar högförrädaren. Johanna vaknar och håller ett tal vid liket, hvarefter Sanct Birgitta inkommer med folk, som nu finnes i tillräcklig mängd, och läser upp några skriftens språk. Sådant är, i korthet, sammanhanget af det nya skådespelet! Det är verkligen svårt att företaga någon ordentlig kritik af ett stycke, som Läsaren, redan af den korta analys vi deraf lemnat, torde finna är i saknad af allt som fordras förett godt skådespel: plan, sammanhang, karakterer, förståndiga tankar och ett rent språk. Intet sker af inneboende nödvändighet; allt endast derföre, att förf. så velat hafva det. Allt är med ett skrytsamt koketteri beräknadt på syneffekter: maskrader,. processioner, grafvar, spoken, lik, uppror, mord, vigvatten, allt som man tror kunna skaka och uppröra sinnet, och allt lika mycket utan behof, utan begrepp om tiden för användandet, och följaktligen utan effekt. Hälften at personerna och tre fjerdedelar af händelserna äro hors d oeuvres, 4 som kunnat vara borta, äfven som å andra sidan ingenting hade hindrat, att med samma slags materialier, och lika mycket sammanhang hopfösa femton akter i stället för fem. Af någon verklig karaktersteckning finnes ickejens ett spår, och det vore en förgripelse emot läsarens urskiljning att söka bevisa det. Språket är fullkoemligen värdigt planen. Svulstigt, uppltyldt med ordkram, späckat med känslor, stolthet, påssion, stormar, barm, retande, blomsterdoft m. m.,hvaraf alla poetiska kalendrar 5fverflöda, och som, väl anbragta i ett lyriskt månskensstycke, utan tvifvel kunde tjusa dussintals berdinnor; men meningsfattigt, kärft och straxt bredvid bombastens pösighet nedsjunkande till den plattaste prosa. Af det som i språk eller uppställning icke är hvark en svulst eller låg prosa, ges det knapt nigot som tillhör förf. ty man stoter så ouphörligt på lån ifrån Shakspeare, Schiller, Tegner, Victor Hugo, m. m. att då hvar och en af dem återtar sin tillhörighet, originaliteten idetta original sjuner ned ungefär till det mått, som dekoratören gifvit Sigismunds kroppsstorlek. 8 Hvad spel och uppsätthing beträffar, böre vi nämna, att Mamsell Högqvist var Johanna, och Hr Almlöf Fursten af Salerno. I roller, som icke hafva någon naturlig grund och hvartill originalerna — ej finnas inom verklighetens område, kan man svårligen spela hvarken illa -eler väl. Vi skulle annars säga, att Herr A. var för stark för sin roll och Mamsell H. för svag för sin. Visst är emellertid, att de båda två voro för goda för sina parter. Herr Hyckert spel