dre oumbärliga hos regenten sjelf, när det parlamenta-
riska samhällsskicket nått den utveckling, att de mest
utmärkta personligheterna i samhället genom sakernas
tvång föras till spetsen af makten. Allt detta dock icke
så till förstående, som den först i fråga varande regenten
får neka, ännu mindre söka förstöra, hvad han just bör
fostra och ordna: lagbundenhetens enda basis och möj-
lighet, rådgifvare-ansvarigheten , seller envisas att sjelf
och ensam göra allt, d. v. s. synas göra allt, och så-
lunda nedrifva, der han borde bygga. William III en-
visades aldrig att göra sin minister till nollor eller skrif-
vare, såsom Ludvig Filip gjort. Denne monark har
derigenom blott bevisat, att han icke inser hvar-
till han är kallad. Vi hafva alla sett, hvilket missnöje
detta förhållande väckt i Frankrike. Folken — nem-:
ligen de folk, som hafva rättighet att deltaga i sina
egna angelägenheter — tåla numera icke, att de poli-
tiska fiktioner bortblåsas, på hvilka all garanti emot god-
tycket hvilar.
Jemförelsen mellan Villeleska styrelsen och den nu-
varande är visserligen riktig i grunden och bevisar än-
nu ytterligare den observation, som man haft anled-
ning att gora, att revolutioner begynt få en annan
betydelse än den, som man finner i lexica. Likväl
ser man ännu ofta, huru det gamla och det nya sträf-
va till samma mål; de begripa icke mera, än att de tro
revolutionen blott vara tillställd för ombyte af personer.
Samma öfvertygelse, samma anda, samma sträfvande
lefva efter, som före. Man gör sig icke begrepp om
en sådan förändring af grundsatser och institutioner,
att det gamla angsliga sträfvandet mot folkets tankar,
ord och gerningar kan umbäras; man sträfvar efteråt
som förut, fruktar detsamma, hatar detsamma, nyttjar
samma medel, som alltid; hela regeringskonstens hem-
lighet sättes uti att hälla igen, hindra, paralysera; al-
la de gamla manövrerna brukas för ändamålet: de gam-
la pretexterna begagnas, för att inskränka folkfiiheterna.
Sålunda om en olycka händer, ett brott begås, så be-
gagnas skrämseln, för att öfverraska folken och fram-
smyga tvångslagar, som dermed icke ega det ringaste
sammanhang. Pretexternas hyllning lider ingen afbräck
genom någon revolution. Äfvenså är det med löftena och
det korta minnet i afseende på dem: man Jofvar allt i an-
sökningens stund, med full föresats, likasom fordom, att
ej mera höra på det örat, sedan man väl fån fast fot.
Så är det med fruktan för folket: man tänker sig det
altid såsom ett vildt djur, som aldrig bör behandias
med annat ån våld eller list, söfvas med smekningar och
bindas under sömnen. Folken göra revolutionerna, för
att försöka, om det icke skall vara möjligt, att en gång
blifva behandlade annorlunda, såsom förnuftiga och om
sitt eget väl betänkta varelser — men det lyckas dem
icke; alltid samma refräng, attregeringskonsten består i
att hindra dem att skada sig och andra och att styra
dem såsom några yttrat: avec une main de fer, avec
un gant de velours; (med en jernhand med sammets-
handske på)- Alla andra omsorger blifva sekundara —
om de någonsin uppstå. JL första stunden, just under
det man ännu kurtiserar oah lofvar guld och gröna sko-
gar, är man i beråd, huru man skall med det första
görlga träda :n på samma bana — som fört till revo-
lutionen. Derföre har också historien så ofta visat oss,
huru Regenterne sökt förbund med intrigens och van-
trons redskap.
Fins väl ett osannt drag i denna tafla? Och kan nå-
gon säga, hvad skälet är ull sådana företeelser? Här-
öfver kanske en annan gång några reflexioner.
EINES TATT DENA NTE ASPA RT AT LITE TTT IVEATTERSO TITT LTPTMPE TIDENS