m enniska. I sin äktaste betydelse är en sådan tvifelsutan ett sällsynt fenomen, och det var detta, som Diogenes, då han med lykta sökte henne midt i dagsljuset, ville antyda. Också är visserligen, med all vår dagsklara upplysning föga bevändt, utan ett annat ljus — det ljus, som har sin lykta i den frommes hjerta. Läsaren träffar här en enkel uppränning med mästerligt tecknade och fullförde karakterer, jemte mången stor idd, nedlagdi, dialogerna bland bildade och bildande män. Allt utmärker boken fördelaktigt framför dessa nu gängse romaner, hvilka genom för mycket hopande af händelser, scener och karakterer, ej gifva sig tid att utveckla något rigtigt, och hvilkas dialoger antingen utgöras af konv ersations-pladdrets hvar afton öfver hela Europa omsagda fraser, eller af de paradoxaste, de för sedlighet och ett sundt förstånd vämjeligaste sofismer. Han larmar ej, liksom dagens lillepytter, om tidsåndan ; denna jätte, som oupphörligt framvandrar, obekymrad om alla pysslingars myggläte, men i långt annan rigtning , an de bland dessa pysslingar förmoda, som inbilla sig äga hans närmaste förtroende. Författaren uppskattar denna anda enligt dess sanna värde, och visar huru den bör rätt förstås.