spelare. Om han rigtigt hunnit göra sig förtrogen med
alla de olika sinnesrörelser och de många öfvergångar
denna rol fordrar, vilja vi icke afgöra. Kanhända ha-
de scenerna både med Julia och med hans maka erfor-
drat litet mer värma, läsningen af Andreas Dorias bil-
jet, samtalet med honom, anblicken:a: Leonöras lik m.
in. behöft en större själsspänning; men: vi: tadla honom
icke derföre,ty vi erinra om hvad vi nyss sagt, angå-
ende de stora svårigheterna för en skådespelare af högre
rang, hvilket Hr Almlöf onekeligen är, att återgifva ka-
rakterer, som hafva så liten natur och så mycken excen-
tricitet, hvilka befinna sig i ett ständigt febertillstånd,
i en ständig ansträngning af känslor och nerver, som
flera roler i detta stycke, och framför allt Fieskos. Be-
draga vi oss icke, så röjdes äfven hos honom den bri-
stande . tiden för rollens. aprofonderande, och då
vi betänka, att Hr Almlöf under de - sednare
tvenne åren, nödgats - spela icke mindre än i
alla stycken och ; i alla genrer, måste vi snara-
re förundra oss öfver att han hunnit att åt denna roll
ägna så mycket studium, som han verkeligen gjort. —
Ungefär samma omdöme gäller om mamsell Högqvist
såsom Leonora och Hr Lars Kinmansson såsom Mohren.
De voro båda försvarligt goda, men skulle, under mera
gynnande omständigheter, sannohkt blifvit ännu bättre.
Mohren har likväl den fördelen framför de öfriga personer-
na, att han faller mäst i ögat och mestinteresserar den stora
mängden, genom sin, som det heter .i den karakters-
skildring författaren gjort af personagerna i pjesens, o-
riginelle Mischung von Spitzbuberey und Laune. —
Herr Svensson återgaf Verrinas rol, den mest tragiska
och kanske bäst hållna 1 stycket, med kraft och allvar.
Måhända skulle man deråt önskat något drag af denna
djupa melankoli, som är en följd både af mannens egen
själs beskaffenhet, af hans reflekterande öfver fäderneslan-
dets öde och af hvar som händt honom inom den kor-
ta tidrymden af ett par dagar. — Mamsell : Widerberg
uppträdde i en dramatisk roll, såsom Julia. Hennes
spel var lätt och naturligt ända till den sista scenen,
der kokettens öfvergång till en smägtande herdinna,
till en bedjande och förälskad qvinna samt ändteligen
till förtviflan och hotelser, tycktes öfverstiga hennes kraf-
ter. Hon gjorde likväl allt hvad man. rimligtvis kunde
begära af en skådespelerska, hvars egentliga sätt icke
är talscenen. — Hr Habicht var ej lycklig såsom Gia-
nettino. — , Kostymerna i voro still en stor del nya. och
i allmänhet vackra, 1. synnerhet Julias. Vi anmärka
att Fiesco i sista, akten bör; vara klädd i rustning, eme-
dan det var just denna, hvars tyngd drog honom ned.
under vattnet, och han föröfrigt behöfde en sådan för.
striden. Nu deremot har man svårt för att fatta huru
han kunde drunkna, då den vida flaxande manteln och
hans öfriga lätta drägt bort hålla honom flytande of-
vanpå. — Några nya dekorationer voro ej gjorda, utom
några kulisser i 5:te akten, föreställande hamnen och
galererna, samt en skärm i tredje akten; som visade en
utsigt af Genua. Den skulle gjort mera effekt, om op-
tikens reglor dervid varit bättre iakttagne, och om den
varit: litet mer målning, än den är.
Öfversättningen förekom oss öfverhufvud lycklig, den
syntes oss ofta med framgång hafva undvikit de om-
skrifningar och effektberäkningar, som origimalet äger.
Förändringen af slutorden var likväl mindre väl vald.
Verrinas ord: Jag går till Andreas, betyder att
han åter ärnar hylla honom, sedan både Fiesco är död
och republikanernes stötesten, Gianettino, undanröjd; i
ke att han öfverlemnar sig åt Nöria och anser allt för-
lorad , såsom det här. säges.
Huset har varit fullt de båda gånger stycket gifvits,
och blir det troligen ännu några gånger. Att pjecen
likväl icke kommer att längre bibehålla sig på: scenen
frukta vi emedlertid. Hr Almlöf emottogs vid sm re-
cett med högljudda bifallsbetygelser, voch framropades
efter spektaklets stut, äfvensom en och annan scen syn-
tes väcka deltagande. Vid andra r presentationen åter,
gaf publiken nästan intet tecken ull lif.
VY AF MINERVA.