EN UTLÄNDSK TIDSKRIFTS OMDÖME OM DE
SVENSKA NYKTERHETSFÖRENINGARNA.
Nedanstående utdrag är hämtadt från Brittish and
oreign Temperance Societys fjerde årsberättelse, upp-
jäst vid sällskapets allmänna sammankomt i London d.
Maj innevarande år. Som det torde vara af intresse
för våra läsare att känna, hvad utländska tryckta skrif-
ter innehålla om vårt land, hafva vi trott detta utdrag
förtjena att införas i vårt blad. Det är af följande
annehåll:
Nykterhets föreningarne hafva större svårigheter att
besegra i Sverge, än öfverallt annorstädes, emedan na-
tionens vanor, landthushållninger och åkerbrukets in-
teressen, förena sig att befordra det beständiga, dagliga
och stundliga bruket af bränvin; så att en lång tidrymd
och de allvarligaste bemödanden äro nödige, för att
frambringa någon betydligare förändring i detta olyck-
liga bruk.? A
I Sverige finnas icke mindre an 160,000 större och
mindre Bränvinsfabriker. Den lågaste och fattigaste
hyddas innebyggare förstår sig på konsten att bränna
bränvin. Denna dryck kringbjudes vid alla möjliga till-
fällen. Vid bröllopp, fadderskap, begrafningar, kalaser,
sammankomster, i hetta och köld, glädje och sorg, vid
alla tillfällen, med ett ord, nyttjas bränvinet. Amman
ser man ibland doppa en linneklut i bränvinet och sät-
ta den i dibarnets mund, såsom en napp; och då far
eller mor taga sig en sup, lemna de uaftast qvar i glaset
en liten tår, för att låta de små barnen smaka derpå:
alldeles som de frugtade att barnen icke skulle snart nog
Fra sig att gå i deras fotspår. De fleste handlande
gifva åt bonden, då de köpa eller sålja något, en sup
brännvin. Om en arbetare gjort någon liten tjenst, er-
håller han sällah drickspenningar, utan em sup; och så
går det i allmänhet till i det landet.
Ett af de största hindren för de lägre klasserna i Sveri-
ge att iakttaga nykterhet eller att upphöra med bruket af
starka drycker, är att de högre och upplystare nyttja
bränvinet vid hvarje - mål — till frukost, middag
och aftonmåltiden. Det är ett vanligt bruk öfverallt i
landet, att vid middags- och aftonmåltiderna, i hvarje
familj inom de förnåma och medelklasserna, låta upp-
duka ett särskildt bord, kalladt branvins-bordet. Uppå
detta framsättes icke endast bränvin, cognac och likörer,
utan äfven bröd, smör, ost, kaviar, rökt tunga, ansjo-
vis, sill, metvurst, Xc. så att en famillj i södra Europa sä-
kerligen skulle vara rätt helåten att spisa sin middag af en-
dast hvad som serveras på detta brännvins-bord. Detta kal-
las att väcka matlusten; och man kan verkligen icke
neka, att Svenskarna rätt omsorgsfullt tänka på att
reta appetiten samt lifva sina magars lystnad.
Då tjenaren ser sitt herrskap föra detta lefnadssätt,
sprider sådant sig hastigt ned till den arbetande kla-sen
och den ringaste koja. Det är öfverallt så, att de lä-
gre klasserna taga exempel af de högre; men det sy-
nes, som om desse sednare hade helt och hållet förgä-
tit den stora inflytelse, som deras exempel utöfvar.
De ursäkta sig dermed, att de icke sjelfve missbruka
bränvinet, och, att det icke synes nödvändigt att då
afhålla sig från ett oskyldigt bruk deraf.?- Men, i
sanning, kan väl detta bruk aldrig kallas oskyldigt.
Arbetaren, SOm äger få eller intet annat njutningsmedel
än bränvinets lifvande kraft, begagnar sig deraf med
omåttlighet och förstör alltför otta hela sin lycksalig-
het derigenom. - Då ett verkligt godt kan vinnas ge-
nom ett så ringa offer, som öfvergifvandet af detta
bruk, är det en skam, att de högre och upplystare
folkklasserna i detta fall glömma sina pligter.
För fyra år sedan firades öfver hela Sverige en stor
och högtidlig fest, till minne af christna religionens in-
förande i nämnde land, hviket skedde för första gången
offentligt genom Biskoppen Ansgarii predikningar ett
tusende år förut, eller år 830. kKorrt innan denma fest
spriddes öfver hela landet en liten brochyr, i afsigt att
bilda en nykterhetsförening, i hvarje församling. Den
värsta fiende Sverige äger, är omåttlighet eller drycken-
skap, och högtidligheten var en passande anledning, för
att väcka folkets känsla till en reform i denna del. De
voro ej längre hedningar; men en drinkare är ett mer
ömkansvärdt djur än en hedning. Förslaget möttes väl
med uppmärksamhet på flera ställen och nyckterhets-
ra . — - IT 1 PO 2 1 11 ) - . .,