men hon ville 1Cxe langre tala nagra alt ens lagiugen tillkomma. Hvad mente hon då — och hvad menar man än — med reformer och förändringar? Hvari anser man skilnaden bestå? . Carl anger sjelf, hvad han menar med reform , nemligen ett återförande till hvad det var i Elisabeths tid. Han besinnade icke, att detta val af epok, dit han ville återgå, var godtyckligt — att han lika väl hade kunnat återgå till Henrik VIII:s, Henrik VII:s eller Richard III:s, ja Wilhelm Eröfrarens eller sjelfva Alfred den Stores tider. I hvarje folks häfder finnas så många olika perioder och systemer, att man kan finna exempel att anföra för allt hvad man bebagar, eller rättare för hvad man ser sig. hafva styrka nog att genomdrifva och upprätthålla. Vid hvarje period finnes en egen nyancering af stats-författningen ; och ingen kan såga, när den var så fullkomligt färdig och stadgad, att den kan tagas såsom det orubbliga mönstret. Nej, en högre regel finnes, en högre autoritet än det framfarnas — eler, som de stationäre i England kalla det, fådrens vishet — och den är det mnärvarandes behof, uppenbaradt i, och föranledt af den evigt rörliga bildningen, af de dagliga förändringarna i folkmängd och förvärf. Medgifver man icke detta, så vill man det omöjliga, eller fasttrolla menniskorna på en punkt, beröfva dem, hvad man medgaf deras förfäder, förmågan att begripa sina behof och sin bestämmelse. Det vore underligt, om all vishets blifvit förlänad menniskorna XY exa tid och nekad dem i alla efterföljande; det vore underligt, om de icke skulle kunna reformera på annat sätt än att gå tillbaka. Huru äro reformer möjliga utan förändringar? Derom yttrade sig icke Carl I; och hans nu lefvande wosförvandter behaga ej heller att svara derpå. Alergång ensam är, såsom vi visat, icke tillfredsstallande svar; den frågan qvarstår ändock alltid: Avart skall man återgå? Bestämmandet deraf blifver alltid godtyckligt. Går man femtio år tillbaka, så svaras det, att man tillåter förändring, nemligen af hvad som var för hundrade år sedan, 0. s. v.; och vi skulle till och med råda det gamlas devotaste tillbedjare och nyheters bittraste fiender, att icke för mycket yrka på denna återgång; ty det kan i alla fall blifva en sträng omröstning öfver den period, dit man bör återgå; och sloge den illa ut, så vore den sista villan värre än den första. Man måste således neka äfven reformerna , i den mening, hvari Carl I tog dem; och ditåt :synes man luta. Man har väl påfunnit ett annat kryphål: man Ser små. förändringar namn af reformer och tål dem; ja! till och med stora förändringar, har man i sådant fall ingenting emot. Bevis härför lemna de många propositionerna angående omstöpningar 1 Norges grundlag, medelst inforande af adel, absolut veto m. m., så vida de äro gynnande för makten. Men hvilka förändringar äro stora, eller hvilka så små, att de må inpraktiseras under namn af reformer, derom utlåter man sig icke, för att hafva sin talan öppen; man vill, såsom den hängfärdige, kunna säga, att man icke funnit något träd passande att hänga sig uti. Den ena reformen är så stor, alt man icke törs på den, för att icke råka i färd med förändringarna; den andra så liten och lumpen, att man anser sig berättigad att icke svara med annat än skymford om dem, som kabbla om småsaker. Gränsen må nu utstakas, hvar man behagar; ordens betydelse må uppgöras efter hvad norm som häldst — så mycket är säkert, att jargongen är gammel, och att den artificiella skilnaden emellan reform och förändring, (omstörtmng brukas nu mycket) uppfanus för ett par sekler sedan; hvilket vi velat anmärka för den händelse, att våre historiske skulle vilja söka patent på uppfioningen, eller Statstidningen på sina rundmålningar, som han gett namn af Förr och Nu. Roar man sig med att reflektera, då man lärer hisiorien, skall man finna, att denna uppfinning af distinktioner mellan reform och förändring m. fl. dylika hårklyfverier , icke visa sig oftare, än då vederbörande äro i trångmål; är man säker på sin makt, då nedlåter man sig icke att krama logikan. Carl I medgaf ingenting, så länge den, som kunde göra förändvingarna, var han sjelf; sedan kom sofisteriet. Så var det förr; så är det nu. Sv j —L AR a ms TT Å MT 1T7 ÅA REY —2—-— ——— !?7-—-—-o5 Ån -—-—-—---——- Ä .e-— ?000202Ossvvve no O— KX X ———--—-———--—88---—-——-——-oo pr OOONOO— vn —— LL AAA