i (Insändt). BETRAKTELSER ÖFVER TIDNINGEN SVENSKA MINERYAS BETRAKTELSER VID RIKSDAGENS SLUT. (Forts. fr. gårdagsbl.) Vi hafva redan antydt att Rikets Ständer icke ensamt böra bära skulden derföre, om icke allt blifvit så afhandladt, som ske kunnat och bordt. Vi återkomma nu härtill och erinra, att tullbestämmelserne, åtminstone hvad deras maximum angår, äro enligt 60. f. R. F. Ständernes ensak att reglera. Långt före Riksdagen var halfofficielt bekaut, att Kongl Maj:t i nåder var betänkt att nedsätta en Tullkommite, för att förbereda detta granlaga ämne. Standerna voro, som bekant är, sammankallade till den 15 Jan. 1S34. Redan då omtalades med full visshet bildandet af berörde komitt. Att deruti invaldes flere ledamöter af Riksstånden, var onekeligen ganska väl betänkt, men att organisationen af komiteen icke mera påskyndades, oaktadt i spetsen derföre stod en af styrelsens egca ledamöter, än att komittgen ej började sina arbeten förr än den 8 Mars, fördröjde Riksdagen i betydlig mån och till den grad, att Bevillnings-Utskottet först den 15 Juni erhöll till handläggning den Kongl. proposition, som åtföljde Tullkomitcens förslag till ny tulltaxa. — Alltifrån Tullkomittgens första sammankomst tyckte man sig igenfinna tendensen, att genom höjda tullafgifier uppstegra statsinkomsterna, för att sedermera kunra ernå förhöjda statsanslag, utan att höja allmänna bevillningen, det enda hvarföre representationen dittills ansetts ömtålig. Såsom ett echo häraf framstår Grefve H. von Fersens reservation vid Bevillnings-Utskottets betänkaude, N:o 5 d. 19 April 1834, angående grunderna för allmänna bevillningen, eller densamma, som så högt rosades uti N:o 125 af tidningen Minerva. Många af dem, hvilka då stodo på skådeplatsen, torde erinra sig hvad uppmärksamhet reservationen ådrog sig, serdeles inom Bonde-Ståndet. Man fick af deruti bebGnitliga enkla kalkuler lära, huru lätt det var, att blott genom en tillökning i brännvinsbevillningen och förhöjning med en enda skilling af tullen å hvarje skålpund tobak och socker som till riket infördes, skapa en statsinkomst, hvarigenom saluaccisen, jemte mötespassevolansen och beklädnads afgifterna, kunde helt och hållet upphora, kapitationsafgiften eller personella bevillningen nedsättas med en tredjedel, samt fastighetsafgiften till hölften, eller in summa 925,2532 Rdr årligen. Det var att anslå verkliga harpotoner för deras öron, som annars icke hörde annat än oläten, att Riksdagen ej kunde slutas utan nya skatter. Utan att frånkänna reservationen sitt värde, så vidt den rörde formen för statsregleringens uppgörande, och utan att bestrida fördelarne af en modererad indirect beskattning, det vill säga en sådan på konsumtionen, som drahbar alla konsumenter, samt således håde hehof och öfverflöd, hvilka i sig sjelfva äro relativa tillstånd och villkor, måste vi till en börjar upplysa, att sjelfva kalkulen, som reservationen innehåller, är aldeles misslyckad och förvillande. Reservanten hade, för att komma till sitt åsyftade resultat, beräknat årliga statsbehofven till 9,593,514 R:dr 2 sk. 6 rst. eller cirka 100,000 R:dr mindre, än hvartill riksstaten slutel. uppgick, och dertill ganska systematiskt räknat äfven 180,000 R:dr såsom årlig . ränta och amoftisement å det lån af 3 millioner Kongl. Maj:t i Nåder äskat til sin disposition, till utomordentliga utgifter för försvars-verket m. m. men deremot aldeles förbigått och utelemnat Riksgäldskontorets årliga behof,