sin egendom, likasaval som penningar eller hus. Pa samma sätt behandlar han sin lagstiftareröst, sina sinekurer: han har dem för sin skull; de tillhöra honom. Om andra äga några rättigheter, så är det derföre att de ärft eller förvärfvat dem, men ingalunda derföre att menniskan, såsom sådan, har några medfödda eller naturliga rättigheter. Detiföre bry sig de engelske högvälborne lagstiftarne icke med några filosofiska undersökningar om naturlig rätt å andras eller skyldighet å sin egen sida, utan behandla hvarje reformförsök såsom ett försök att stjäla, hvad dem med rätta tillhörer. Man har hört prester nyss försvara sina dubbla pastorater (pluralities) och sin fribet från vistande inom församlingen (non residence) på den enkla grund, att de sjelfve arft patronat-rätten och således kunna ge själavården åt sig sjelfva, lhka väl som åt en annan. Reform i ett dylikt missbruk hafva de kallat stöld, och den reformerande ministeren tjufvar. Detta naiva och, snart sagdt, menlösa sätt att försvara den gamla goda tiden hade emedlertid den gamle Lord Cheltringham fått höra i:ke skulle bära sig länge, utan derföre begynt inse, att några andra vapen måste förvärfvas och den uppväxande aristokratien i dem öfvas. Man hade tillika sagt honom, att i Tyskland skulle finnas oförlikneliga vapenmästare uti den stora konsten — män, som kunde bevisa allt, hvad hierarkien eller aristokratien behöfde och wile öfvertyga folken, att de böra lyda, sedan presternas bannlysningar och adelns svärd icke mera förslå att tvinga dem till lydnad. Dessa konsterfarna män ville nu den gamle Lorden försöka och anförtro dem sin son, hvilken födseln försäkrat om att blifva en stor man. Han ville hafva denna son undervisad i de förvånande trollkonsterna, så att han icke skulle stadna på sin faders ståndpunkt, hvilken ansågs börja blifva något slipprig. Han borde lära sig bemantla, hvad som förr kunnat öppet uttalas: Jag will göra så eller så med mitt eget, ansågs ej mera kunna öfvertyga folket och besvärja stormen ; den ädle telningen borde således oöfvas i den stora konsten att inbilla folket, att det vore olyckligt, om icke det gamla finge äga bestånd, att det är för dess eget väl, som det måste afstå från all inblandning i sina egna angelägenheter och lemna dem, jemte alla fördelar, åt aristokratien. Den unge Lord Drumly affärdades således till Göttingen och anförtroddes åt den namnkunnige filosofen Prademachers speciella vård. Studierna gingo tämligen bra, och lärjungen fann systemet förträffligt, utom i en punkt hvarom han disputerade med läraren. Denna punkt var Professorns böjelse för katolicismen, hvilken den unge Lorden lärt sig att hata af åtskilliga skäl, t. ex, att hans familj hade stora gods och pastorater i Irland, hvars katolske invånare visade mycken motsträfvighet att betala både andlig och verldslig tionde, och framför allt att han med moders(d. v. s. amme-) mjölken insupit höga tory-grundsatser, hvilkas bekännares fältrop är: no popery! Professorn medgaf väl, att det var rätt förargligt med de der Irländska besittningarna, men påstod, att detta blott var nattsidan af saken; forskades blott i häfderne, så skulle man finna, att Lordens förfäder varit i hög ynnest hos Jacob II, och att den rätta hög-toryismen då varit benägen för katolska läran. Hvad man varit, det vore hufvudsaken; hvad man kan blifva, det bör icke komma i fråga, blott man icke blir liberal och revolutionär; och för ett dylikt syndafall syntes icke Lorden: hafva att frukia. Katolikerne i Irland äro nu liberala; men det är en så falsk ställning, de fäkta så ögonskenligen i, sina fienders leger, att det förhållandet icke länge kan räcka. Disputationen ingick icke uti det egentliga systemet eller bevisningen för pödvändigheten af kaster och skrån och en herskande rik kyrka; detta var allt så nogsamt kändt och bevisadt i Göttingen. Den gick ut på en: uppställning af vapnen och krigssättet, då de troende skola strida mot liberalismen. Arbetet är indeladt i kapitel; och jag vill anföra utdrag ur några af dem. Cap. 1. De agmine et phalange (om armåens uppställning.) Ett gemensamt samband finnes; men derom lemnas endast muntligen några underrättelser. Hvarje stat har sin, som det efter St. Johannis af Jerusalem Orden kallas, Tunga, med ett Priorat och Commenderi samt diverse Hospitier, allt efter landets folkstyrka. Centralinstitutet låter sig angeläget vara att öfverallt i landet sprida utridare (Velites) som sprida upplysningar och vinkar. De skola bita de liberala i hälarne oaflåtligen, för att hindra dem att vända samlade krafter och uppmärksamhet mot chefernas hufhudanfall. På vissa magrare stationer är det väl svårt att få folk, som duger, emedan krigskassan betalar något illa och ingen ära står att få vid befattningarna. Man måste således därtill taga invalider, trosskuskar och dylikt folk, i brist