Ola nde) UHICU HRaAll:
d:te Akten. Upror i Neapel. Salerno blir slagen
och Karl segrande. Pietro dödar Francesko, hvilket
sker, på det att denne i en dödskamp, som räcker en
halftimme, måtte få tillfalle, att af Erke-Biskoppen
inhemta hemligheten om sin härkomst och om den
upphöjelse Johanna ämnat honom, samt på det Erke-
Biskoppen sedan måtte få hålla ett för tillfället lämpligt
tal. om faran af uppror, samt ropa:
Må Europa blicka hit och se
Hvad lön, som väntar på förräderiet m. m. i
samt att hembära sin hyllning åt den vinnande. —
Teatern förvandlas nu ull Drottningens rum, försedt
med ett bön-altare med Madonnans bild. Salerno och
Prinsessan Castel-Franco hafva här ett samtal. Den
senare har väl nyss sagt:
Blowt den, som vandrar utan till att svindla,
Når en gång, segrande, till baaans mål,
men låter likväl Prinsen odfvertala sig att begagna den
utväg som redan på mnellgrens tid fanns säkrast satt dra-
ga sig ur vissa förlägenheter, nemligen dörrens utväg
och rädda sig med flykten., Allt är nu arangeradt,
Karl återkommer från striden, sätter sig på soffan och
håller ett kärligt samtal med sin älskade. Endast bröl-
loppet, med hvad derull hörer, tyckes återstå. Men
förf.u har annorlunda beslutit. Salerno har nemligen gömt
sig bakom en lönndörr. Under det Johanna vid altaret
doppar sina fingrarvi vigvattnet och gör en bön, återigen
föregången af ett långt tal, framträder han och betraktar
henne, och håller i sin ordning ett tal om qvinnans bedräg-
lighet, hos hvilken ham påstår att en orm videlfenbar-
men döljes, och just då de båda älskande äro som bäst i
ifvern, framträder han och utmanar Karl. Drottningen
ville ropa på vakt, men Salerno försäkrar, att iugen hör
benne, emedan hennes krigsmän yra i rusig gladje.
Johanna, som i första akten så modigt gick emellan
samma personer, när de då drogo sina värjor; som
trotsat grafvar, spöken och lik, anbefaller nu Karl i
helgonens beskydd, tar sitt parti och —- dånar. Karl, som
förut vid tornerspelet stött Salerno af hästen och qväft
upproret, blir nu af sin sårade motståndare, efter en
kort strid, nedgjord, och dör, obegripligt nog, utan att
hålla något tal. Nu först blir Salerno i sin: ordning
handfallen, försäkrar sig stå kall och glädje!ös bland
glädje, som han störtat i ruiner, och går för att
utstå det straff, som väntar högförrädaren. Johanna
vaknar och håller ett tal vid liket, hvarefter Sanct Bir-
gitta inkommer med folk, som nu finnes i tillräcklig
mängd, och läser upp några skriftens språk.
Sådant är, i korthet, sammanhanget af det nya skå-
despelet! Det är verkligen svårt att företaga någon or-
dentlig kritik af ett stycke, som Läsaren, redan af den
korta analys vi deraf lemnat, torde finna är i saknad
af allt som fordras förett godt skådespel: plan,
sammanhang, karakterer, förståndiga tankar och
ett rent språk. Intet sker af inneboende nödvändighet;
allt endast derföre, att förf. så velat hafva det. Allt
är med ett skrytsamt koketteri beräknadt på syneffekter:
maskrader,. processioner, grafvar, spoken, lik, uppror,
mord, vigvatten, allt som man tror kunna skaka och
uppröra sinnet, och allt lika mycket utan behof,
utan begrepp om tiden för användandet, och
följaktligen utan effekt. Hälften at personerna och
tre fjerdedelar af händelserna äro hors d oeuvres,
4
som kunnat vara borta, äfven som å andra sidan ingen- -
ting hade hindrat, att med samma slags materialier, och lika
mycket sammanhang hopfösa femton akter i stället för fem.
Af någon verklig karaktersteckning finnes ickejens ett
spår, och det vore en förgripelse emot läsarens urskilj-
ning att söka bevisa det. Språket är fullkoemligen vär-
digt planen. Svulstigt, uppltyldt med ordkram, späc-
kat med känslor, stolthet, påssion, stormar, barm,
retande, blomsterdoft m. m.,- hvaraf alla poetiska
kalendrar 5fverflöda, och som, väl anbragta i ett lyriskt
månskensstycke, utan tvifvel kunde tjusa dussintals ber-
dinnor; men meningsfattigt, kärft och straxt bredvid
bombastens pösighet nedsjunkande till den plattaste
prosa. Af det som i språk eller uppställning icke är
hvark en svulst eller låg prosa, ges det knapt nigot
som tillhör förf. ty man stoter så ouphörligt på lån
ifrån Shakspeare, Schiller, Tegner, Victor Hugo, m. m.
att då hvar och en af dem återtar sin tillhörighet, ori-
ginaliteten idetta original sjuner ned ungefär till det mått,
som dekoratören gifvit Sigismunds kroppsstorlek.
8
Hvad spel och uppsätthing beträffar, böre vi nämna,
att Mamsell Högqvist var Johanna, och Hr Almlöf
Fursten af Salerno. I roller, som icke hafva någon na-
turlig grund och hvartill originalerna — ej finnas
inom verklighetens område, kan man svårligen
spela hvarken illa -eler väl. Vi skulle annars
säga, att Herr A. var för stark för sin roll och Mamsell
H. för svag för sin. Visst är emellertid, att de båda
två voro för goda för sina parter. Herr Hyckert spel-