drar att den, som börjat med ett godt arbete, skall fortsätta med måsterstycken, och som något högre än dessa icke kan produceras, men önskningarne stiga i den mon de tilliredstä!las, så verkar sådant lätteligen en reaktion, i omdömet, och man finner sig mindre belåten med produkter som man under andra förhållanden skulle högt värderat, och som kanhända icke hafva annat fel, än fordringens öfverdrift hos emottagaren. Vi kunna icke afgöra huruvida detta förhållande verkat äfven på oss, huruvida våra avspråk då vi togo boken i handen, förledde oss, att deraf vänta för mycket och finna för litet; men som en litterär domare, hvilken ej har någon beskrifven lag att följa, icke kan fälla sitt yttrande efter någon annan regel, än sin enskildta känsia och uppfattning, så kunna icke heller vi döma efter något annat, än hvad vi funnit vid bokens läsning. Vi måste till en början bekänna att valet af ämne: Drottning Kristina, förekommit oss såsom ett af de svåraste författaren kunde välja. Vi känna väl, att flera utländska författare redan gjort henne till föremål för både den romantiska och dramatiska behandlingen; men vi känna knapt nog någon historisk person, som mindre lånar sig till en sådan än hon. Hvad skall man val göra med en karakter, som röjer ingenting stort och upphöjdt, ingen känsla af det namn hon ärft, af de pligter det ålade henne, af sin upphöjda ställning i det Europeiska samhället och der hon kunnat intaga en så utmärkt . rang; en karakter, som var allt hvad den icke borde vara för hennes stånd och hennes kön, hvarken manligt stark eller qvinligt vek, icke konseqvent i grundsatser, och icke ens. älskvärd i sin ombytlighet; en regent utan stadga, alfvar, och kärlek för sitt folk, eller aktning för sina pligter, och en qvinna utan stränghet i seder, utan behag i sina förvillelser, på en gång fåfäng, affekterad, samt kallt grym och känslolös; dertill det sämsta nästan som en qvinna kan vara, pedantiskt lärd, men utan sannt skönhetssinne. En sådan natur, hvars vidrighet ännu mera ökas genom kontrasten mot hennes store fader, kan visserligen vara en kuriositet, förtjent af menniskoforskarens uppmärksamhet, men blir hvarken dramatisk eller romantisk, emedan den icke är konseqvent hvarken i last eller dygd, och icke intresserar Isvarken genom sina fel eller genom sina öden. Man kan i sanning icke tänka sig någonting lumpnare, än en konungslig hjeltes dotter, som plottrar bort sitt rike, för det hon plottrat bort sina penningar, som gör det för att ostörd kunna föra en kringirrande äfventyrerskas lif, och sedan hon det gjordt, sedan hon afsvurit den religion, för hvilken hennes,far kämpat och blödt, är dåraktig nog, ett tro sig kunna återfå sin försakade thron, då andra spekulationer af samma slag misslyckats! Så ha vi alltid betraktat denna Kristina, som man, bland annan oförtjent ära, afven gjort den, att vilja forska efter några djupt liggande orsaker till. hennes abdication. Vi ha baft tllfälle att se, ett par tragedier, hvälfvande sig kring det skändliga ämnet: Monaldescis mord; och vi ha fonnit dem sådana vi väntat och man bordt vän1a af ett sådant ämne: medelmåttiga. Det skulle då högeligen förundrat oss, om det lyckats författaren till Adolf Findling, att göra ett förträffligt arbete af svaga materialer. Kanhända har han lyckats utöfver hvad vi hade väntat, och vi torde ej serdeles bedraga oss, om vi skrifva bristerna till större delen på räkningen af ämnet. Boken måste bli sådan som det lysande i en och annan detalj, lockande genom taflornas skiftning, genom den spända uppmärksamheten på upplösningen af den intrasslade väfnaden, men otillfredställande genom sjelfva utveckligen, och fragmentarisk, saknande fullkomlig bållning, värdighet och siorhet. Hjelten sjelf, i fall vi så få kalla honom, undanskymmes af Kristina, Hvilken oupphörligt tränger sig fram; han blir betydelselös, och i sjelfva verket blott en figurant, kring hvilken händelsen och karakterer gruppera sig. Kristina är. hufvudpersonen. Kanske är hon äfven bäst tecknad, om icke med hela sin lättsinnighet, sin råa känslolöshet och sit ombytliga lynne, likväl alltid igenkännlig. Författaren synes hafva väl studerat de källor, sam varit att tillgå rörande hennes historia. Måhända har han icke trängt till djupet af dem, och i allmänhet icke till djupet af någon bland de historiska karakterer han : här framställer, eller af den tid, han skildrar. Men vi förebrå horiom icke detta; vi förmoda, det skälet får sökas i sättet för den behandling, han valt af ätånet. Det var icke att gilva någow hogstämdare tekning aftiden, hvilken skulle blifvit, om vi så får säga, en karrikerad tragedi, lika mycket . väckande åtlöje genom sin verkliga litenhet, som en smårtsam känsla genom hågkomsten at hvad tiden och landet botdt och kunnat vara. Han har endast velat gifva ett lätt utkast af hvad en flygtig öfversigt ger vid handen, och derföre låtit personer och uppträden i ständig vexling tåga förbi åskådarens blickar, öfverlemnande åt. honom sjelf, att af hvad han sett