bristerna icke utgöra Schiller; man anmärker dem för
att kunna fråga: då Schillers Vilhelm Tell, Jungfrun
af Orleans och Dom Carlos ännu icke vistats på
scenen, hvarföre inbjuda publiken att lära känna endast
hans svagaste produkter 2 Mången åskådare som hört
Schillers namn, men icke sett det på några andra styc-
ken, än på Kabal och Kärlek, BRöfvarbandet och
Fiesto, kan derigenom lätt föras antingen på den tan-
kan, att Schiller endast skrifvit pjeser, beräknade,
att sönderslita och uppröra den stora hopens känslor,
eller att det är genom arbeten af sådan art, som man
uppfyller skådeplatsens ändamål, och vinner ett odöd-
ligt namn. Han stärkes ännu mer i denna förmodan
då, genom ett besynnerhgt öde, äfven IV allenstein och
Maria Stuart sällan synts på scenen under den nuva-
rande Direktionens tid, och han således icke af teaterns
representationer de senare åren kunnat få anledning att
rätta sin irriga föreställning.
Fiesco är ett geniahskt arbete, men icke ett fullän-
dadt dramatiskt verk. Författaren hyste, då han skref
det, samma begrepp om skådeplatsen, som mången har
det annu, att man kan förblanda henne med historien,
att man der kan söka göra denna senare lefvande, icke
i sina hufvudmomenter, i dessa stora och utmärkande:
drag, som karakterisera henne, utan i hvar och en af
dess enskildtheter. Man finner sålunda här ett öfver-
hopande med händelser, hvilka jagande aflösa hvaran-
dra, och hvarest historien icke gifvit ämnen, der ,har
författarens fruktbara inbillning ersatt hennes - ofullstän-
dighet, eller rättare öfverlastat hennes rikedom. Man
hinner icke sansa sig, icke bereda sig på ett skakande
uppträde, förr än det står färdigt, och genast : följes af
ert annat. En Lucretia, som likväl icke - dör, en
Collatinus, som likväl blir lycklig och belåten med sin
förorättade maka, en Brutus, både den äldre och den
yngre, äro här endast bipersoner, vid hvilka man ej
får tid att fästa uppmärksamheten. Likaledes en förfö-
rare, som afvisas och en hämnare af den förfördelade
äkta troheten, hvilka båda två sedermera bli den äkta
mannens vänner och bundsförvandter ; en bandit, som
drifves, än af adelmod, än af rå vinningslystnad och
likgiltighet för godt och ondt, för lif och död; en ko-
kett, som förfelar sitt mål. och rättvisligen straffas för
sina snaror; en gammal vördnadsvärd hjelte, furste,
som ger ett lika stort bevis på statsklokhet som sinnes-
höghet, med många flera, som vi icke hinne uppräk-
na. -Dertill spelas här en mängd episoder, som skul-
le göra en stor effekt, om de voro hufvudämnen, men
au försvinna i händelsernas -hvirfvel, och som man
knappt blir varse eller reflekterar på. Sådan är t. ex.
Fiescos makas lidande och försoning, hennes deltagan-
de i striden och hennes död för sin mans hand m. m.
Schiller hade ånnu icke lärt, hvad som sedan utgjorde
en väsendtlig del! af hans mästerskap, att det icke är
nog alt framställe katastrofen på scenen , att den äfven
måste förberedas, att man måste småningom väcka
åskådarens deltagande för personen, införa honom i
handlingen, göra honom bekant med karaktererna, och
sålunda grundlägga i hans sinne den slutliga utvecklin-
en. Han låter icke öfverraska sig på scenen, och om
det sker, håller han sällan förf. räkning derför. Det-
ta bevisar sig bäst af detta styckes representation, der
de många vigtiga händelserna väckte nästan intet del-
tagande och der ridån gick ner, utan att en hand rör-
des. Sådant var icke förhållandet när Maria Stuart
gafs, och skulle säkert icke bli det med något annat
af Schillers sednare stycken. i
Äfven språket, ehuru blomsterprydt, lider af förmyc-
ken rikedom på prydnader och bilder; det saknar na-
turlighet och enkelhet; det saknar med ett ord den
ägta Schillerska klassiciteten.
Uppsättningen var sådan, som man af theaterns nu
varande tillstånd kau vänta sig. I personalen har man
icke något tilfälle till val. Ett styke, sådant som det närva-
rande, är på en gång svårare och lättare än något annat.
Schiller hade icke haft tid att teckna några karakterer.
Personerna uppträda och handla utan någon förberedel-
se, utan annat skäl, an att förf. velat så hafva; det är
blott handingens yttre form man ser; motiverna, den
invertes menniskan, får icke tillfalle att visa sig. . De
äro peniritningar. utkastade af snillets hand, men likväl
icke annat än konturer utan den blandning af daägrar
i a 5.
och skuggor, som gör dem till. lefvande gestalter. Det
skulle fordrats en utomordentlig skarp uppfattning, för
att sant och öfvertygande återgifva sådana karakterer; de
skulle visa sig i ansigtets uttryck, i det mimiska spelet,
i omärkliga nyancer af rösten, allt sådant, som blott är
några få ovanliga konstnärer förbehållet. Då våra skå-
despelare i allmänhet icke äro några ovanliga konstnä-
rer, och vår publik icke eller är borskämd med sådanes
åskådände och studerande, bliv det icke så svårt, att
göra hvad som behöfs, för att uppfylla dess måttliga