så vackra spår i de taflor, som jag förlidre sommar
hade äran öfversända — sedan jag haft den lyckan att
på besynnerliga vägar komma öfver dem, hvarom ett
oenständigt clamamus uppstod i tidningarne — detta
snille har icke dementerat sig vid den uppfostran, som
Tit. gunstbenäget ville, i anledning deraf, kosta på hen-
ne ; och jag hoppas, att Tit. skall få glädje af pupil-
len och det ädla ändamålet uppfyllas. Jag har låtit
vår gamle Rektor lära henne latin, hvilket jag ber att
Tit. icke måtte misstycka. Såsom ett prof på hennes
framsteg öfversändas härhos några ur hennes themabok
utdrågna öfversättningar. De äro, hoppas jag, väl val-
da, fast något klena, hvilket torde ursäktas hos en ny-
begynnare. Det sammakan visst äfven sägas om den
Chria, som hon författat under titel af Förr och Nu,
och hvari öfversättningsprofven äro inväfda. Jag sade
henne, att den var utan synnerligt värde; men hon
var envis och påstod, att Tit. nog skulle ursäkta en
stackars piga och mera se till afsigten än förmågan.
Att hen gjorde mouvementet de öfverenskomna tillvi-
telserna, var en gifven sak ; förhållningsorderne äro
bestämda. Huru kunde också hon, stackars barn, ve-
ta mera än de högt uppsatte i orden? Så mycket ha-
de hon i skolan lärt, att liberalismen icke vill något
för sakens skuld, utan endast för sin egen; att den al-
drig har någop faktisk kunskap om fel och brister i
samhället, ufan endast lust att omstörta ; att det, som
finnes, är bättre än allt, som käåh komma att finnas;
att liberalismens projekter endast utgå från begär att
upplösa samhället v. s. V.. Detta allt visste hon; och
hon ansåg icke orätt att uppleta alla möjliga loca pa-
rallela hos de gamle auctores classici. - Huruvida de
passade hit, eller huruvida de store författarne dömt
opartiskt eler icke, det ansåg hon vara en mindre vig-
tig fråga i ett exercitium stili. — Att tryckpressen icke
är tidsandans foster, utan fostrare, lät väl något otro-
besvurna katekesen. Hennes små försök att filosofera
tas nybörjaren!
En sak, som jag hade svårt att öfvertyga, eller rät-
tare tvinga Stina till, var det föregifvandet pro forma,
att reformer finnas, dem man icke bör neka. .. Hon
har ännu en sorts rå ärlighet, hvarföre hon prutade e-
mot och sade: det passar ju alls icke i systemet
och är oförenligt med premisserna.? Det var endast
orden, att i lagstiftning och förvaltning åtskilligt kan
finnas, som verkligen kräfyer att ändras, förbättras el-
ler, efter sjelfva etymologien af ordet reform, ombil-
das. Hon var tvär och egensinnig, och jag måste an-
vända lång öfvertalving, för att öfvertyga . henne
je polemisk artikel, men att man vid satserna fäster så-
dane vilkor, att de äro på intet vis bimdande och aldrig
kunna verkställas. Sålunda bör man vid den, visser-
ligen liberalt erkända, nödvändigheten af reformer fästa
följande vilkor, som, i förtroende sagdt, aldrig kunna
uppfyllas, eller åtminstone aldrig bevisas vara upp-
Jyllda:
1:o att reformen stadnar vid förbättring, men ejle-
der till förstörelse. Ser du, kära Stima, sade jag, det-
ta kan ju aldrig på förhand bevisas; vårt ja är lika godt
som deras nej. Hvad som är förbättring för många,
kan vara förstöring för andra; åtminstone kunna de så
påstå. Således inhebär ju detta vilkor ingenting, hvare-
mot vi icke hafva vår talan öppen; j
2:o Attreformen sker med legala medel. Detta kan
ju hvar och en hindra, som nu har legal del i beslu-
ten; och således är blott ett veto nödigt, hvilket vi nog
skola veta skaffa.
3:o Att reformen skyddar eller kränker lagvunnen
rätt. Detta, ser du, är ett öppet gyckel, men som jag
hoppas att de icke förstå. Det kan icke vara annat
än obilliga och oförnuftiga lagar, som de vilja refor-
mera; och således finnes alltid någon som vinner på
de gamla lagarna, d. v. s. f;rlorar en lägvunnen rätt
på hvarje reform. Hvad lagvunnen rätt vill säga, vet
hvarken du eller jag; men det gör detsamma. Rättvyun-
nen lag vore kanske lika godt, men häfdvunnen orätt
äunu bättre. Likagodt! Du inser, att detta fipt uttänk-
ta vilkor gör all reform omöjlig.
4:0 Au reformen är grundad på allmänt och er-
kändt behof. Här är åter igen samma lyckliga weto
hvarom jag nyss talat. Allmänt är intet reformbehof,
så länge en säger nej: och det kan lju du eller jag gö-
ra, om ingen annan vill. Men vi få nog många me
oss, som icke erkänna denna allmänlighet.
3:0 Att reformen är, med hänsigt till tidsförhållander-
na, verkställbar. Hvem skall dömma vm detta? Du
och jag, likasåväl som någon annan. Du måtte välsnart
med möda, som jag formådde henne att skrifva dit de.
ligt för mina öron; men hon visade mig artikeln i den
öfver tryckpressen och ens per se m, m. må ju förlå-
att dessa talesätt endast på omslag måste inflyta i hvar-