spelare. Om han rigtigt hunnit göra sig förtrogen med alla de olika sinnesrörelser och de många öfvergångar denna rol fordrar, vilja vi icke afgöra. Kanhända hade scenerna både med Julia och med hans maka erfordrat litet mer värma, läsningen af Andreas Dorias biljet, samtalet med honom, anblicken:a: Leonöras lik m. in. behöft en större själsspänning; men: vi: tadla honom icke derföre,ty vi erinra om hvad vi nyss sagt, angående de stora svårigheterna för en skådespelare af högre rang, hvilket Hr Almlöf onekeligen är, att återgifva karakterer, som hafva så liten natur och så mycken excentricitet, hvilka befinna sig i ett ständigt febertillstånd, i en ständig ansträngning af känslor och nerver, som flera roler i detta stycke, och framför allt Fieskos. Bedraga vi oss icke, så röjdes äfven hos honom den bristande . tiden för rollens. aprofonderande, och då vi betänka, att Hr Almlöf under de sednare tvenne åren, nödgats spela icke mindre än i alla stycken och ; i alla genrer, måste vi snarare förundra oss öfver att han hunnit att åt denna roll ägna så mycket studium, som han verkeligen gjort. — Ungefär samma omdöme gäller om mamsell Högqvist såsom Leonora och Hr Lars Kinmansson såsom Mohren. De voro båda försvarligt goda, men skulle, under mera gynnande omständigheter, sannohkt blifvit ännu bättre. Mohren har likväl den fördelen framför de öfriga personerna, att han faller mäst i ögat och mestinteresserar den stora mängden, genom sin, som det heter .i den karaktersskildring författaren gjort af personagerna i pjesens, originelle Mischung von Spitzbuberey und Laune. — Herr Svensson återgaf Verrinas rol, den mest tragiska och kanske bäst hållna 1 stycket, med kraft och allvar. Måhända skulle man deråt önskat något drag af denna djupa melankoli, som är en följd både af mannens egen själs beskaffenhet, af hans reflekterande öfver fäderneslandets öde och af hvar som händt honom inom den korta tidrymden af ett par dagar. — Mamsell : Widerberg uppträdde i en dramatisk roll, såsom Julia. Hennes spel var lätt och naturligt ända till den sista scenen, der kokettens öfvergång till en smägtande herdinna, till en bedjande och förälskad qvinna samt ändteligen till förtviflan och hotelser, tycktes öfverstiga hennes krafter. Hon gjorde likväl allt hvad man. rimligtvis kunde begära af en skådespelerska, hvars egentliga sätt icke är talscenen. — Hr Habicht var ej lycklig såsom Gianettino. — , Kostymerna i voro still en stor del nya. och i allmänhet vackra, 1. synnerhet Julias. Vi anmärka att Fiesco i sista, akten bör; vara klädd i rustning, emedan det var just denna, hvars tyngd drog honom ned. under vattnet, och han föröfrigt behöfde en sådan för. striden. Nu deremot har man svårt för att fatta huru han kunde drunkna, då den vida flaxande manteln och hans öfriga lätta drägt bort hålla honom flytande ofvanpå. — Några nya dekorationer voro ej gjorda, utom några kulisser i 5:te akten, föreställande hamnen och galererna, samt en skärm i tredje akten; som visade en utsigt af Genua. Den skulle gjort mera effekt, om optikens reglor dervid varit bättre iakttagne, och om den varit: litet mer målning, än den är. Öfversättningen förekom oss öfverhufvud lycklig, den syntes oss ofta med framgång hafva undvikit de omskrifningar och effektberäkningar, som origimalet äger. Förändringen af slutorden var likväl mindre väl vald. Verrinas ord: Jag går till Andreas, betyder att han åter ärnar hylla honom, sedan både Fiesco är död och republikanernes stötesten, Gianettino, undanröjd; i ke att han öfverlemnar sig åt Nöria och anser allt förlorad , såsom det här. säges. Huset har varit fullt de båda gånger stycket gifvits, och blir det troligen ännu några gånger. Att pjecen likväl icke kommer att längre bibehålla sig på: scenen frukta vi emedlertid. Hr Almlöf emottogs vid sm recett med högljudda bifallsbetygelser, voch framropades efter spektaklets stut, äfvensom en och annan scen syntes väcka deltagande. Vid andra r presentationen åter, gaf publiken nästan intet tecken ull lif. VY AF MINERVA.