kan verkligen vara intressant att se efter, huru det förhåller sig, och om, då allt blifvit framletadt på ena sidan, man icke likväl glömt ett och annat på den andra. Innan vi ingå i sjelfva tv:stefrågorna, anse vi oss böra kasta en blick på det vanliga Upsaliensiska öfvermodiga sättet att behandla alla, som hafva den olyckan att tänka olika med dem. Sjelfra inledningen är ganska anmärkningsvärd i detta hiäuseende och såsom måttstock på beska ffenheten af de artiklar, dem Statstidningen finner värdiga att aftrycka. Efter Riksdagens slut, heter det, och då styrelseåtgärderna för dagen icke lemna anledning till något, med liklighet af framgång, grundadt klander (med likhghet af framgång grundadt, hvad vill det säga?), hafva vissa tidningsredaktioner funnit sig nödsakade att ga några tiugu år tillbaka, för att söka ett föremål för tadel i Regeringens politik år 1812. Vi få i förbigående anmärka, att den tidningsredaktion, som först öppnade denna strid, var Litteraturföreningens och derinom, i fall icke sulla tecken bedraga, just samme författare, som nu äfven rört på sig, åtminstone en af dessa hans själsfränder, om hvilka en infallsmakare sade, att de icke behöfva frukta att blifva nedblåsta, emedan de oförtöfvadt blifva uppblista igen. Det kan, så fortgår det, vara lätt forklarligt af besagde redaktioners dåvarande ungdom, att de ega en mindre: klar föreställning af hvad man då for tiden verkligen tänkte i Sverige och Europa; ty af journalartiklar läres sådant, efteråt, ganska ofullständigt; men mindre välbetänkt är det deremot (emot hvad?) af dem att för sina politiska förelasningar välja ett fält, der man (de?) sjelf ej är synnerligen hemmastadd. Att orda om de liberala redaktionernas ungdom har nu blifvit så på modet, att det efterapas af författare , som nyss kommit ur barnkammaren, eller på sin höjd från gymnasium, att de gerna kunnat få sin undervisning i abe af personer, som deltaga i redaktionen af liberala blad. Vi hafva icke frågat efter dopattest för någon af de redaktioner, som hittills behandlat nu förevarande tvisteämne; men vi kunna försäkra, att den, som skrifver detta, redan år 1812 var mogande man och ganska väl minnes, hvad man då tänkte i Sverige, och ingalunda behöft lära det af journalartiklar Han har funnit denna källa for kunskaper vara lika otillräcklig, som de akademiska disputationerna, och alltid betraktat dem blott såsom en sorts dissertatiorer; men de för dem erforderliga kunskaper böra sökas annorstädes. Det hörer till våra uppblåste historikers föraktliga manövrer att utbasuna alla liberala såsom endast bevandrade i tidningar och ingenting annat. Denna smädelse har emellertid så länge stått på prelektionskatalogen, att de flesta ämnesvänner, som Alma Mater utsändt, efterpladdra det, likasom sagan om ungdom m. m. Nationen tror väl ingenting deraf; men det kan ändock vara bra att hafva någonling att trösta sig med inbördes. Vi bedja låsaren om förlåtelse, för det vi så länge uppehållit oss med en lumpen inledning; men vi anse tjenlgt att då och aå uppfrska minnet af operationssä tet i Upsala, samt visa, huru beskaffade de polemiska artiklar skola vara, som anses värdiga att inflyta i Statstidningen, detta repertorium för opartiskhet, för lugna beriktiganden, for sak och icke person etc. Hvarföre den underdåniga bitterheten gifvit sig så mycken luft i denna fråga, är svårt att inse; deuv första artikeln från den liberala pressen, eler den i Götheborgs Handels och Sjöfartstiduing mot G..r första uppsats införda, var affattad i en mästan vördnadsftull ton mot den uppblåste mannen, hvaråt vi måste le, emedan vi väl visste, att han är af dem, som icke tämjas med artighet. Då vi ändtligen komma till ämnet, kunna wi till en början icke underlåta att fullkomligt gilla korrespondentens tanka, att tiden ej ännu är kommen, då alla dr ifjädr ar ti de etta machiveri kunna eller böra läggas i dagen. Men han kommer utan tvifvel, denna dag. Då skall verlden få se, hvem som hade rätt. De fina beräkningarna, som nu skola höra till det fördolda, komma då att framträda till doms inför en oväld, hvarafden närvarande tiden ännu ej ar mäktig. Dessa ord handla naturligtvis om den Castlereaghska politik i allmänhet, som då förvillade hela Europa, höga och låga. Hans dom fällde England; och han verkställde sjelf domen i föortviflan. Hvad Europa vann genom de oerhörda ansträngningarna af Britanniens söner, genom offrandet af deras blod och pengar, det begynna de sjelfva, likasom Europa, mnu att inse. Det är numera oss här i norden ensame förbehållet, att fortfarande upprepa den gamla sagan om kontinentalsystemet och wo detta hafva tvungit England till hvad det gjorde. Man begynner annorstädes erinra sig, TS re NE a EV a Jå hanunlada da 19.00