i händelse af ett ärligt iakttagande af förbundet med
Frankrike, torde således kunna något mildras, utan fruk-
tan att träda sanningen för nära. På samma sätt torde
det förhålla sig med det föregifvandet, att Sverige icke
hade fritt val år 1812. Vi anhålla blott, att de, som
påstå detta, ville svara på en fråga: efter som Sverige
var så alldeles obetydligt; att det icke hade Tfritt val,
huru kom det sig då, att Ryssland med sådan ängslan
sökte dess förbund? Det är väl först nu en korrespon-
dent i Upsala, som upptäckt denna historiska sanning,
hvilken då ännu icke var känd af Engelska och Ryska
kabinetterna. Antoge man icke detta sednare, så kun-
de man också ieke på något rimhgt sätt förklara den
ängslan och kurtis hvarmed Alexander sökte draga Sreri-
ge på sin sida. Han eller rättare England, (efter som
det nödvändigt skall vara dess sak, som agerades,)
hade ju kunnat helt enkelt befal!a Sverige att uppträ-
da på sin sida. Så länge man icke kan nöjaktigt lösa
denna knut, får man också förlåta, att vi icke tro på
hela denna historia om icke fntt val. Icke blott en
ovanligt ängslig kurtis, utan till och med uppoffringar,
underkastade Alexander sig; och dessa uppoffringar voro
icke obetydligare eller mindre verkliga derföre, att det
slutligen befanns icke vara åt Sverige, som han gjorde
dem. Afven England gjorde uppoffiingar, om hvilka
detsamma gäller.
Vi komma nu till den vigtiga frågan om Sve-
riges förhållande till Napoleon och till hans fi
ender, allt ifrån revolutionen vill 1812. Denna fråga
kan väl aldrig blifva rikt gt löst förr, än man fått gräf-
va i diverse arkiver; ty ingen anledning är, att de of-
ficiella handlingar, som officielt kungjordes vid den tiden,
skulle vara mera historiskt pålitliga än alla, som vanli-
gen kungöras vid dylika tillfällen, då det är fråga om
alt göra en opiniou gängse hos folken och leda deras
omdömen. Vi minnas mycket väl, huru det år 1812
lyckades, att på sätt och vis fanatisera allmänheten i af-
seende på Frankrike; men vi minnas äfven, hurusom
vissa gamla erfarna män, hvilka vuxit ifrån den der ung-
domliga entusiasmen, runkade på hufvudet och spåd-
de ondt af dessa afvikelser från gamla naturliga antipa-
tier och sympatier. Dettas författare var ibland den
stora fanatiserade hopen; men han har blifvit veder-
börligen straffad för sin lättrogenhet och sina intryck;
och han har deruti många millioner kamrater. Blaud
Konungens rådgifvare skall hafva funnits en man, som
understod sig att icke folja med strömmen; och om den-
ne, numera aflidne, rådgifvare må man såga hvad man-
vill; men erkänna måste man, att snille och bildning
icke var ibland de saker, som fattades honom. Hvad
hans öde blef, hörer icke hit. Andra personer lefva,
hvilkas öden varit förknippade med denna fråga; och
vi föreställa oss, huru godt de skola skratta åt den
tvist, som nu uppstått. Att dessa och flera dyli-
ka män varit alldeles förvillade eller okunniga,
är mindre troligt. Vi tala icke om en hop andra, som
spelade kraftroller af pur kärlek till la grande nation.
De voro entusiaster, likaväl som deras bröder å an-
dra sidan; och lugn öfverläggning var hvad som for-
drades. Någon tillgifvenhet för la grande nation, nå-
gon speciel dyrkan för Napoleons person, bör lika li-
tet komma i fråga, som något Aat till dem. Frågan är
och var: hvilket var Sveriges fördel? Gud skall veta,
att PEmpereur och la France hade inga speciella
anspråk på vår tillgifvenhet; men det är en sak för sig.
Vi erkänna, att är 1812 voro redan så många föro-
lämpningar från Frankrikes sida hopade mot Sverige,
att vår stolthet kunde anse sig sårad. Men låtom oss
besinna, 1:o huru pass tillräcklig orsak detta innebar,
att afvika från hvad som kunde vara vår fördel, 2:0
hvad del vi sjefva kunde ega 1 dessa förolämpningar.
Stats- Correspondenten säger sjelf, att vår politiska ställ-
ning år 1812 var föga slkiljaktig mot (från ?) den år
1810. Utan att ingå i någon pröfning, huru väl detta
står tillsamman med den förut i artikeln framställda
målning af hvad Sverige år 1812 betydde i
den Europeiska politikens vågskål, emot år 1810,
vilja vi blott kasta en flykug blick på vårt förhål-
lande till Frankrike anda ifrån vår revolution, till
1812. Sverige — och Napoleon kunde i för-
sta stunden naturligtvis icke så skarpt skilja mellan sty-
relsen och landet — hade på det vanvettigaste och rå-
aste sätt ouphörligt förolämpat Frankrike och gjort sig,
ej blott förbathgt, utan — hvad kanske värre är — löj-
ligt. Då vi, ifrån det vanvettiga trotset, föllo ned till
den undergifna bönetonen och förkunnade, att vi vnn-
tade vår räddning af den, utan tvifvel öfvermodige,
verldsherrskaren, kunde han väl icke stort annat göra än
föraktligt afspisa oss med en sarkastisk hänvisning, att taga
bot, der vi tagit sot. Han var den tiden intimt för-
bunden med Alexander, hvars vänskap var honom mera
värd än vår. Han hade nödgats (i fall Corresponden-
tens visserligen förr berättade anekdot om Tilsitska be-
slutet är sann) uppgöra med honom det enda möjliga