nytta, så var Napoleon säkert klok nog att inse, det en
dylik motvigt mot England och Ryssland icke bordt få
uppoffras; men der fans ju intet möjligt sätt att få en
gnista sundt förnuft i en styrelse, som beräknade sju
mils långa englar såsom hjelptruppar. Sverige hade icke
då mer än en jordisk allierad, England; och håldre än
att låta det alldeles falla i dess händer, sin dåvarande
enda fiendes, såg sig Napoleon nödsakad att tillåta sin
dåvarande intima bundsförvandt Ryssland och sin,
längst af alla trogne, vän Danmark att dela, åtminstone
paralysera den lilla vanvettiga staten Sverige. Denna
Napoleons känsla är lätt begriplig; och man kan frå-
ga: hvem, i hans läge, hade icke gjert alldeles på
samma sätt, utan att man derföre kunnat förebrå ho-
Bom en opolitisk likgiltighet? Och sedan han en
gång gifvit Ryssland tillåtelsen att företaga Finlands
eröfring, var det väl icke att vänta, knappast att be-
gara, det han skulle befalla det att återlemna det er-
öfrade , i synnerhet då han, såsom man noga måste
besinna, den tiden ännu var Rysslands alherad och
synnerligen sökte dess vänskap. Det var måhända re-
dan en viss medgörlighet, att han lät delningen för-
falla och skaffade oss att, efter råd och ämne, såsom
sjelfständig stat sluta en fred. Eiler hvad var det, som
förskaffade oss ens denna fördel? Atminstone icke
tåget till Ratan; — säkrare Napoleons, om ej uttryckligen,
åtminstone presumerade vilja. — All den vigt, man
lägger på denna likgiltighet för Sverige, straxt efter
revolutionen, torde således, vid lugnare betraktande,
försvinna. i
Frågan åter, huru Napoleon skulle sedermera hafva
kommit att betrakta Sverige, i sina politiska kombi-
nationer, leder oss in på en annan, eller huru Sverige
kultiverade hans vänskap, allt sedan den tiden och in-
till år 1812.
(Forts. följer.)