nytta, så var Napoleon säkert klok nog att inse, det en dylik motvigt mot England och Ryssland icke bordt få uppoffras; men der fans ju intet möjligt sätt att få en gnista sundt förnuft i en styrelse, som beräknade sju mils långa englar såsom hjelptruppar. Sverige hade icke då mer än en jordisk allierad, England; och håldre än att låta det alldeles falla i dess händer, sin dåvarande enda fiendes, såg sig Napoleon nödsakad att tillåta sin dåvarande intima bundsförvandt Ryssland och sin, längst af alla trogne, vän Danmark att dela, åtminstone paralysera den lilla vanvettiga staten Sverige. Denna Napoleons känsla är lätt begriplig; och man kan fråga: hvem, i hans läge, hade icke gjert alldeles på samma sätt, utan att man derföre kunnat förebrå hoBom en opolitisk likgiltighet? Och sedan han en gång gifvit Ryssland tillåtelsen att företaga Finlands eröfring, var det väl icke att vänta, knappast att begara, det han skulle befalla det att återlemna det eröfrade , i synnerhet då han, såsom man noga måste besinna, den tiden ännu var Rysslands alherad och synnerligen sökte dess vänskap. Det var måhända redan en viss medgörlighet, att han lät delningen förfalla och skaffade oss att, efter råd och ämne, såsom sjelfständig stat sluta en fred. Eiler hvad var det, som förskaffade oss ens denna fördel? Atminstone icke tåget till Ratan; — säkrare Napoleons, om ej uttryckligen, åtminstone presumerade vilja. — All den vigt, man lägger på denna likgiltighet för Sverige, straxt efter revolutionen, torde således, vid lugnare betraktande, försvinna. i Frågan åter, huru Napoleon skulle sedermera hafva kommit att betrakta Sverige, i sina politiska kombinationer, leder oss in på en annan, eller huru Sverige kultiverade hans vänskap, allt sedan den tiden och intill år 1812. (Forts. följer.)