ULL LUC ova 2ULUIUIML ULL a BM Yv har a 1-9 MILL er sig, att det slagit Rysslands armder och satt hela dess valde i fara; det ångre sin ära och sitt hjeltemod! Då skall det törhända finna nåd inför czarens tron. Men allt hittills har den nåd, som söfver samvetet, som förlamar modet, som skapar slafvar och fega, icke verkat på dess hjerta. Polen känner ingen ånger öfver sina egna handlingar; prisad vare derföre Himlen, och äfven Kejsaren, som säger och intygar detta. Vi hade kunnat tro, att Polen, nedslaget af så många olyckor, krossadt af så mycken förstörelse, ändtligen skulle hafva öfvergifvit tanken på sitt oberoende, och att Polens nationalitet endast inom historien numera skulle hafva någon betydelse; men bedragom oss icke! Polen har ännu icke glömt, att det är en oberoende och fri nation; Polen har ännu icke afsvurit den religiösa kärleken till sin nationalitet; det hyser ännu förtroende till sig sjelft! Det är icke endast de landsflyktige, som tro på dess återuppståndelse. I sjelfva Warschau, under det Moskowvitiska oket, midt framför kanonerna, i åsynen af dödsstraffen, är Polen ännu ett gudomligt. ett heligt ord, som omfattas med dyrkan; dess tillbedjare äro så mycket mera nitiska, ju närmare de äro att blifva martyrer. Det envisas att förbida den Messias, som skall bringa frihet och seger. Förgäfves söker man skräma dessa tillbedjare af fäderneslandet och äran, med att visa dem ett citadell, hvars ljungeldar hota att förstöra deras stad, om de icke göra ett offer deraf på. Rysslands altare; de framhärda uti sin fromma nationella tro; Polackarne vilja icke vara Ryssar; kejsaren af Ryssiand sjelf säger och intygar detta. Vi hade kunnat tro, att den annars så verksamma och misstänksamma Ryska polisen utestängde Polen från all gemenskap med främmande länder; vi hade kunnat förmoda, att de landsflyktige ej mera kunde brefväxla med sina slägtingar och vänner; att desse ej kunde skicka dem skrifter, som förmå lifva deras förhoppningar och trösta dem i deras olyckor. Detta för hela Polen vällande beslag på sanningen måste väcka bedröfvelse; det var påkostande att tänka, att i detta land, der orden frihet och ära fordom så lätt genljödo, ej mera skulle finnas ett dylikt återsvar, och att allt der var tyst och orörligt. Hvad skall det väl, så tänkte vi, bhfva af dessa framtida slögten, uppfostrade i okunnighet om sina förfåder, om allt hvad de lidit, allt hvad de velat? Kejsar Nikolaus åtager sig besväret att lugna Europa i detta hänseende, genom att kungura några utdrag utur sina polisrapporter. Man finner deraf, att Polen ännu brefväxlar med främmande länder; att den bästa polis i verlden, den Ryska polisen, ej kan förhindra en sådan hemlig gemenskap, och att Polens gränser, så beskaffade som de äro, göra gemensam sak med Polackarnes hjertan,: och till den Ryska polisens harm, öppna sig för de ljud af hopp och tröst, som höras ifrån andra länder. Sådant är då Polens tillstånd, efter hvad Kejsar Nikolaus sjelf sagt; det år icke undergifvet, icke ångerfullt; det har icke afsvurit sma tankar på oberoende, och, i trots af den Ryska polisen, brefvexlar det med främmaade länder. Uti allt detta se vi ingenting, som nan förfåra Europa, eller göra de Polska flyktingarna modtällda, och liksom vi uti de f rolämpningar och de hotelser, som förekomma i denna bekännelse, ick: anträffa någonting lockande, någonting. iförsonande, så se vi icke heller deruti någonting, som kunde förvärfva Ryssland vänner inom Polens område. Annu en gång, hvad har väl Kejsar Nikolaus åsyftat? Men hvad helst än denna furstes afsigt må hafva varit, tro vi likväl, att Polen bör hålla honom räkning för det högtidliga intyg, han härigenom lemnat det. Vi .tvifla icke ens på, att de deputerade för staden Warschau, ifall de med fullkomlig frihet kunnat afgifva ett svar, ju skulle hafva betygat honom sin tacksamhet, för det han frikallat dem ifrån att hålla ett tal. De hade kunnat säga: vi skulle verkligen hafva ljugit, om vi kallat eder vår Monark. Ni är det endast i följd af öfvermakten, och våldet kän upphäfva hvad våldet gjort. Vi skulle hafva ljugit, om vi kallat oss edra undersåtare; Vi äro det icke, ty vi äro icke, och vilja ej vara Ryssar. Vi äro Polackar; vi äro en oberoende nation, erkänd ännu i närvarande ögonblick utaf Europa, i följd af gällande traktater. Tre gånger har man öfvermannat oss, tre gånger hafva vi blifvit styckade, men vi hafva aldrig sjelfve underkastat oss vår olycka, och vi hafva bevarat medvetandet af vår rätt. Detta medvetande af vår rätt finnes äfven hos Eders Maj:t, men i form af samvetsagg, och detta är orsaken hvarföre man under trettio års tid, än genom freden och dess ränker, än genom kriget och dess Fåldsamheter, sökt tillintetgöra vår nation. I dag har ni sagt oss, att det är en lycka att tillhöra Ryssland, som ensamt står starkt och orubbadt. Vi känna den lyckan att