AE VAR 258 SEELE, SVAR Ve JC ef UITvVE UREA, I
Vid vår förmäålning vi hågkomma vilja.
En Konungs Son bör väl åtminstone ,
En Furstekrona bära på sitt hufvud; .
alldeles: som Ludvig Filip, när Prinsessan Adelaide om-
talade för honom, att hon gift sig med General Atha-
lin. Emedan Erkebiskopen hu icke har något
mer att göra, går han sin -väg, och Prinsen af Salerno
inkommer, oaktadt förbudet och Drottningens vilja, talar
till henne om hennes passion, ber henne glömma qvin-
nans känslor, och i stället taga
Nunvans dok i fosterlandets tempel.
Härtill har Johanna ingen håg, utan ber honom hålla
sig på afstånvd, emedan
Er heta andedrägt
Tar styfningen ur min halskrages spetsar.
Ingenting kunde bättre bevisa, huru förblindad Drott-
ningen var af sina känslor, emedan hon för tillfället
icke hade några spetsar, eller ens någon halskrage,
utan endast ett flor, slingradt kring halsen. Prinsen
af Salernv tar också detta skämt ganska illa, och be-
klagar buru
Stjernorna på man förhoppnings himmel,
sig släcka, flämtande, och det är natt.
När stjernorna släckas på den vanliga himmelen plä-
gat det bli dag; men mannens förhoppnings hin:mel var
af annan Datur, ty den hade äfven dystra blixtrar,
som nedslogo ur molnea skrällande. Prinsessan
Castel. Franco inträder sedermera, förtror honom sina
besvikna kånslor, och de uppgöra sma planer i
kompani. i
Teatern förvandlas, och det moraliska helgonet,
Birgitta, som också redan derföre i lifstiden härstädes
bär titeln Sanct, hvilken de katholska, som bekant
ar, icke erhöllo förrän efter döden, håller tal med sin
yngre son Birger, för hvilken hon beråttar att straffet
hvilar tungt utöfver mened, varnar sin son Karl, hvil-
ken likväl ej vill låta varna sig, utan försäkrar:
Hvad ärlig vilja kan, kan jag. Min sträfvan
Skall, outtröttlig, slutligt målet nå.: j
Gumman ger nu med sig, och välsignar Karl och
Johanna, och håller sedan för sig sjelf ett tal om Guds
egenskaper, bland hvilka hon uppräknar en, som man
måste medgifva endast kan tillböra vår Herre, nemligen
att trampa veridar i grus — med en blick.?
Fjerde akten. Här föregår ett samtal mellan Mefi-
stofeles — Francesco — och en annan Hofman Pietro,
som. hör till det ärliga slaget och ej låter förleda sig,
samt derefter emellan dea förre och Prinsen, hvilken
oupphörligt vacklar, och, när han ej predikar förnuft
för Johanna, låter predikas för sig af Francesco. — Stor
procession. Drottwingen inkommer, uppträder på thro-
nen, håller ett throntal, likt många andra dylika, hvari
hon blygsamt berömmer sig sjelf och sin regering, un-
der hvilken,
fridsäll idoghet med svettig flit
inbergat, jublande, axdigra skördar,
och slutar med den underrättelsen att hon wille gifta
sig. Häremot kan naturligtvis ingenung invändas,
och Prinsen af Salerno får det kinkiga uppdra-
get att framföra kxomplimenterna, hvilket han gör något
stammande och förlägen, likt andra talare, som nödgas
improvisera ett tal, i .
Teatern förvandlas till de kungliga grafvarna ,; ty
huru skulle effekten bli fullkomlig, om icke de dödas
tillhörigheter togos i beslag så väl som de lefvandes,
grafhvalf likasom hof? Underrättad om, att Johanna
här ärnade bedja sin brors stoft om samtycke till hen-
nes giftermål, beger Prinsen sig dit, åtföljd af Fran-
cesko och Aramintha. De ha visligen försett sig med
en fackla, men hvilken de släcka, när Johanna synes
komma. Hon, som icke är spökrådd, går utan något
ljus ned i Grafvarna och håller åter ett tal, hvari hon
försäkrar att: . ,
Här är då målet, mensklighetens mulsten.
Johanna har änou hufvudet fullt af sitt throntal; och
den svettiga fliten spökar deri, denna gången för-
vandlad till en svettig möda; (man märker -att för-
fattaren då och då svettats, när ideerna skulle fram!)
Sedan hon talat ut — hvilket icke går fort — faller
hon på knå vid sin brors sarkofag och ber honom
sjunga för henne och hennes brudgum
Klingande, en festlig brudsång.
I den tryckta pjesen står, att Sigismunds bild på
serkofagen bör finnas uthuggen i kropps-storlek. Man
ser der likväl endast -en liten figur ungefär 3 qvarter
hög. Neapolitanerne lära således på den tiden bestått
sig. temligen små Konungar. Sigismund hade emed-
lextid i grafven ingen böjelse att sjunga, utan i stället
framträder en något större figur, Prinsen af Salernoy att
för henne sjupga den gamla visan om afsägelse. Han
underrättar henne, att förståndet är eremit i qvin-
nans sinne; Att Vesuvius snart sprutar eld, att hon