Den Engel, som vandrade mellan båda muserna, och
tillförde mig det, var en flicka; — den himmelska :
madonnan hade lemnat henne sitt ljufva namn. — Ma-
ria och jag voro af lika ålder, hon hänryckte den blin-
da gossen med sin sång och sin musik, och kallade
kärlek och hopp fram ur dess oformliga drömmar, att
de som tvänne sköna Vestaler, inträdde i hans hf och
rörde med lena händer på dess själs fibrer.
Maria var en fader- och moderlös flicka, och min
moder hade, då hon tog henne till sig, gjordt ett hög-
tidligt löfte, att inviga henne åt himlen, om jag en
gång skulle få min syn. Nu längtade jag ej mer efter
solen, ty den fråntog mig ju Maria, dess toner och
sånger. :
Snart derpå hörde jag ofta talas om en Läkare, som
i kurerande af blinda, hade gjort sig berömd. Man lof-
vade sig mycket af hans konst till min fördel. Jag sväf-
vade emellan de mest stridiga känslor; kärleken tull So-
len och ull Maria var lika stark i, min själ. Nästan med
våld måste man föra mig till Lakaren.
Han bad mig vara lugn — och mitt bröst häfde sig
stormande. Jag stod vid porten till det synliga lifvet,
l:ksom att blifva född på nytt. Nu kände jag en häftig,
smärta i mina ögon; jag skrek till, ty min dröm hade
återkommit, — iag såg ljuset: — tusende blixtrande
gnister och strålar — en hastig blick in 1 lifvets rika
kattkammare. q .
Den förra natten omgaf mig åter. Man hade bundit
ett kläde för mina ögon, och jag fick blott då och då
blicka in i den nya verlden.
Jag säger ingenting om mellantiderne; man visade mig
blott få föremål, och intet lefvande väsen, utom Läkaren,
närmade sig mig, tills denne ändteligen trodde mig vara
stark nog att fördraga det största. -
Han förde mig ut i natten. Öfver mitt hufvud i
den oändliga rymden brännde stjernbilderna, och jag
stod inunder dessa tusende verldar , som en drucken ,
i djup och helig aning om en Gud, utan att kunna
nämna hans namn. Framför mig höjde sig ruinerna af
en försvunnen verld, bergen, majestätiskt i den svarta
natten; -matta blixtrar från den molnfria himlen tycktes mig
leka omkring deras hufvuden. Skogar hvilade djupa och
floromhöljda vid deras fötter, och skakade sakta sina
svarta toppar. Läkaren stod stilla och allvarsam bredvid
mig. Några steg längre bort rörde sig liksom en hvit
gestalt, ! !
Jag bad! .
Plötsligt förändrade sig scenen. Öfver bergen syntes
andar framtåga och stjernorna bleknade liksom af räds-
la, och bakom mig framkom en hvit spegel — Verlds-
hafvet. - :
i Jag bad åter! — ty jag trodde en Gud närmade sig.
Skyarne omhöljde jorden tyst. och högtidligt, men på
himlabågen framdrogo andarne allt större ock större,
och,. då stjernorha slocknade, flögo gylsne rosor upp
ifrån bergen mot det blå himlahvalfvet, och en förtrol-
lad vår glödde i luften, allt skönare och skönare — nu
gick ett helt haf upp, och flamma på flamma brände i
det oändliga. :
Då steg öfver furuskogen, återglänsande i millioner
strålar, den eviga Solen som en i brand stående verld.
Jag slog båda händerna för mina ögon, och störtade
till jorden. Då jag vaknade, sväfvade dagens Gud på
firmamentet, och bruden hade aftagit alla sina slöjor, och
blottade sina behag för Gudens öga.
OÖfverallt var ett Eden, — Våren låg som en söt
dröm på bergen och ängarne, himlens stjernor glänste
som blommor i det dunkla gräset, ur tusende källor
störtade Ljushafvet ned öfver Skapelsen, och färgorna
uppstego deri som underbara andar. -
Ett allt, fullt af kärlek och lif, rörde frukter och
blommande kransar på träden, och doftande guirlander
omkring kullar -och berg, drufvorna brännande dia-
manter, fjärilarna lika flygande gycklande blommor; i
luften sång ur tusende munnar, qvittrande, jublande,
lofsjungande, och Guds öga speglande sig i det omäåtliga
Verldshafvet och i perlan i blomkalken.
Jag vågade att tacka den Evige!
Hastigt rasslade det bakom mig, en ny slöja föll från
mitt lif, jag skådade tillbaka och såg — ack!-för första
gången ett gråtande modersöga!
Nu hade jag inträdt i det synliga lifvet, och det för-
flutna låg som ett dunkelt töcken bakom mig. Alskan-
de lade sig det hulda närvarande till mitt högt klappan-
de bröst, och gaf mig glädjens och njutningens varma
systerkyss.
Äfven Maria blef min, — Moderskänslan segrade. Det
kalla löftet smälte vid moderskänslans heta flamma. —
Modren förde henne till den salige, och Sol och Ljus
och Maria voro hans. :
O natt, svarta natt, återvänd aldrig mer! väl kan jag
knappt fördraga solens, ljusets och kärlekens allmakt,