bevarandet af dessa immuniteter, skall det draga långt
ut, innan Magnaternas hus bhjelper. regeringen att af-
skaffa dem.
En annan sak, som hindrar regeringens gång, är
Insurrectio, som vi redan antydt; ; en; inrättning, på
det närmaste förbunden med frågan; om adlens . immu-
niteter, och hufvudfrågan i Ungerska politiken, 1 hvad
rörer förhållanderna mellan Wienska hofvet och Ungern.
Vi kunna ej undvika att utbreda oss något mera i de-
talj öfver detta ämne.
Insurrektionen, såsom redan sagdt är, förpligtar A-
deln till all den militärtjenst, hvartill Kejsaren kallar
z händelse af krig. Men den sålunda bildade armen
är icke blott en samling af disciplinerade trupper, utan
alla rättigheter och endast beroende af regeringen.
Den är en nationalarmd, sammansatt af fria män; den
är en makt, hvars vilja måste aktas och som kan i:
en knapp vändning föreskrifva sina förmån lagar. Om
regeringen skulle uttrötta Ungrarnes tålamod och tll
någon högre grad väcka deras obelåtenhet, kunde då
icke denna armce, en gång väl sammandragen, vända
sina vapen mot regeringen? Deremot, ehuru den en-
dast är pligtig att lyda uppbåd, endast i krigstid, så
har den dock, för att duga till tjensten vid utkom-
mendering, en sorts - permanent organisation ;
och sålunda skulle den kunna samlas tika fort af e-
gen drift, som på Kejsarens ordres. Hela inrätt-
ningens är ceftertänkhg och var aldrig synnerligen
i regeringens tycke. Dessutom är Österrikiska ka-
binettet allt för fredligt sinnadt, för att behöfva en dy-
lik här emot en främmande stat; det behöfver den en-
dast emot sina egna undersåter. Men detta skulle svår-
ligen blifva ett casus belli, och ordet insurrectio skul-
le icke låta väl vid ett sådant tillfälle. Regeringen gör
således hvad hon kan att befria ungerska adelen från
detta farliga åliggande , men den har aldrig visat nå-
gon lust att betjena sig af den faderliga godheten. Re-
geringen grep derföre till en omväg, som till en viss
grad lyckades. Detta härde år 1715, under Carl VI,
eller rättare under Prins Eugtne, under en period då
Österrike hunnit sin culmination af magt — ett skäl,
för hvilket Ungrarne gåfvo efter mera än för något
annat.
Regeringen sade til, dem: omständigheterne tvinga
oss att hålla en stående armce; men vi. vilja. derföre
visst icke ådraga Adeln olägenheter, eiler göra intrång
i något af dess privilegier. Vi, skulle: vara alldeles nöj-:
oda med en arm, sammansatt af edra bönder, edra, lif
egna. De skola väl kosta oss något pengar; men vi be-
gära ingening af adeln, utom blott rättighet attlägga
en skatt på bönderna, på misera plebs contribuens.
i (Slutet följer.) .,.