Article Image
hetsälskare benäget finna, att tystnad ofta kan vara ett ganska stort vänskapsprof. Det är en sådan slags tystnad jag i den tadlade artikeln iakttagit rörande flere saker, hvilka kanske mången annan icke skulle blott omtalat, utan äfven begagnat, för att deraf förklara och deducera flera af de klandrade satserna. Jag vidrörde likväl ingenting sådant, och detta-ådagalagger något som icke är olikt vänskap etc., åtminstone skonsamhet. Sålunda skulle en annan kanske icke aktat för rof att framdraga exempel på mindre vackra föredömen, gifna vid mer än ett tillfälle, t. ex. de talrikt . förekommande machinationerna vid prestval på landet, den dervid, ofta begagnade spirituösa maschinsmörja, o. S. Vv. Åter en annan skulle till äfventyrs icke dragit i betänkande att insinuera, det åtskilliga af ifrågavarande stånd icke alltid äre fullt vuxna att handtera sina egna vapen, och, som bevis derpå, kunnat citera, med huru tvetydig framgång Norrländska presterskapet bekämpat denna landsorts såkallade Läsare, hvika, som bekant är, vid de theologiska ringränningar som ägt rum, väldeligen slagit omkring sig med skriftens språk, och dervid tystat mer än en af dess ordinarie tolkar. Vidare skulle någon kunnat anföra huru som det berättas, att Svedenborgianismen inom ett eller annat stift gjort icke obetydhga framsteg, och af denna böjelse för svärmeri möjligen sökt förklara, motvilligheten att dana folket för det praktiska lifvet. Ytterligare hade man kunnat anmärka huruledes presterskapet, i en saf de :mest. befolkade provinser i riket, icke kunnat eller velat förekomma uppkomsten af de fanatiska, så kallade Hofvianerne: Kanske vidare någon hade kunnat vara nog gudlös att åter till skärskådande framdraga den hlla frågan om potatistionden. Man hade ändtligen kunnat hemta rika ämnen till betraktelser af dem från Carlstads konsistorium för några år sedan emanerade skrifvelsen, som stod att :läså i tidningarna, och hvaröfver regeringen, i spetsen för hvilken H. K. H. Kronprinsen för tillfället stod, gaf en lika ädel som högsint och kraftig resolution. Det synes vara bevis nog på välvilja, att jag af allt detta icke vidrört det ringaste i min förra uppsats. Icke heller skulle det skett nu, .så framt icke ni, min Herr billighetsälskare, genom ert föga beräknade försvar, nödgat mig dertill. Och ändå har jag blott lösligen vidrört dessa saker, utan att deraf nu vilja deducera något. Hvad säger ni dessutom om de upplysande bidrag våra riksdagar lemna.? jag äger deruti en grufva, om så skulle påfordras. För att utplåna all skuld hos folklärarne för den skrala moralitet och den förvirring i begrepp som onekligen är för handen hos den lägre klassen, anförer min Herre, hurusom det stundom händer, att menniskor med den bästa uppfostran likväl blifva lastbara och förderfvade; och som detta icke rimligen kan läggas deras lärare till last, så gör Ni deraf helt behändigt den slutsats, att man lika litet får skjuta skulden på folklärarne att menighetens uppfostran burit magra frukter. Tillåt mig nu att fråga, om det icke blott är ett undantag då så olyckligt händer, att en vårdad uppfostran icke bidrager till menniskans förbättring? Hvar menniska med sundt förnuft måste medgifva detta, Och att alla kloka äfven derom äro innerligen öfvertygade, visar sig tydligast deraf, att alla gifva sina barn så god uppfostran de kunna åstadkomma. Ty om verkan deraf vore fullkomli : problematisk, så skulle få anse mödan värdt att derpå göra de uppoffringar som nu oftast erfordras. Det är således solklart, att hvad ni härutinnan anfördt, är ett undantag, — men det oaktadt bygger ni, min värdaste fr billighetsälskare, derpå en deduktion, ett bevis!!! När man icke kan bevisa på annat sätt; så gjorde man 1 sanning bäst att icke våga försöket. Det är med förnuftets slut som med eqvilibristiska konster; — om man icke är redig i hufvudet, kan man jlätt bryta, halsen af sig. För att yuerligare underlätta begreppet, vill jag för er framställa Spanien och Portugal som exempel. Hvad har väl varit orsaken till det rhörker och barbari som i århundraden hvilat ofvers dessa linder? Om ni kan neka att prester och munkar devtill varit förnämsta och yttersta orsaken, så är ni sannerligen ett så sällsamt psykologiskt fenomcn, att ni med fördel kunde visa er för penningar. Medgifver ni åter detta, så borde ni icke kunna neka, att äfven våra folklärares så väl görande som icke görande på vår menighet har det största infytande, (Härvid vill jag likväl förbehålla ; mig, att Ni icke ger mina ord den tolkning som skulle jag vilja göra en jemförelse emellan egenskaperna hos Sverges Presierskap och efvannömde länders. Ett dylikt förbebåli synes väl tämligen obehöfligt; men med Er M. H. för man taga sina försigtighetsmått; ty låter man Er löpa med för lång lina, så trass!ar ni strax in er, genom hvarjehanda krumsprång och sparkningar.)—Det står derför fest, att menniskan i allmänhet måste bildas till det hon skall blifva, och att äfven, i de flästa fall, skuldan är ve. I Pr ÅT rr

26 november 1835, sida 3

Thumbnail