sin egendom, likasaval som penningar eller hus. Pa
samma sätt behandlar han sin lagstiftareröst, sina sine-
kurer: han har dem för sin skull; de tillhöra honom.
Om andra äga några rättigheter, så är det derföre att
de ärft eller förvärfvat dem, men ingalunda derföre att
menniskan, såsom sådan, har några medfödda eller
naturliga rättigheter. Detiföre bry sig de engelske hög-
välborne lagstiftarne icke med några filosofiska under-
sökningar om naturlig rätt å andras eller skyldighet å
sin egen sida, utan behandla hvarje reformförsök så-
som ett försök att stjäla, hvad dem med rätta tillhö-
rer. Man har hört prester nyss försvara sina dubbla
pastorater (pluralities) och sin fribet från vistande inom
församlingen (non residence) på den enkla grund, att
de sjelfve arft patronat-rätten och således kunna ge
själavården åt sig sjelfva, lhka väl som åt en annan.
Reform i ett dylikt missbruk hafva de kallat stöld,
och den reformerande ministeren tjufvar.
Detta naiva och, snart sagdt, menlösa sätt att för-
svara den gamla goda tiden hade emedlertid den gamle
Lord Cheltringham fått höra i:ke skulle bära sig län-
ge, utan derföre begynt inse, att några andra vapen
måste förvärfvas och den uppväxande aristokratien i
dem öfvas. Man hade tillika sagt honom, att i Tysk-
land skulle finnas oförlikneliga vapenmästare uti den
stora konsten — män, som kunde bevisa allt, hvad
hierarkien eller aristokratien behöfde och wile öfver-
tyga folken, att de böra lyda, sedan presternas bann-
lysningar och adelns svärd icke mera förslå att tvinga
dem till lydnad. Dessa konsterfarna män ville nu den
gamle Lorden försöka och anförtro dem sin son, hvil-
ken födseln försäkrat om att blifva en stor man. Han
ville hafva denna son undervisad i de förvånande troll-
konsterna, så att han icke skulle stadna på sin faders
ståndpunkt, hvilken ansågs börja blifva något slipprig.
Han borde lära sig bemantla, hvad som förr kunnat
öppet uttalas: Jag will göra så eller så med mitt e-
get, ansågs ej mera kunna öfvertyga folket och be-
svärja stormen ; den ädle telningen borde således oöfvas
i den stora konsten att inbilla folket, att det vore olyckligt,
om icke det gamla finge äga bestånd, att det är för dess e-
get väl, som det måste afstå från all inblandning i sina eg-
na angelägenheter och lemna dem, jemte alla fördelar,
åt aristokratien.
Den unge Lord Drumly affärdades således till Göttin-
gen och anförtroddes åt den namnkunnige filosofen Pra-
demachers speciella vård. Studierna gingo tämligen bra,
och lärjungen fann systemet förträffligt, utom i en punkt
hvarom han disputerade med läraren. Denna punkt
var Professorns böjelse för katolicismen, hvilken den
unge Lorden lärt sig att hata af åtskilliga skäl, t. ex,
att hans familj hade stora gods och pastorater i Irland,
hvars katolske invånare visade mycken motsträfvighet
att betala både andlig och verldslig tionde, och framför
allt att han med moders- (d. v. s. amme-) mjölken in-
supit höga tory-grundsatser, hvilkas bekännares fältrop
är: no popery! Professorn medgaf väl, att det var rätt
förargligt med de der Irländska besittningarna, men på-
stod, att detta blott var nattsidan af saken; forskades
blott i häfderne, så skulle man finna, att Lordens förfä-
der varit i hög ynnest hos Jacob II, och att den rätta
hög-toryismen då varit benägen för katolska läran. Hvad
man varit, det vore hufvudsaken; hvad man kan blif-
va, det bör icke komma i fråga, blott man icke blir
liberal och revolutionär; och för ett dylikt syndafall
syntes icke Lorden: hafva att frukia. Katolikerne i Irland
äro nu liberala; men det är en så falsk ställning, de
fäkta så ögonskenligen i, sina fienders leger, att det
förhållandet icke länge kan räcka.
Disputationen ingick icke uti det egentliga systemet
eller bevisningen för pödvändigheten af kaster och skrån
och en herskande rik kyrka; detta var allt så nogsamt
kändt och bevisadt i Göttingen. Den gick ut på en:
uppställning af vapnen och krigssättet, då de troende
skola strida mot liberalismen. Arbetet är indeladt i
kapitel; och jag vill anföra utdrag ur några af dem.
Cap. 1. De agmine et phalange (om armåens
uppställning.) Ett gemensamt samband finnes; men
derom lemnas endast muntligen några underrättelser.
Hvarje stat har sin, som det efter St. Johannis af Je-
rusalem Orden kallas, Tunga, med ett Priorat och
Commenderi samt diverse Hospitier, allt efter landets
folkstyrka. - Centralinstitutet låter sig angeläget vara att
öfverallt i landet sprida utridare (Velites) som sprida
upplysningar och vinkar. De skola bita de liberala i
hälarne oaflåtligen, för att hindra dem att vända samla-
de krafter och uppmärksamhet mot chefernas huf-
hudanfall. På vissa magrare stationer är det
väl svårt att få folk, som duger, emedan
krigskassan betalar något illa och ingen ära står
att få vid befattningarna. Man måste således där-
till taga invalider, trosskuskar och dylikt folk, i brist