dre oumbärliga hos regenten sjelf, när det parlamentariska samhällsskicket nått den utveckling, att de mest utmärkta personligheterna i samhället genom sakernas tvång föras till spetsen af makten. Allt detta dock icke så till förstående, som den först i fråga varande regenten får neka, ännu mindre söka förstöra, hvad han just bör fostra och ordna: lagbundenhetens enda basis och möjlighet, rådgifvare-ansvarigheten , seller envisas att sjelf och ensam göra allt, d. v. s. synas göra allt, och sålunda nedrifva, der han borde bygga. William III envisades aldrig att göra sin minister till nollor eller skrifvare, såsom Ludvig Filip gjort. Denne monark har derigenom blott bevisat, att han icke inser hvartill han är kallad. Vi hafva alla sett, hvilket missnöje detta förhållande väckt i Frankrike. Folken — nem-: ligen de folk, som hafva rättighet att deltaga i sina egna angelägenheter — tåla numera icke, att de politiska fiktioner bortblåsas, på hvilka all garanti emot godtycket hvilar. Jemförelsen mellan Villeleska styrelsen och den nuvarande är visserligen riktig i grunden och bevisar ännu ytterligare den observation, som man haft anledning att gora, att revolutioner begynt få en annan betydelse än den, som man finner i lexica. Likväl ser man ännu ofta, huru det gamla och det nya sträfva till samma mål; de begripa icke mera, än att de tro revolutionen blott vara tillställd för ombyte af personer. Samma öfvertygelse, samma anda, samma sträfvande lefva efter, som före. Man gör sig icke begrepp om en sådan förändring af grundsatser och institutioner, att det gamla angsliga sträfvandet mot folkets tankar, ord och gerningar kan umbäras; man sträfvar efteråt som förut, fruktar detsamma, hatar detsamma, nyttjar samma medel, som alltid; hela regeringskonstens hemlighet sättes uti att hälla igen, hindra, paralysera; alla de gamla manövrerna brukas för ändamålet: de gamla pretexterna begagnas, för att inskränka folkfiiheterna. Sålunda om en olycka händer, ett brott begås, så begagnas skrämseln, för att öfverraska folken och framsmyga tvångslagar, som dermed icke ega det ringaste sammanhang. Pretexternas hyllning lider ingen afbräck genom någon revolution. Äfvenså är det med löftena och det korta minnet i afseende på dem: man Jofvar allt i ansökningens stund, med full föresats, likasom fordom, att ej mera höra på det örat, sedan man väl fån fast fot. Så är det med fruktan för folket: man tänker sig det altid såsom ett vildt djur, som aldrig bör behandias med annat ån våld eller list, söfvas med smekningar och bindas under sömnen. Folken göra revolutionerna, för att försöka, om det icke skall vara möjligt, att en gång blifva behandlade annorlunda, såsom förnuftiga och om sitt eget väl betänkta varelser — men det lyckas dem icke; alltid samma refräng, attregeringskonsten består i att hindra dem att skada sig och andra och att styra dem såsom några yttrat: avec une main de fer, avec un gant de velours; (med en jernhand med sammetshandske på)Alla andra omsorger blifva sekundara — om de någonsin uppstå. JL första stunden, just under det man ännu kurtiserar oah lofvar guld och gröna skogar, är man i beråd, huru man skall med det första görlga träda :n på samma bana — som fört till revolutionen. Derföre har också historien så ofta visat oss, huru Regenterne sökt förbund med intrigens och vantrons redskap. Fins väl ett osannt drag i denna tafla? Och kan någon säga, hvad skälet är ull sådana företeelser? Häröfver kanske en annan gång några reflexioner. EINES TATT DENA NTE ASPA RT AT LITE TTT IVEATTERSO TITT LTPTMPE TIDENS