l I att det, i förening måhända med Förf. lynne, icke medgaf något mer, än hvad vi funnit. Vi böra göra arbetet rättvisa, vi böra erkänna att det uppfyller en väsentlig fordran: att läsningen lockar till dess fortsätttande; att många af de förefallande taflorna, i synnerhet det inre af Kristinas hof, äro raskt och lifligt tecknade, och att der teckningen är något obestämd, undanskymmes denna brist genom koloritens prakt. En Svårare anmärkning mot författaren är den ofördelaktiga dager, hvari han låter Axel Oxenstjerna framträda. Afven här har sjelfva hufvudpersonen kanhända menligt inverkat på författaren. Kristina sökte förringa och tillbakasätta Oxenstjerna, och så har han äfven gjort; men läsaren skall dock alltid hafva svårt att familiarisera sig med anblicken af denne store statsman, nedsatt till en obetydlig biperson, och spelande den tvetydiga rolen af en halft disgracierad hofman och af en skolmästare, som discipeln växt öfver hufvudet. Afven Carl Gustat träder så tillbaka i skuggan, och har så liten idividualitet, att det måhända varit bättre om han alls icke visat sig. — De bäst lyckade och älskvärdaste af karaktererna äro Prestdottrens på Forss och den gamle Qvartersmästaren Jonas Kraft, men hvilka endast äro underordnade personer. För att nu på en gång framkomma med våra anmärkningar, böra vi icke undertrycka den tankan, i afseende på sjelfva planen, att om författaren hade inskränkt sig till att skildra hvad titeln lofvar: Tre år under Drottning Kristinas regering, och att meddela de detaljtaflor deraf, som uppfylla boken och i sjelfva verket utgöra dess ämne, så skulle arbetet, såsom sådant, stått högre än det nu måhända gör, på den nyare historiska romanens rangordning; men han börjar med att lofva en egentlig roman, en utveckling af händelser. hvilkas hemliga tråd han låter förmoda, det han håller i sina händer; han visar skymten af em konseqvent anlagd plan; man följer den då och då framskymtande tråden, i hopp att komma till den fördolda knuten, men denna väntan blir ej alldeles uppfylld. Detta är en brist i arbetets ekonomi, som dock ej: har annan : påföljd, än att Förf. beröfvar sig fördelen af ett totalintryck på läsaren. Helt annorlunda var slutscenen i Den siste Friseglaren, som; hvad man än må säga derom, likväl gjorde effekt. Vi påstå derföre icke, att Adolf Findling är Friseglaren underlägsen. I taflornas mäng och sanning, stilens politur och den sakkännedom, det inträngande i tidehvarfvets åskådliga lynne, som här röjes, står den snarare framför det nämnde arbetet. I afseende på hufvudpersonernas karakter åter, och det intresse de och deras öden skulle väcka, är Findling i vårt tycke under sin föregångare. En författare med så utmärkt talang, som Herr Grefve Sparre, behöfver dock ej mer än erfarenheten af båda dessa arbetens brister, som man sällan på förhand kan bedöma, för alt nästa gång gifva oss ett, som, utan någotderas fel förenar bådas förtjenst. Denne författare hör icke till det slaget, hvars anseende och litterära existens, om vi så få såga, beror derpå, att alls icke vidröras af kritiken, eller som man behöfver frukta nedslå genom en anmärkning, att de på sin bana icke ha plockat endast rosor. Han har i allt fall tillräckliga förtjenster öfver, för att icke, likt en stor mängd, äfven af Tysklands I författare i denna genre,3 finna sitt namn och sina arbeten undanträngda af nästa störtsjö af romanfabrikater, som komma öfver publiken till påföljande! Påskeller Michaelsmessa. Adolf Findling skall försvara sin plats ännu då många andra dylika skrifter äro glömda ; hvilket vi förmeda skall, likasom de få anmärkningar vi här ofvan framställt vitsordas af de talrika läsare den redan funnit, oeh utan tvifvel ytterliga. re skall finna. i .