vat. i l10l1laA JaUEL dn 21: ULILLLTIOLTUTIC 2LUTU 21
der — ty att verkligen och i lingden hämma den
påträngande strömiaen är ett fåfängt försök; — i det
sednare är det verkligen en möjlighet att besvärja stor-
men. Likheten mellan Carl I och Ludvig XVI är för-
undransvärd : båda voro ärliga och vältänkande enskil-
da män, båda hade, om de varit lemnade åt sig sjelf-
va; säkerligen icke fört samhället och sig så till för-
derfvet; men den atmosfer, de andades, var intrigens
och lögnens; de kunde, bokstafligen taladt, icke handla
öppet och uppriktigt. Folken sågo, att de ingenting
medgåfvo förr, än de tvungos dertill, att de aldrig
lofvade något utan föresats att öppet bryta eller hemli-
gen eludera det, så snart tillfälle dertill gafs. Folken
sågo, att de blott gjorde sig till kämpar för ett parti,
för politiska läror, som voro dem sjelfvu likgiltiga.
För att begära, det folken, med dylika exempel dag-
ligen för ögonen, ändock skulle täla och skona, måste
man, i fall man vill vara konseqvent, äfven begära att
massorna skulle vara af en vida högsintare och för-
dragsammare natur än de, på hvilkas altare deras in-
tressen offrats. Det är besynnerligt, att man aldrig
vill lära sig två saker, som historien på hvar sida be-
vittnar: att folken alltid handlat mera ärligt och bona
ide, än de sjelfve blifvit, under likadana omständighe-
ter, behandlade, och att deras hämd alltid varit kor-
tare och mildare än deras fienders. Hvilka rysliga tra-
gedier, hvilken blodshamnd skulle man ej hafva sett,
om folket förlorat slagtningen i Juli 1830. Detta be-
strides icke af någon. — Men historien är en död bok-
staf för — de historiske.
, Ingen kan neka , att Frankrike gått framåt, både i mora-
liskt och matericlt afseende; och ingen kan heller neka, att
detta skett fullkomligt oberoende af dess beherrskare, ja
mot deras vilja. Napoleons femton år voro, åtminstone i
det ena afseendet, ett undantag; men hans lycka var,
att han icke egde, hvad han just 1 sin blindhet be-
klagade sig ej ega: legitimitet. Hade han, som han
önskade, varit sin egen sonson, så hade Frankrike
och han säkert gått hvar sin väg. Man hörer dagligen
en hop djupa politiska förståsigpåare skrika: med Fran-
soserna kan ingen regent komma till rätta; de måste
styras med jernspira. Men hvem har försökt? Napo-
leons så kallade jernspira hade visserligen icke förslagit,
om den icke haft någon annan egenskap än sin hård-
het och tyngd; ty feghet och förskämdhet torde man
kanske minst kunna förebrå Fransmännen bland alla Eu-
ropas folk. Något annat var det således säkert, som
gjorde dem lydiga under Napoleon och uppstudsiga un-
der Bourbonerna. Skulle icke herrar förståsigpåare haf-
va lust att gissa? Skulle de icke vilja anställa några
betraktelser på båda sidor?
Hvad frågan om de sednare, restaurerade Siuartarna
angår, så är jemförelsen fullkomligt träffande, utom i
en punkt: den förste restaurerade, Carl II, var den
sämste, i så måtto alt han, i hvad på honom berodde,
demoraliserade engelska nationen. Den siste åter, Ja-
cob II, var vildsint, hvilket Carl X icke var, men full-
komligt lik honom deri, att han lät drifva sig af pre-
sterna. Båda dynastiernas slutliga fördrifvande har myc-
ken likhet i det hela. Afven derutinnan fortfar likhe-
ten, att de fördrifaa dynastierne efterträddes af slägtin-
gar; men — en William UT frukta vi att Frankrike
icke fått. En renare och oegennyttigare vilja har al-
drig suttit på en thron. Republikanismen var icke ut-
död hos Engelsmännen; men han försonade dem med
den verkligen bästa af republiker. Han var mera
än någon furste på många sekler, omgfven af konspi-
rationer och förräderi; men han såg klart nog, för att
begripa, att detta ingalunda berättigade honom att söka
förstöra sitt folks fri- och rättigheter, och att ovädret
icke kunde besvärjas med detta usla medel, om han
ock kunnat använda det.
Man undrar kanske, att vi, som alltid ifrat mot fur-
stars personliga ansvarighet och för dennas hvälfvande
helt och hållet på deras rådgifvare, kunna tala om, hvad
William sjelf varit eller icke varit, gjort eller underlå-
tit. Men vi begripa, att de annars allmänt giltiga sat-
serna om det konstitutionella regeringssystemets basis
tåla mycken inskränkning i fråga om en genom revolu-
tion uppkommen regering, om grundläggaren af en dy-
nasti. I detta fall är regentens pensonliga tänkesätt
och karakter af vida större betydenhet, än i fråga om
gamla, djupt rotade furstehus. Är landets styrelse kon-
stitutionel, så ligger väl ansvarigheten för hvarje rege-
ringsåtgärd alltid på rådgifvarne ; men karakteren, syft-
nitgen, färgen (om vi så få saga) af hela styrelsesyste
met bestämmes af fursten och hans personliga förstånd
och tänkesätt, mera än i vanliga förhållanden under
representativa och ministeriella styrelser. En sådan må-
ste — helst om icke blott dynasti, utan äfven regerings-
sätt blifvit ombytta — hafva begripit sin och sitt folks ställ-
ning. ty han måste nybilda, stadga, leda, gifva riktning.
Hvarken styrelsepersonal eller folk, hvarken styrande el-