men hon ville 1Cxe langre tala nagra alt ens lagiugen
tillkomma. -
Hvad mente hon då — och hvad menar man än —
med reformer och förändringar? Hvari anser man
skilnaden bestå?
. Carl anger sjelf, hvad han menar med reform , nem-
ligen ett återförande till hvad det var i Elisabeths tid.
Han besinnade icke, att detta val af epok, dit han
ville återgå, var godtyckligt — att han lika väl hade
kunnat återgå till Henrik VIII:s, Henrik VII:s eller
Richard III:s, ja Wilhelm Eröfrarens eller sjelfva Al-
fred den Stores tider. I hvarje folks häfder finnas så
många olika perioder och systemer, att man kan finna
exempel att anföra för allt hvad man bebagar, eller rättare
för hvad man ser sig. hafva styrka nog att genomdrif-
va och upprätthålla. Vid hvarje period finnes en egen
nyancering af stats-författningen ; och ingen kan såga,
när den var så fullkomligt färdig och stadgad, att den
kan tagas såsom det orubbliga mönstret. Nej, en hö-
gre regel finnes, en högre autoritet än det framfarnas
— eler, som de stationäre i England kalla det, få-
drens vishet — och den är det mnärvarandes behof,
uppenbaradt i, och föranledt af den evigt rörliga bild-
ningen, af de dagliga förändringarna i folkmängd och
förvärf. Medgifver man icke detta, så vill man det
omöjliga, eller fasttrolla menniskorna på en punkt,
beröfva dem, hvad man medgaf deras förfäder, förmå-
gan att begripa sina behof och sin bestämmelse. Det
vore underligt, om all vishets blifvit förlänad menni-
skorna XY exa tid och nekad dem i alla efterföljande; det
vore underligt, om de icke skulle kunna reformera på
annat sätt än att gå tillbaka.
Huru äro reformer möjliga utan förändringar?
Derom yttrade sig icke Carl I; och hans nu lefvande
wosförvandter behaga ej heller att svara derpå. Alergång
ensam är, såsom vi visat, icke tillfredsstallande svar;
den frågan qvarstår ändock alltid: Avart skall man
återgå? Bestämmandet deraf blifver alltid godtyckligt.
Går man femtio år tillbaka, så svaras det, att man til-
låter förändring, nemligen af hvad som var för hun-
drade år sedan, 0. s. v.; och vi skulle till och med
råda det gamlas devotaste tillbedjare och nyheters bitt-
raste fiender, att icke för mycket yrka på denna åter-
gång; ty det kan i alla fall blifva en sträng omröstning
öfver den period, dit man bör återgå; och sloge den
illa ut, så vore den sista villan värre än den första.
Man måste således neka äfven reformerna , i den
mening, hvari Carl I tog dem; och ditåt :synes man
luta. Man har väl påfunnit ett annat kryphål: man
Ser små. förändringar namn af reformer och tål dem;
ja! till och med stora förändringar, har man i sådant
fall ingenting emot. Bevis härför lemna de många pro-
positionerna angående omstöpningar 1 Norges grund-
lag, medelst inforande af adel, absolut veto m. m., så
vida de äro gynnande för makten. Men hvilka förän-
dringar äro stora, eller hvilka så små, att de må in-
praktiseras under namn af reformer, derom utlåter man
sig icke, för att hafva sin talan öppen; man vill, så-
som den hängfärdige, kunna säga, att man icke fun-
nit något träd passande att hänga sig uti. Den ena
reformen är så stor, alt man icke törs på den, för
att icke råka i färd med förändringarna; den andra
så liten och lumpen, att man anser sig berättigad att
icke svara med annat än skymford om dem, som
kabbla om småsaker.
Gränsen må nu utstakas, hvar man behagar; ordens
betydelse må uppgöras efter hvad norm som häldst —
så mycket är säkert, att jargongen är gammel, och att
den artificiella skilnaden emellan reform och förändring,
(omstörtmng brukas nu mycket) uppfanus för ett par
sekler sedan; hvilket vi velat anmärka för den händel-
se, att våre historiske skulle vilja söka patent på upp-
fioningen, eller Statstidningen på sina rundmålningar,
som han gett namn af Förr och Nu.
Roar man sig med att reflektera, då man lärer hi-
siorien, skall man finna, att denna uppfinning af di-
stinktioner mellan reform och förändring m. fl. dy-
lika hårklyfverier , icke visa sig oftare, än då vederbö-
rande äro i trångmål; är man säker på sin makt, då
nedlåter man sig icke att krama logikan. Carl I med-
gaf ingenting, så länge den, som kunde göra förän-
dvingarna, var han sjelf; sedan kom sofisteriet. Så
var det förr; så är det nu.
Sv
j
—L
AR a ms TT Å MT 1T7 ÅA REY
—2—-— ——— !?7-—-—-o5 Ån -—-—-—---——-- Ä .e-— ?000202Ossvvve no O— KX X ———--—-———--—88---—-——-——-- oo pr OOONOO— vn —— LL AAA