bevarandet af dessa immuniteter, skall det draga långt ut, innan Magnaternas hus bhjelper. regeringen att afskaffa dem. En annan sak, som hindrar regeringens gång, är Insurrectio, som vi redan antydt; ; en; inrättning, på det närmaste förbunden med frågan; om adlens . immuniteter, och hufvudfrågan i Ungerska politiken, 1 hvad rörer förhållanderna mellan Wienska hofvet och Ungern. Vi kunna ej undvika att utbreda oss något mera i detalj öfver detta ämne. Insurrektionen, såsom redan sagdt är, förpligtar Adeln till all den militärtjenst, hvartill Kejsaren kallar z händelse af krig. Men den sålunda bildade armen är icke blott en samling af disciplinerade trupper, utan alla rättigheter och endast beroende af regeringen. Den är en nationalarmd, sammansatt af fria män; den är en makt, hvars vilja måste aktas och som kan i: en knapp vändning föreskrifva sina förmån lagar. Om regeringen skulle uttrötta Ungrarnes tålamod och tll någon högre grad väcka deras obelåtenhet, kunde då icke denna armce, en gång väl sammandragen, vända sina vapen mot regeringen? Deremot, ehuru den endast är pligtig att lyda uppbåd, endast i krigstid, så har den dock, för att duga till tjensten vid utkommendering, en sorts permanent organisation ; och sålunda skulle den kunna samlas tika fort af egen drift, som på Kejsarens ordres. Hela inrättningens är ceftertänkhg och var aldrig synnerligen i regeringens tycke. Dessutom är Österrikiska kabinettet allt för fredligt sinnadt, för att behöfva en dylik här emot en främmande stat; det behöfver den endast emot sina egna undersåter. Men detta skulle svårligen blifva ett casus belli, och ordet insurrectio skulle icke låta väl vid ett sådant tillfälle. Regeringen gör således hvad hon kan att befria ungerska adelen från detta farliga åliggande , men den har aldrig visat någon lust att betjena sig af den faderliga godheten. Regeringen grep derföre till en omväg, som till en viss grad lyckades. Detta härde år 1715, under Carl VI, eller rättare under Prins Eugtne, under en period då Österrike hunnit sin culmination af magt — ett skäl, för hvilket Ungrarne gåfvo efter mera än för något annat. Regeringen sade til, dem: omständigheterne tvinga oss att hålla en stående armce; men vi. vilja. derföre visst icke ådraga Adeln olägenheter, eiler göra intrång i något af dess privilegier. Vi, skulle: vara alldeles nöj-: oda med en arm, sammansatt af edra bönder, edra, lif egna. De skola väl kosta oss något pengar; men vi begära ingening af adeln, utom blott rättighet attlägga en skatt på bönderna, på misera plebs contribuens. i (Slutet följer.) .,.