Den Engel, som vandrade mellan båda muserna, och tillförde mig det, var en flicka; — den himmelska : madonnan hade lemnat henne sitt ljufva namn. — Maria och jag voro af lika ålder, hon hänryckte den blinda gossen med sin sång och sin musik, och kallade kärlek och hopp fram ur dess oformliga drömmar, att de som tvänne sköna Vestaler, inträdde i hans hf och rörde med lena händer på dess själs fibrer. Maria var en faderoch moderlös flicka, och min moder hade, då hon tog henne till sig, gjordt ett högtidligt löfte, att inviga henne åt himlen, om jag en gång skulle få min syn. Nu längtade jag ej mer efter solen, ty den fråntog mig ju Maria, dess toner och sånger. : Snart derpå hörde jag ofta talas om en Läkare, som i kurerande af blinda, hade gjort sig berömd. Man lofvade sig mycket af hans konst till min fördel. Jag sväfvade emellan de mest stridiga känslor; kärleken tull Solen och ull Maria var lika stark i, min själ. Nästan med våld måste man föra mig till Lakaren. Han bad mig vara lugn — och mitt bröst häfde sig stormande. Jag stod vid porten till det synliga lifvet, l:ksom att blifva född på nytt. Nu kände jag en häftig, smärta i mina ögon; jag skrek till, ty min dröm hade återkommit, — iag såg ljuset: — tusende blixtrande gnister och strålar — en hastig blick in 1 lifvets rika kattkammare. q . Den förra natten omgaf mig åter. Man hade bundit ett kläde för mina ögon, och jag fick blott då och då blicka in i den nya verlden. Jag säger ingenting om mellantiderne; man visade mig blott få föremål, och intet lefvande väsen, utom Läkaren, närmade sig mig, tills denne ändteligen trodde mig vara stark nog att fördraga det största. Han förde mig ut i natten. Öfver mitt hufvud i den oändliga rymden brännde stjernbilderna, och jag stod inunder dessa tusende verldar , som en drucken , i djup och helig aning om en Gud, utan att kunna nämna hans namn. Framför mig höjde sig ruinerna af en försvunnen verld, bergen, majestätiskt i den svarta natten; -matta blixtrar från den molnfria himlen tycktes mig leka omkring deras hufvuden. Skogar hvilade djupa och floromhöljda vid deras fötter, och skakade sakta sina svarta toppar. Läkaren stod stilla och allvarsam bredvid mig. Några steg längre bort rörde sig liksom en hvit gestalt, ! ! Jag bad! . Plötsligt förändrade sig scenen. Öfver bergen syntes andar framtåga och stjernorna bleknade liksom af rädsla, och bakom mig framkom en hvit spegel — Verldshafvet. : i Jag bad åter! — ty jag trodde en Gud närmade sig. Skyarne omhöljde jorden tyst. och högtidligt, men på himlabågen framdrogo andarne allt större ock större, och,. då stjernorha slocknade, flögo gylsne rosor upp ifrån bergen mot det blå himlahvalfvet, och en förtrollad vår glödde i luften, allt skönare och skönare — nu gick ett helt haf upp, och flamma på flamma brände i det oändliga. : Då steg öfver furuskogen, återglänsande i millioner strålar, den eviga Solen som en i brand stående verld. Jag slog båda händerna för mina ögon, och störtade till jorden. Då jag vaknade, sväfvade dagens Gud på firmamentet, och bruden hade aftagit alla sina slöjor, och blottade sina behag för Gudens öga. OÖfverallt var ett Eden, — Våren låg som en söt dröm på bergen och ängarne, himlens stjernor glänste som blommor i det dunkla gräset, ur tusende källor störtade Ljushafvet ned öfver Skapelsen, och färgorna uppstego deri som underbara andar. Ett allt, fullt af kärlek och lif, rörde frukter och blommande kransar på träden, och doftande guirlander omkring kullar -och berg, drufvorna brännande diamanter, fjärilarna lika flygande gycklande blommor; i luften sång ur tusende munnar, qvittrande, jublande, lofsjungande, och Guds öga speglande sig i det omäåtliga Verldshafvet och i perlan i blomkalken. Jag vågade att tacka den Evige! Hastigt rasslade det bakom mig, en ny slöja föll från mitt lif, jag skådade tillbaka och såg — ack!-för första gången ett gråtande modersöga! Nu hade jag inträdt i det synliga lifvet, och det förflutna låg som ett dunkelt töcken bakom mig. Alskande lade sig det hulda närvarande till mitt högt klappande bröst, och gaf mig glädjens och njutningens varma systerkyss. Äfven Maria blef min, — Moderskänslan segrade. Det kalla löftet smälte vid moderskänslans heta flamma. — Modren förde henne till den salige, och Sol och Ljus och Maria voro hans. : O natt, svarta natt, återvänd aldrig mer! väl kan jag knappt fördraga solens, ljusets och kärlekens allmakt,