AE VAR 258 SEELE, SVAR Ve JC ef UITvVE UREA, I Vid vår förmäålning vi hågkomma vilja. En Konungs Son bör väl åtminstone , En Furstekrona bära på sitt hufvud; . alldeles: som Ludvig Filip, när Prinsessan Adelaide omtalade för honom, att hon gift sig med General Athalin. Emedan Erkebiskopen hu icke har något mer att göra, går han sin -väg, och Prinsen af Salerno inkommer, oaktadt förbudet och Drottningens vilja, talar till henne om hennes passion, ber henne glömma qvinnans känslor, och i stället taga Nunvans dok i fosterlandets tempel. Härtill har Johanna ingen håg, utan ber honom hålla sig på afstånvd, emedan Er heta andedrägt Tar styfningen ur min halskrages spetsar. Ingenting kunde bättre bevisa, huru förblindad Drottningen var af sina känslor, emedan hon för tillfället icke hade några spetsar, eller ens någon halskrage, utan endast ett flor, slingradt kring halsen. Prinsen af Salernv tar också detta skämt ganska illa, och beklagar buru Stjernorna på man förhoppnings himmel, sig släcka, flämtande, och det är natt. När stjernorna släckas på den vanliga himmelen plägat det bli dag; men mannens förhoppnings hin:mel var af annan Datur, ty den hade äfven dystra blixtrar, som nedslogo ur molnea skrällande. Prinsessan Castel. Franco inträder sedermera, förtror honom sina besvikna kånslor, och de uppgöra sma planer i kompani. i Teatern förvandlas, och det moraliska helgonet, Birgitta, som också redan derföre i lifstiden härstädes bär titeln Sanct, hvilken de katholska, som bekant ar, icke erhöllo förrän efter döden, håller tal med sin yngre son Birger, för hvilken hon beråttar att straffet hvilar tungt utöfver mened, varnar sin son Karl, hvilken likväl ej vill låta varna sig, utan försäkrar: Hvad ärlig vilja kan, kan jag. Min sträfvan Skall, outtröttlig, slutligt målet nå.: j Gumman ger nu med sig, och välsignar Karl och Johanna, och håller sedan för sig sjelf ett tal om Guds egenskaper, bland hvilka hon uppräknar en, som man måste medgifva endast kan tillböra vår Herre, nemligen att trampa veridar i grus — med en blick.? Fjerde akten. Här föregår ett samtal mellan Mefistofeles — Francesco — och en annan Hofman Pietro, som. hör till det ärliga slaget och ej låter förleda sig, samt derefter emellan dea förre och Prinsen, hvilken oupphörligt vacklar, och, när han ej predikar förnuft för Johanna, låter predikas för sig af Francesco. — Stor procession. Drottwingen inkommer, uppträder på thronen, håller ett throntal, likt många andra dylika, hvari hon blygsamt berömmer sig sjelf och sin regering, under hvilken, fridsäll idoghet med svettig flit inbergat, jublande, axdigra skördar, och slutar med den underrättelsen att hon wille gifta sig. Häremot kan naturligtvis ingenung invändas, och Prinsen af Salerno får det kinkiga uppdraget att framföra kxomplimenterna, hvilket han gör något stammande och förlägen, likt andra talare, som nödgas improvisera ett tal, i . Teatern förvandlas till de kungliga grafvarna ,; ty huru skulle effekten bli fullkomlig, om icke de dödas tillhörigheter togos i beslag så väl som de lefvandes, grafhvalf likasom hof? Underrättad om, att Johanna här ärnade bedja sin brors stoft om samtycke till hennes giftermål, beger Prinsen sig dit, åtföljd af Francesko och Aramintha. De ha visligen försett sig med en fackla, men hvilken de släcka, när Johanna synes komma. Hon, som icke är spökrådd, går utan något ljus ned i Grafvarna och håller åter ett tal, hvari hon försäkrar att: . , Här är då målet, mensklighetens mulsten. Johanna har änou hufvudet fullt af sitt throntal; och den svettiga fliten spökar deri, denna gången förvandlad till en svettig möda; (man märker -att författaren då och då svettats, när ideerna skulle fram!) Sedan hon talat ut — hvilket icke går fort — faller hon på knå vid sin brors sarkofag och ber honom sjunga för henne och hennes brudgum Klingande, en festlig brudsång. I den tryckta pjesen står, att Sigismunds bild på serkofagen bör finnas uthuggen i kropps-storlek. Man ser der likväl endast -en liten figur ungefär 3 qvarter hög. Neapolitanerne lära således på den tiden bestått sig. temligen små Konungar. Sigismund hade emedlextid i grafven ingen böjelse att sjunga, utan i stället framträder en något större figur, Prinsen af Salernoy att för henne sjupga den gamla visan om afsägelse. Han underrättar henne, att förståndet är eremit i qvinnans sinne; Att Vesuvius snart sprutar eld, att hon