lyckliga afund, som är vår hemsynd, så skulle hela lan-
det bringas upp till välmåga; men, ty värr! vilja de rui-
nera hvarandra.
År 1828 kom en Svensk resande från Paris, och for
rakt till riksdagen; men han anmärkte först i Lunds
Weckoblad, att de Skånska köpmännen handlade mot
sitt eget interesse, som sålde till Danska köpmän en
t:na Korn för sju R:dr rgs, då de kunde få tjugu
R:dr rgs för tunnan Korn i England, Holland eller Frank-
rike. En annan författare skref då ett svar under titel:
ett ord om spannmålshandeln, der han yttrade sig om
handelns hemlighet, att vara nöjd med liten vinst. Den-
na handelns hemlighet ville förf. icke uppenbara; men
den bestod deri, att de Skånske köpmännen hade alle-
nast gifvit oss producenter sex R:dr tunnan; men om de ej
hade saknat fonder dem de deremot fingo från Danmark
förskjutna, så hade de kunnat gifva oss tio R:dr t:an
och derutöfver; emedlertid drog Danska handeln milli-
oner i vinst af Skånska spannmålsproduktionen. Om vi
då än icke emottagit hela vinsten i penningar, utan en
stor del i varor, skulle dock national-välmågan betyd-
ligen förkofrat sig. Men sådant hade ju varit att befor-
dra lyxen; och detta bör nödvändigt förhindras genom
prohibitifsystemet. När man nu tager icke ett år, utan
ett sekel under beräkning, må man deraf kunna sluta,
hvarföre Sverige befinner sig i ett utblottadt tillstånd,
och icke mer kan bära skatternas tyngd, långt mindre
tillväxa i privat välmåga, som är sjelfva statens styrka.
Ty vår handel är så beskaffad, att när en köpman vun-
nit en t:na guld på konsumenterna, har utländningen
deremot vunnit en million; åtminstone är förhållandet
så med den Skånuska handeln.
Men häraf vill man draga den slutsats, att Skånska
handeln skall med ännu strängare tullagar betvingas, då
likväl en sund statsmannaprincip leder till en annan.
slutsats. i
Man klagar på Svenska nationen och förebrår den,
att den hvarken kan eller vill hushålla, utan lefver upp
det lilla den förtjenar. Visserhgen är det ett Svenskt
ordspråk, att det är bättre lefva en dag som herre, än
alla dagar som tiggare. - Också är det ett fattighjons
ordspråk. Men hvad man isynnerhet kan anklaga
Svenska nationen för, är att den i sekler icke förstått
sitt eget interesse; utan vid de tillfällen, då den genom
kloka riksdagsbeslut borde bereda sin och efterkomman-
des sällhet, har den låtit särskilta antinationella intres-
sen föra sig bakom ljuset; men genom en allmännare
publicistisk anda skall den likväl lära sig, att alla åt-
gärder, som befordra utländsk: handel, inhemsk indu-
stri och allmän upplysning, skulle ock förskaffa na-
tionen säkra utvägar att bära statens bördor, om ock
vår yttre sjelfstandighet kräfde dem dubbelt större än
de redan äro,
Quistofta i December 18335.
D. Munck af Rosenschöld.
