drar att den, som börjat med ett godt arbete, skall
fortsätta med måsterstycken, och som något högre än
dessa icke kan produceras, men önskningarne stiga i
den mon de tilliredstä!las, så verkar sådant lätteligen en
reaktion, i omdömet, och man finner sig mindre belåten
med produkter som man under andra förhållanden skulle
högt värderat, och som kanhända icke hafva annat fel,
än fordringens öfverdrift hos emottagaren.
Vi kunna icke afgöra huruvida detta förhållande ver-
kat äfven på oss, huruvida våra avspråk då vi togo bo-
ken i handen, förledde oss, att deraf vänta för mycket
och finna för litet; men som en litterär domare, hvil-
ken ej har någon beskrifven lag att följa, icke kan fälla
sitt yttrande efter någon annan regel, än sin enskildta
känsia och uppfattning, så kunna icke heller vi döma
efter något annat, än hvad vi funnit vid bokens läsning.
Vi måste till en början bekänna att valet af ämne:
Drottning Kristina, förekommit oss såsom ett af de svåraste
författaren kunde välja. Vi känna väl, att flera utländ-
ska författare redan gjort henne till föremål för både den
romantiska och dramatiska behandlingen; men vi känna
knapt nog någon historisk person, som mindre lånar
sig till en sådan än hon. Hvad skall man val göra
med en karakter, som röjer ingenting stort och upphöjdt,
ingen känsla af det namn hon ärft, af de pligter det
ålade henne, af sin upphöjda ställning i det Europeiska
samhället och der hon kunnat intaga en så utmärkt
. rang; en karakter, som var allt hvad den icke borde
vara för hennes stånd och hennes kön, hvarken manligt
stark eller qvinligt vek, icke konseqvent i grundsatser,
och icke ens. älskvärd i sin ombytlighet; en regent utan
stadga, alfvar, och kärlek för sitt folk, eller aktning för
sina pligter, och en qvinna utan stränghet i seder, utan
behag i sina förvillelser, på en gång fåfäng, affekterad,
samt kallt grym och känslolös; dertill det sämsta nä-
stan som en qvinna kan vara, pedantiskt lärd, men utan
sannt skönhetssinne. En sådan natur, hvars vidrighet
ännu mera ökas genom kontrasten mot hennes store fa-
der, kan visserligen vara en kuriositet, förtjent af men-
niskoforskarens uppmärksamhet, men blir hvarken
dramatisk eller romantisk, emedan den icke är konse-
qvent hvarken i last eller dygd, och icke intresserar
Isvarken genom sina fel eller genom sina öden. Man
kan i sanning icke tänka sig någonting lumpnare, än
en konungslig hjeltes dotter, som plottrar bort sitt rike,
för det hon plottrat bort sina penningar, som gör det
för att ostörd kunna föra en kringirrande äfventyrerskas
lif, och sedan hon det gjordt, sedan hon afsvurit den
religion, för hvilken hennes,far kämpat och blödt, är
dåraktig nog, ett tro sig kunna återfå sin försakade
thron, då andra spekulationer af samma slag misslyc-
kats!
Så ha vi alltid betraktat denna Kristina, som man, bland
annan oförtjent ära, afven gjort den, att vilja forska
efter några djupt liggande orsaker till. hennes abdication.
Vi ha baft tllfälle att se, ett par tragedier, hvälfvande
sig kring det skändliga ämnet: Monaldescis mord; och
vi ha fonnit dem sådana vi väntat och man bordt vän-
1a af ett sådant ämne: medelmåttiga. Det skulle då
högeligen förundrat oss, om det lyckats författaren till
Adolf Findling, att göra ett förträffligt arbete af svaga
materialer. Kanhända har han lyckats utöfver hvad vi
hade väntat, och vi torde ej serdeles bedraga oss, om vi
skrifva bristerna till större delen på räkningen af ämnet.
Boken måste bli sådan som det lysande i en och an-
nan detalj, lockande genom taflornas skiftning, genom
den spända uppmärksamheten på upplösningen af den
intrasslade väfnaden, men otillfredställande genom sjelfva
utveckligen, och fragmentarisk, saknande fullkomlig båll-
ning, värdighet och siorhet. Hjelten sjelf, i fall vi så
få kalla honom, undanskymmes af Kristina, Hvilken
oupphörligt tränger sig fram; han blir betydelselös, och
i sjelfva verket blott en figurant, kring hvilken händel-
sen och karakterer gruppera sig. Kristina är. hufvud-
personen. Kanske är hon äfven bäst tecknad, om ic-
ke med hela sin lättsinnighet, sin råa känslolöshet och
sit ombytliga lynne, likväl alltid igenkännlig. Förfat-
taren synes hafva väl studerat de källor, sam varit att
tillgå rörande hennes historia. Måhända har han icke
trängt till djupet af dem, och i allmänhet icke till dju-
pet af någon bland de historiska karakterer han : här
framställer, eller af den tid, han skildrar. Men vi före-
brå horiom icke detta; vi förmoda, det skälet får sökas i
sättet för den behandling, han valt af ätånet. Det var
icke att gilva någow hogstämdare tekning aftiden, hvil-
ken skulle blifvit, om vi så får säga, en karrikerad tra-
gedi, lika mycket . väckande åtlöje genom sin verkliga
litenhet, som en smårtsam känsla genom hågkomsten
at hvad tiden och landet botdt och kunnat vara. Han
har endast velat gifva ett lätt utkast af hvad en flygtig
öfversigt ger vid handen, och derföre låtit personer och
uppträden i ständig vexling tåga förbi åskådarens blic-
kar, öfverlemnande åt. honom sjelf, att af hvad han sett