dre omsorg än, som vederbort. Undantag gifvas utan
tvifvel, men på dem vill åtminstone jag icke bygga några
slutsatser.
Afven anförer ni huruledes i vårt glesbebodda land svå-
righeter just derigenom uppstå mot folkbildningen. Om
ock detta skulle vara sant, hvarvid man likvälkun-
de invända, att moraliteten uti de folkfattiga pro-
vinserna icke är sämre utan. snarare bättre än i de
tätare bebodda, så borde man väl söka etablera
folkskolor tätare, eller på mindre distancer från hvaran-
dra. Men månne presterne sjelfve just visat sig sär-
deles måna härom? Under sista riksdag väcktes i Bon-
deståndet motion rörande denna sak, men om mitt min-
ne icke sviker, så rönte denna motion föga sympathi i
Presteståndet. Desslikes talar M. H. om, huru Pre-
sterskapets påbegynta verk i föräldrahuset ofta åter ned-
rifves. — Sådant händer visst, men hvaraf kommer det-
ta? — af föräldrarnes oförstånd; och hvaraf kommer
åter en så hög grad af oförstånd? — deraf att de lära-
re som bordt lära och vänja föräldrarne tänka, urakt-
låtit denna sin förnämsta skyldighet; — och på hvem
stadnar således ytterst ansvaret? — utan tvifvel på des-
sa samma folklärare, åtminstone till en betydlig del.
Och denna enkla obestridliga kombination kunde ni
icke inse: I sanning m kan i skarpsinnighet endast för-
liknas med den kända personen i Wermland, hvilken,
då han en gång tappat sin yxa i sjön, satte märke i
båten för att följande dagen kunna -hitta till stället.
Ni kommer sedan till tjenstefolket. Ni säger, att snat-
teri af matvaror bevisar, att mager kost tvingar tjenste-
hjonet att tillgripa denna utväg. Antingen har ni hittat
denna fint, för att få insinuera att jag låter mina tjenare
lida nöd, eller och är ni uti en alldeles obegriplig o-
kunnighet om de i städerna rådande sederna. TI fall så
är, så får jag väl lof att äfven härutinnan komma er till
hjelp. Ni bör då veta, att nästan hvarje piga har:en
eller par kärringar som hon på sin husbondes bekost-
nad ädelmodigt understödjer i smyg. Men med den
slutkonst, hvarpå Ni uti Er artikel gifvit så vackra prof,
lärer Ni väl kalla detta att göra godt i tysthet.
Hvad åter edra åsigter rörande tjenstefolkets tredska
och sturskhet beträffar, så vill jag helt enkelt hänvisa
Er till alla som hafva hushåll; få sådana skola finnas,
der icke denna klagan försporjes. För öfrigt vet jag,
så väl som Ni, att en saks afseende beror på föredra-
ganden, och derföre följer äfven hvar klok menniska
den gamla regeln: audiatur et altera pars.
Slutligen har ni con amore slagit Er ned på det exem-
pel af oärhghet, som jag anfört rörande mjölkbuden.
Och ehuru jag ej kan inse hvarföre Ni finner Er så
väl på mjölkkärran, så må Ni gerna för mig der blifva
sittande, allenast jag får göra ännu en fråga. För att
icke derangera Er ställning, skall jag hålla mig inom
den sfer der Ni tyckes trifvas så förtväfligt. Således
ännu en gång till mjölkkusken! — Ar det väl troligt,
att denne skulle vilja drifva sin industri att kypra med
vatten, som ifrån barndomen något begrepp om heder
hos honom blifvit inplantadt? Jag kan väl aldrig tro,
att Ni kan påstå sådant. Nå väl — är det då icke
ett fel, att ej från barndomen söka inplanta heder
och ära hos folket? att visa antipathi häremot är ganska fult.
Hvad ni för öfrigt ordar om min engel, hvarmed för-
modligen menas min hustru, — om bildandet af obser-
vationscorpser på torgen, o. s. v. påkallar icke något
svar.
I fall jag i denna min uppsats mot min vilja skulle
råkat att mot er vara för sträng, så lolvar jag deremot,
att ni uti er nästa artikel skall få göra så många bockar
ni gitter, så väl emot förnuftet, som emot erfarenhetens
vittnesbörd, utan att mera af mig hafva att befara någon
extrajudiciel bestraffning. —
Stockholm d. 4 November 1835.