OM STATENS ÄNDAMÅL
efter Statstidningen.
Slatstidningen har begynt blifva allvarsam och vill fi-
losofera. En dylik anwandelung kom på honom d.
17 dennes om aftonen, då han ville utreda Statens
ändamål. Han finner, att detta icke är hunnet en-
dast genom polisanstalter — ehuru man visst måste
erkänna, att det är dylika, som egentligen användas. —
Statstidningen inser, att dessa icke kunn2 göra menni-
skorna lyckliga ; och det hafva vi, uppriktigt taladt,
trott oss inse länge. Insändaren — ty statens äånda-
mål. lika som dess lycksalighet, är icke officielt,
utan insändt — insändaren går så långt, som ännu in-
gen i Stadstidningen gått, att han till och med tror,
att, fastän statens förderf kommer från revolutionen,
afhjelpes dock det onda icke derigenom, att revolutions-
stiftare bevakas och inneslutas i fängelse, emedan an-
dra komma i stället, så länge fröet dertill är qvar hos
dem, som skola styra eller styras?. Ehuru en betyd-
slig portion tanklöshet ligger i allt tal om revolutions-
tiftare, så snart man i samma period erkänner, att
fröet till revolutionerna verkligen finnes hos dem, som
skola styra eller styras ; vilja vi dock låta detta passera
och följa insändaren vidare. Det tjenar till ingen ting, sä-
ger han, att skaffa nya statsformer, ty roten till det on-
da är qvar hos statens medlemmar. En otvungen
slutföljd af denna sats är då, att det är alldeles onödigt
och obehörigt att arbeta på några förbättringar i lagar
och statsformer; allt är afhjelpt, blott man utrotar det
onda hos statens medlemmar. Så öppet har Stats-
tidningen ännu aldrig uttalat sin optimism, sin fasta tro
på onödigheten af alla reformer.
Men — alla var oriktigt sagdt; han ville visserligen
hafva reformer, fast de endast få sökas hos statens
medlemmar. Hvem erkänner också icke nödvändighe-
ten af dessa? hvem vet icke, att ett i elände och slaf-
viskhet nedsjanket folk svårligen kan hjelpas? Men me-
del finnas dock, och hvilka äro de? Visvara: goda la-
gar, eller samma medel, hvarmed forntidens store lag-
stiftare omskapade folken ; insändaren svarar: Kyrkan.
Han begynner väl sin sats med att tala om religio-
nen, emedan han vet, att derom äro vi alla ense ; men
så, utan all vidare mellanlänk i demonstrationen, hop-
par han helt kvapphändigt till ordet Kyrkan, som han
underhand vill smyga in såsom synonymt med religio-
nen. Detta tål alt närmare ses på.
Alla religionsstiftare, utom Kristus, hafva danat en
Ayrka, sammanhängande med staten. Moses, Maho-
met, Manco Capac, Bramah-cultens stiftare (hvem han
vara må), hafva gifvit sina anhängare dogmer och cere-
monier, på sammagang som de gåfvo dem en tro, en
öfvertygelse om ctt lif efter detta, om pligter och lef-
verne. Kristus ensam gaf sina lärjungar intet för den
yttre culten; dogmerne, ceremonierne, allt det yttre,
alla hårklyfverierna äro menniskopåfund, äro utfundera-
de af spetsfundiga spekulanter, som just derigenom be-
visat, huru litet de förstodo af mästarens lära, eller hu-
ru låg den ståndpunkt var, från hvilken de skådade
den alldeles förvånande enkla och rena läran, sådan hon
kom ur hans mun. Af detta himmelskt enkla hafva
bistra bokmalar gjort intrasslade, obegripliga mysterier
och ord, hvari en bokstaf mer eller mindre gifvit an-
ledning till blodsutgjutelse och grymheter, för hvilka
sjelfva rofdjuren skulle bäfva; men menniskor, i hvil-
ka dogmer och ord blifvit innötta, som förefallit dem
heliga, just emedan de icke begripit; dem, menniskor
hafva icke skytt att gifva eller emottaga döden, mar-
terdöden, för att vidhänga dessa ord. Den enklaste,
mildaste, mest frisinnade lära, som någonsin utgått
bland. menniskors barn, har blifvit förvänd till ett abra-
cadabra, ett orddistilleri, ett ceremoniel. Man må
tvifla på eller uppenbarligen förakta de dyrbaraste läror,
som utgingo från Kristi mun, och det bestraffas fö-
ga; men man må misstaga sig om una forma och
utraque forma?, om öpMo8o:os och ÖMOISTIOS,
man må neka helgon eller antaga helgon (om hvilka
nemligen icke ett ord, en antydning finnes i Christi
lära), man må tro eller icke tro på predestina-
tion, man må erkänna eller neka vera priesentia m.
m. d, — och det skall kosta förföljelse och förkättring
och bannlysning och landsförvisning och bålet. — Vi;
bäfva för registret på alla de galenskaper och skändlig-
heter, Hvartill Christi rena och milda lära blifvit för-
vänd — för det scholastiska vansinne, som såg för-
bi hufvudsakerna och gjorde hufvudsaker af drömmar
och ordgräl; som förvände den himmelska läran till kon-
fessioner och Trettenie artiklar och Decretaler och hvad
det allt heter; som af de bestämda föreskrifterna om
frihet i undersökning, om pröfning af allt och behål-
landet af det godt är, om lösgörande från cerimonier
och yttre barnsligheter, gjorde sofismer och förföljelser
för ATP I IJI cAm Af da mad I se 1 fönackasfe An
N
— LL - - - -- o. om oo -