l
I
att det, i förening måhända med Förf. lynne, icke med-
gaf något mer, än hvad vi funnit. Vi böra göra ar-
betet rättvisa, vi böra erkänna att det uppfyller en vä-
sentlig fordran: att läsningen lockar till dess fortsätt-
tande; att många af de förefallande taflorna, i synner-
het det inre af Kristinas hof, äro raskt och lifligt teck-
nade, och att der teckningen är något obestämd, un-
danskymmes denna brist genom koloritens prakt. En
Svårare anmärkning mot författaren är den ofördelakti-
ga dager, hvari han låter Axel Oxenstjerna framträda.
Afven här har sjelfva hufvudpersonen kanhända menligt
inverkat på författaren. Kristina sökte förringa och till-
bakasätta Oxenstjerna, och så har han äfven gjort;
men läsaren skall dock alltid hafva svårt att familiari-
sera sig med anblicken af denne store statsman, ned-
satt till en obetydlig biperson, och spelande den tvety-
diga rolen af en halft disgracierad hofman och af en
skolmästare, som discipeln växt öfver hufvudet. Afven
Carl Gustat träder så tillbaka i skuggan, och har så li-
ten idividualitet, att det måhända varit bättre om han
alls icke visat sig. — De bäst lyckade och älskvärda-
ste af karaktererna äro Prestdottrens på Forss och den
gamle Qvartersmästaren Jonas Kraft, men hvilka endast
äro underordnade personer.
För att nu på en gång framkomma med våra an-
märkningar, böra vi icke undertrycka den tankan, i af-
seende på sjelfva planen, att om författaren hade in-
skränkt sig till att skildra hvad titeln lofvar: Tre år
under Drottning Kristinas regering, och att meddela de
detaljtaflor deraf, som uppfylla boken och i sjelfva ver-
ket utgöra dess ämne, så skulle arbetet, såsom sådant,
stått högre än det nu måhända gör, på den nyare hi-
storiska romanens rangordning; men han börjar med att
lofva en egentlig roman, en utveckling af händelser.
hvilkas hemliga tråd han låter förmoda, det han håller
i sina händer; han visar skymten af em konseqvent an-
lagd plan; man följer den då och då framskymtande
tråden, i hopp att komma till den fördolda knuten,
men denna väntan blir ej alldeles uppfylld. Detta är
en brist i arbetets ekonomi, som dock ej: har annan :
påföljd, än att Förf. beröfvar sig fördelen af ett total-
intryck på läsaren. Helt annorlunda var slutscenen i
Den siste Friseglaren, som; hvad man än må säga
derom, likväl gjorde effekt. Vi påstå derföre icke, att
Adolf Findling är Friseglaren underlägsen. I taflornas
mäng och sanning, stilens politur och den sakkänne-
dom, det inträngande i tidehvarfvets åskådliga lynne,
som här röjes, står den snarare framför det nämn-
de arbetet. I afseende på hufvudpersonernas karakter
åter, och det intresse de och deras öden skulle väcka,
är Findling i vårt tycke under sin föregångare. En förfat-
tare med så utmärkt talang, som Herr Grefve Sparre,
behöfver dock ej mer än erfarenheten af båda dessa arbetens
brister, som man sällan på förhand kan bedöma, för
alt nästa gång gifva oss ett, som, utan någotderas fel
förenar bådas förtjenst. Denne författare hör icke
till det slaget, hvars anseende och litterära existens, om
vi så få såga, beror derpå, att alls icke vidröras af kri-
tiken, eller som man behöfver frukta nedslå genom en
anmärkning, att de på sin bana icke ha plockat endast
rosor. Han har i allt fall tillräckliga förtjenster öfver,
för att icke, likt en stor mängd, äfven af Tysklands
I
författare i denna genre,3 finna sitt namn och sina arbe-
ten undanträngda af nästa störtsjö af romanfabrikater,
som komma öfver publiken till påföljande! Påsk-
eller Michaelsmessa. Adolf Findling skall försvara sin
plats ännu då många andra dylika skrifter äro glömda ;
hvilket vi förmeda skall, likasom de få anmärk-
ningar vi här ofvan framställt vitsordas af de tal-
rika läsare den redan funnit, oeh utan tvifvel ytterliga- .
re skall finna. i
.