hetsälskare benäget finna, att tystnad ofta kan vara ett
ganska stort vänskapsprof. Det är en sådan slags tyst-
nad jag i den tadlade artikeln iakttagit rörande flere
saker, hvilka kanske mången annan icke skulle blott
omtalat, utan äfven begagnat, för att deraf förklara och
deducera flera af de klandrade satserna. Jag vidrörde likväl
ingenting sådant, och detta-ådagalagger något som icke är
olikt vänskap etc., åtminstone skonsamhet. Sålunda skulle
en annan kanske icke aktat för rof att framdraga exempel på
mindre vackra föredömen, gifna vid mer än ett tillfäl-
le, t. ex. de talrikt . förekommande machinationerna
vid prestval på landet, den dervid, ofta begagnade spi-
rituösa maschinsmörja, o. S. Vv. Åter en annan skulle
till äfventyrs icke dragit i betänkande att insinuera, det
åtskilliga af ifrågavarande stånd icke alltid äre fullt vux-
na att handtera sina egna vapen, och, som bevis der-
på, kunnat citera, med huru tvetydig framgång Norr-
ländska presterskapet bekämpat denna landsorts såkalla-
de Läsare, hvika, som bekant är, vid de theologiska
ringränningar som ägt rum, väldeligen slagit omkring
sig med skriftens språk, och dervid tystat mer än en
af dess ordinarie tolkar. Vidare skulle någon kunnat
anföra huru som det berättas, att Svedenborgianismen
inom ett eller annat stift gjort icke obetydhga framsteg,
och af denna böjelse för svärmeri möjligen sökt förklara,
motvilligheten att dana folket för det praktiska lifvet.
Ytterligare hade man kunnat anmärka huruledes pre-
sterskapet, i en saf de :mest. befolkade provinser i riket,
icke kunnat eller velat förekomma uppkomsten af de
fanatiska, så kallade Hofvianerne: Kanske vidare nå-
gon hade kunnat vara nog gudlös att åter till skärskå-
dande framdraga den hlla frågan om potatistionden.
Man hade ändtligen kunnat hemta rika ämnen till be-
traktelser af dem från Carlstads konsistorium för några
år sedan emanerade skrifvelsen, som stod att :läså i
tidningarna, och hvaröfver regeringen, i spetsen för
hvilken H. K. H. Kronprinsen för tillfället stod, gaf
en lika ädel som högsint och kraftig resolution. Det
synes vara bevis nog på välvilja, att jag af allt detta
icke vidrört det ringaste i min förra uppsats. Icke
heller skulle det skett nu, .så framt icke ni, min Herr
billighetsälskare, genom ert föga beräknade försvar,
nödgat mig dertill. Och ändå har jag blott lös-
ligen vidrört dessa saker, utan att deraf nu vilja de-
ducera något. Hvad säger ni dessutom om de upply-
sande bidrag våra riksdagar lemna.? jag äger deruti en
grufva, om så skulle påfordras.
För att utplåna all skuld hos folklärarne för den skrala
moralitet och den förvirring i begrepp som onekligen är
för handen hos den lägre klassen, anförer min Herre,
hurusom det stundom händer, att menniskor med den
bästa uppfostran likväl blifva lastbara och förderfvade;
och som detta icke rimligen kan läggas deras lärare till
last, så gör Ni deraf helt behändigt den slutsats, att man
lika litet får skjuta skulden på folklärarne att menighe-
tens uppfostran burit magra frukter. Tillåt mig nu
att fråga, om det icke blott är ett undantag då så o-
lyckligt händer, att en vårdad uppfostran icke bidrager till
menniskans förbättring? Hvar menniska med sundt förnuft
måste medgifva detta, Och att alla kloka äfven derom
äro innerligen öfvertygade, visar sig tydligast deraf, att
alla gifva sina barn så god uppfostran de kunna åstad-
komma. Ty om verkan deraf vore fullkomli : proble-
matisk, så skulle få anse mödan värdt att derpå göra
de uppoffringar som nu oftast erfordras. Det är såle-
des solklart, att hvad ni härutinnan anfördt, är ett un-
dantag, — men det oaktadt bygger ni, min värdaste
fr billighetsälskare, derpå en deduktion, ett bevis!!!
När man icke kan bevisa på annat sätt; så gjorde man
1 sanning bäst att icke våga försöket. Det är med för-
nuftets slut som med eqvilibristiska konster; — om man
icke är redig i hufvudet, kan man jlätt bryta, halsen af
sig. För att yuerligare underlätta begreppet, vill jag
för er framställa Spanien och Portugal som exempel.
Hvad har väl varit orsaken till det rhörker och barba-
ri som i århundraden hvilat ofvers dessa linder? Om ni
kan neka att prester och munkar devtill varit förnämsta
och yttersta orsaken, så är ni sannerligen ett så säll-
samt psykologiskt fenomcn, att ni med fördel kunde
visa er för penningar. Medgifver ni åter detta, så bor-
de ni icke kunna neka, att äfven våra folklärares så
väl görande som icke görande på vår menighet har
det största infytande, (Härvid vill jag likväl förbehålla ;
mig, att Ni icke ger mina ord den tolkning som skulle
jag vilja göra en jemförelse emellan egenskaperna hos
Sverges Presierskap och efvannömde länders. Ett dy-
likt förbebåli synes väl tämligen obehöfligt; men med
Er M. H. för man taga sina försigtighetsmått; ty låter
man Er löpa med för lång lina, så trass!ar ni strax in
er, genom hvarjehanda krumsprång och sparkningar.)—Det
står derför fest, att menniskan i allmänhet måste bildas
till det hon skall blifva, och att äfven, i de flästa fall, skul-
dan är ve.
I Pr ÅT rr