vat. i l10l1laA JaUEL dn 21: ULILLLTIOLTUTIC 2LUTU 21 der — ty att verkligen och i lingden hämma den påträngande strömiaen är ett fåfängt försök; — i det sednare är det verkligen en möjlighet att besvärja stormen. Likheten mellan Carl I och Ludvig XVI är förundransvärd : båda voro ärliga och vältänkande enskilda män, båda hade, om de varit lemnade åt sig sjelfva; säkerligen icke fört samhället och sig så till förderfvet; men den atmosfer, de andades, var intrigens och lögnens; de kunde, bokstafligen taladt, icke handla öppet och uppriktigt. Folken sågo, att de ingenting medgåfvo förr, än de tvungos dertill, att de aldrig lofvade något utan föresats att öppet bryta eller hemligen eludera det, så snart tillfälle dertill gafs. Folken sågo, att de blott gjorde sig till kämpar för ett parti, för politiska läror, som voro dem sjelfvu likgiltiga. För att begära, det folken, med dylika exempel dagligen för ögonen, ändock skulle täla och skona, måste man, i fall man vill vara konseqvent, äfven begära att massorna skulle vara af en vida högsintare och fördragsammare natur än de, på hvilkas altare deras intressen offrats. Det är besynnerligt, att man aldrig vill lära sig två saker, som historien på hvar sida bevittnar: att folken alltid handlat mera ärligt och bona ide, än de sjelfve blifvit, under likadana omständigheter, behandlade, och att deras hämd alltid varit kortare och mildare än deras fienders. Hvilka rysliga tragedier, hvilken blodshamnd skulle man ej hafva sett, om folket förlorat slagtningen i Juli 1830. Detta bestrides icke af någon. — Men historien är en död bokstaf för — de historiske. , Ingen kan neka , att Frankrike gått framåt, både i moraliskt och matericlt afseende; och ingen kan heller neka, att detta skett fullkomligt oberoende af dess beherrskare, ja mot deras vilja. Napoleons femton år voro, åtminstone i det ena afseendet, ett undantag; men hans lycka var, att han icke egde, hvad han just 1 sin blindhet beklagade sig ej ega: legitimitet. Hade han, som han önskade, varit sin egen sonson, så hade Frankrike och han säkert gått hvar sin väg. Man hörer dagligen en hop djupa politiska förståsigpåare skrika: med Fransoserna kan ingen regent komma till rätta; de måste styras med jernspira. Men hvem har försökt? Napoleons så kallade jernspira hade visserligen icke förslagit, om den icke haft någon annan egenskap än sin hårdhet och tyngd; ty feghet och förskämdhet torde man kanske minst kunna förebrå Fransmännen bland alla Europas folk. Något annat var det således säkert, som gjorde dem lydiga under Napoleon och uppstudsiga under Bourbonerna. Skulle icke herrar förståsigpåare hafva lust att gissa? Skulle de icke vilja anställa några betraktelser på båda sidor? Hvad frågan om de sednare, restaurerade Siuartarna angår, så är jemförelsen fullkomligt träffande, utom i en punkt: den förste restaurerade, Carl II, var den sämste, i så måtto alt han, i hvad på honom berodde, demoraliserade engelska nationen. Den siste åter, Jacob II, var vildsint, hvilket Carl X icke var, men fullkomligt lik honom deri, att han lät drifva sig af presterna. Båda dynastiernas slutliga fördrifvande har mycken likhet i det hela. Afven derutinnan fortfar likheten, att de fördrifaa dynastierne efterträddes af slägtingar; men — en William UT frukta vi att Frankrike icke fått. En renare och oegennyttigare vilja har aldrig suttit på en thron. Republikanismen var icke utdöd hos Engelsmännen; men han försonade dem med den verkligen bästa af republiker. Han var mera än någon furste på många sekler, omgfven af konspirationer och förräderi; men han såg klart nog, för att begripa, att detta ingalunda berättigade honom att söka förstöra sitt folks frioch rättigheter, och att ovädret icke kunde besvärjas med detta usla medel, om han ock kunnat använda det. Man undrar kanske, att vi, som alltid ifrat mot furstars personliga ansvarighet och för dennas hvälfvande helt och hållet på deras rådgifvare, kunna tala om, hvad William sjelf varit eller icke varit, gjort eller underlåtit. Men vi begripa, att de annars allmänt giltiga satserna om det konstitutionella regeringssystemets basis tåla mycken inskränkning i fråga om en genom revolution uppkommen regering, om grundläggaren af en dynasti. I detta fall är regentens pensonliga tänkesätt och karakter af vida större betydenhet, än i fråga om gamla, djupt rotade furstehus. Är landets styrelse konstitutionel, så ligger väl ansvarigheten för hvarje regeringsåtgärd alltid på rådgifvarne ; men karakteren, syftnitgen, färgen (om vi så få saga) af hela styrelsesyste met bestämmes af fursten och hans personliga förstånd och tänkesätt, mera än i vanliga förhållanden under representativa och ministeriella styrelser. En sådan måste — helst om icke blott dynasti, utan äfven regeringssätt blifvit ombytta — hafva begripit sin och sitt folks ställning. ty han måste nybilda, stadga, leda, gifva riktning. Hvarken styrelsepersonal eller folk, hvarken styrande el