Vi afsky detta: ogonblickliga vädjande till vapnen, som karakteriserar invånarne i Paris, och vi tro, att ehuru det framkallades genom polisens misstänksamma stränghet, det i alla fall på hvad grund som helst icke kunde rättfärdigas. Men vi kunna icke utan smärta och förtrytelse tänka på de hämnande mått och steg som styrelsen vid tillfället tog. När vi besinne den blodiga segern, det rysliga sorgespelet i St. Mery, der tvåhundra unga män från skolorna i Paris förskansat sig i ett hus, mot hvilket veteranen Soult, kommenderande i egep person, rigtade ea korsad artillerield från tvenne gator; när vi ihågkomme deras förtviflade motstånd, deras rop af frihet eller döden! då de satte sig till motvärn mot de inträngande trupperna eller i tanklös förtviflan kastade sig ut genom fönstren på skogen af bajonetter der nedanföre, när vi tänke på, huru mycket gick för deras fädernesland förloradt i denna fruktlösa kamp, när vår inbillning skådar deras familjer och hem, hvilka olyckan nu för alltid drabbade, deras mödrars tårar, de gråa hufvuden, som i sorg lutat sig ned mot grafven, och när vi derpå erinre oss hvem som var upphofsman : till detta blodiga drama, kunna vi icke underlåta att känna en viss sympathi för de la Mennais anklagelser. Följderna af segren i St. Mery voro, införandet af krigslagar i hufvudstaden, hela massors bortsläpande i fängelserna för att, i hela månader ohörda, derstädes förtyna, ransakningar utan tal, upphäfvande af skolor, den bästa delen af nationalgardet upplöst, och en despotisk polis, genomtågande staden, brytande sig in i tryckerierna, och kränkande husfreden. Despotismen hade aldrig till sin tjenst ett mera driftigt verktyg, än det Ludvig Filip fann i sin polisprefekt Gisquet. Full af bedrägerier, fegbjertad, hämndgirig, var han klippt och skuren att förfölja de öfvervunna, att göra deras fängelse så ohyggligt som möjligt, att trampa folket allt djupare i stoftet. Er man är en af dessa uslingar som jag skall utrota! var hans svar till en stackars hafvande hustru, som infunnit sig i poliskammaren, för att fråga efter sin man, hvilken med den öfriga hopen blifvit på höft invräkt uti ett fängelse. Sålunda var nu styrelsens magt försäkrad. Flera månader gingo förbi, innan några alfvarsamma oroligheter åter egde rum i Paris, — och dessa blefvo, liksom de förnyade resningarnai Lyon, suart hämmade. Hertiginnans af Berry gripande i Vendee gjorde slut på kriget i denna provins, och de omständigheter som föreföllo under . hennes färgelsetid, kastade en så löjlig dager på henne sjelf och hela partiet, att de sedan den tiden aldrig vidare verkat något allvarsammare störande af freden i landet: Oppositionen har i allmänhet gått. utföre. De sista valen till kamrarna gafvo en öfvervägande majoritet till styrelsens fördel, och de få patrioter, som ännu voro samlade kring Franska frihetens standar, lemnades att i tysthet sörja öfver sina fallna förhoppningar, eller ljuda ett onyttigt motstånd mot den godtyckliga magtens ingrepp. (Forts. följer.)