ag har aran rakna CHSRINA Vanner, VElal gt RBU NTULUgEe: ät en i en provinstidning framsmygd, af enskildt ovänskap, under sken af en wisserligen löjlig omsorg för samhällens och thröoners? bestånd, dikterad infami, så anser jag mig böra, af aktning både för mig sjelf ock de embetsbröder, som ingått i Skånska Prestsäll. skapet, yttra några ord inför en vördad allmänhet. Först får jag försäkra, att idden om ett prestsällskap i Skånes eklesiastiska och titerära hufvudstad Lund, i tikhet med prestsä lskapet i rikets hufvudstad, Stockholm, ej utgått från mig, och att, då den nämndes för mig af en för närvarande i en ganska verldslig professur vikarierande akademisk lärare: som torde vara känd för alla andra goda egenskaper, snarare än den af djup beräkning och politisk orms!ughet: svarade Jag, alt om ett Skånskt Prestsällskap verkligen stiftas, jag må antecknas som medlem; och jag kan fullt försäkra, att jag hvarken då eller sedermera tänkte något djupsinnigare derum, än att det kunde vara ett sätt för en landtprest att någongång med mera intresse inträda i Lund, då vänner från landet vid samma tillfälle kunde råkas — i fall jag verkligen någon gång tänkte derpå, förrän jag såg första sammankomsten annonseras och strax derpå, sedan jag 2 gånger afsagt mig att dervid predika, fick läsa annons i tidningar om dag och ställe der jag skulle predika, jemte bref från mina vänner att ej compromettera den, soma insatt denna annons, för att med vänskapens makt tvinga mig. 3 dagar återstodo då för mig till beredelse. Vid ankomsten till Lund fann jag, att alla som nitälskade för sällskapet tagit denna sak lika legert, som jag, och ibland dessa nitälskare fann jag platt ingen konsistorial eller någon, som rimligen kan ha spekulation att bh — lyftad.? Inga förberedelser, ingen plan. Man antog de af Biskopen Doktor Hedren från Stockholm, under alla tidningars ögon, uppsatta prestsällskaps stadgar — emedan man i vår tid blifvit så vand vid stadgar för allting. Jag kände mig, synnerligen , då jag såg, att en så simpel sak kunvat bli föremål för tidningskäbbel, så litet bugad för kela anstalten, att jag, då man invalde mig bland dem; som skulle uppgöra stadgar, afstyrkt detta val, emedan jag var sinnad att som första stadgandet föreslå, att intet prestsällskap skulle stiftas. Emellertid beslöts egentligen — det för hela menskligheten förskräckliga, att någre Skånske landtprester 2:ne gånger om året kunde, om de ville, begifva sig till Lund, i hopp att råka andra än inom staden boende embetsbröder. Hvilken anade väl då, att en AeZig allians slöts, för hvilken thronens ogh liberalismens försvarare skulle så bäfva, att de ur kyrkohistorien måste uppleta de värsta skällsord, för att besvärja denna makt till stillhet. Och Redaktionen torde upplysa mig, hvad samhällsförderfligt som kan ligga deri: Att vi laudtprester, sedan nu prestmöten som bekant är, sällan eller aldrig hållas, någon gång få råkas, utom vid marknader och auktioner? Att vi kunna få talas vid i vår låkarevettenskap, der så mycket beror på praktik, så litet på theori; vi som sko!a ej blott söka bota dessa själens krämpor, som under namn af brott så mycket bekymra domstolar och fingstyrelser, utan helst genom en förståndig, af egen och andras erfarenhet häst inhemtad behandling, söka förekomma dem? Att vi, KoloniseraGe egentligen -bland allmoge, någon g få råka våra gamle lärare, våra vid universitetet verkande wungdomskamrater, med hvilka vi kunna få jals några ord om annat än slagsmål och tjufnad och run, på hvilka saker vi hemma hört oss mätta. Aut vi .med ringa tillgångar att följa med den litterära tiden, ätven om vi få låna Aftonbladet från en sockenherre, kunna få ökad anledning att slå oss ne några dagar i universitets. staden, der vi kunna beskäda Bibliothekets förråder, Atiheneri tidskrifter, syn; de kyrkliga, stadens boklådor m. m. deraf kauske bevekas att KÖPA, låna eller associera oss häradsvis, för att kunna hilia oss uppe i litterärt hänseende. Kan verkligen Red. af en så bemärkt tidning, som Aftoubladet se häri så stora ting, som Ins. i Skånska posten? äro Herrarne, som af nit för religionen hvilken fordrar tanke och känsla, jemt undergräfva hyrkanns grundvalar, der man vill tillse, huru vida handlingen stämmer öfverens i rätthet med det sanna i tan-, ken och det stöna 1 känslan, så litet säkra På segren af sn goda sak, alt de för thronens skull, måste med det värsta kättarnemnet i protestantiska församlinnigra vådor och faror för samhälle och kyrka, eller som det ju bör heta: relig on, utom i Aftonbladets ingress. Den i Skånska Posten ins. artikeln, angifver sig ej vara skrifven efter sammankomsten, i hvilket fall den väl derifrån bort hämta skäl för