i händelse af ett ärligt iakttagande af förbundet med Frankrike, torde således kunna något mildras, utan fruktan att träda sanningen för nära. På samma sätt torde det förhålla sig med det föregifvandet, att Sverige icke hade fritt val år 1812. Vi anhålla blott, att de, som påstå detta, ville svara på en fråga: efter som Sverige var så alldeles obetydligt; att det icke hade Tfritt val, huru kom det sig då, att Ryssland med sådan ängslan sökte dess förbund? Det är väl först nu en korrespondent i Upsala, som upptäckt denna historiska sanning, hvilken då ännu icke var känd af Engelska och Ryska kabinetterna. Antoge man icke detta sednare, så kunde man också ieke på något rimhgt sätt förklara den ängslan och kurtis hvarmed Alexander sökte draga Srerige på sin sida. Han eller rättare England, (efter som det nödvändigt skall vara dess sak, som agerades,) hade ju kunnat helt enkelt befal!a Sverige att uppträda på sin sida. Så länge man icke kan nöjaktigt lösa denna knut, får man också förlåta, att vi icke tro på hela denna historia om icke fntt val. Icke blott en ovanligt ängslig kurtis, utan till och med uppoffringar, underkastade Alexander sig; och dessa uppoffringar voro icke obetydligare eller mindre verkliga derföre, att det slutligen befanns icke vara åt Sverige, som han gjorde dem. Afven England gjorde uppoffiingar, om hvilka detsamma gäller. Vi komma nu till den vigtiga frågan om Sveriges förhållande till Napoleon och till hans fi ender, allt ifrån revolutionen vill 1812. Denna fråga kan väl aldrig blifva rikt gt löst förr, än man fått gräfva i diverse arkiver; ty ingen anledning är, att de officiella handlingar, som officielt kungjordes vid den tiden, skulle vara mera historiskt pålitliga än alla, som vanligen kungöras vid dylika tillfällen, då det är fråga om alt göra en opiniou gängse hos folken och leda deras omdömen. Vi minnas mycket väl, huru det år 1812 lyckades, att på sätt och vis fanatisera allmänheten i afseende på Frankrike; men vi minnas äfven, hurusom vissa gamla erfarna män, hvilka vuxit ifrån den der ungdomliga entusiasmen, runkade på hufvudet och spådde ondt af dessa afvikelser från gamla naturliga antipatier och sympatier. Dettas författare var ibland den stora fanatiserade hopen; men han har blifvit vederbörligen straffad för sin lättrogenhet och sina intryck; och han har deruti många millioner kamrater. Blaud Konungens rådgifvare skall hafva funnits en man, som understod sig att icke folja med strömmen; och om denne, numera aflidne, rådgifvare må man såga hvad manvill; men erkänna måste man, att snille och bildning icke var ibland de saker, som fattades honom. Hvad hans öde blef, hörer icke hit. Andra personer lefva, hvilkas öden varit förknippade med denna fråga; och vi föreställa oss, huru godt de skola skratta åt den tvist, som nu uppstått. Att dessa och flera dylika män varit alldeles förvillade eller okunniga, är mindre troligt. Vi tala icke om en hop andra, som spelade kraftroller af pur kärlek till la grande nation. De voro entusiaster, likaväl som deras bröder å andra sidan; och lugn öfverläggning var hvad som fordrades. Någon tillgifvenhet för la grande nation, någon speciel dyrkan för Napoleons person, bör lika litet komma i fråga, som något Aat till dem. Frågan är och var: hvilket var Sveriges fördel? Gud skall veta, att PEmpereur och la France hade inga speciella anspråk på vår tillgifvenhet; men det är en sak för sig. Vi erkänna, att är 1812 voro redan så många förolämpningar från Frankrikes sida hopade mot Sverige, att vår stolthet kunde anse sig sårad. Men låtom oss besinna, 1:o huru pass tillräcklig orsak detta innebar, att afvika från hvad som kunde vara vår fördel, 2:0 hvad del vi sjefva kunde ega 1 dessa förolämpningar. StatsCorrespondenten säger sjelf, att vår politiska ställning år 1812 var föga slkiljaktig mot (från ?) den år 1810. Utan att ingå i någon pröfning, huru väl detta står tillsamman med den förut i artikeln framställda målning af hvad Sverige år 1812 betydde i den Europeiska politikens vågskål, emot år 1810, vilja vi blott kasta en flykug blick på vårt förhållande till Frankrike anda ifrån vår revolution, till 1812. Sverige — och Napoleon kunde i första stunden naturligtvis icke så skarpt skilja mellan styrelsen och landet — hade på det vanvettigaste och råaste sätt ouphörligt förolämpat Frankrike och gjort sig, ej blott förbathgt, utan — hvad kanske värre är — löjligt. Då vi, ifrån det vanvettiga trotset, föllo ned till den undergifna bönetonen och förkunnade, att vi vnntade vår räddning af den, utan tvifvel öfvermodige, verldsherrskaren, kunde han väl icke stort annat göra än föraktligt afspisa oss med en sarkastisk hänvisning, att taga bot, der vi tagit sot. Han var den tiden intimt förbunden med Alexander, hvars vänskap var honom mera värd än vår. Han hade nödgats (i fall Correspondentens visserligen förr berättade anekdot om Tilsitska beslutet är sann) uppgöra med honom det enda möjliga