pel! Han gjorde inga föreningar; han verkade sjelf!
Och då han af andeligt högmod låtit förleda sig att
upphöja vår tids prester till Vederlikar af Christi
Apostlar, har han förbisett hvilken oförsynthet det in-
nefattar, att våga tillägga sig dessa titlar, att anse sig
såsom andeliga fältherrar, hvilka kunna utvidga det
eviga rikets gränsor, 0. S. V. Man hade dock trott,
att det presterskap redan vore högst fördelaktigt ut-
märkt, som 1 denna tid hinner följa den stigande upp-
lysningen, som förstår att inse och har förmåga att
stödja denna mer och mer återkommande allmännare
religiösa känsla, som är en följd, icke af den torra dog-
matikens föredrag, utan af det ljus, som det klarnande
förnuftet upptändt i sjätarne, och är något vida högre,
sannare, mera upplyftande och ledande, än både Ritens
former och Fherarkens mystiska auktoritet. Påminne
sig inbjudaren, att de apostlar, han så förnämt påstår
sig efterträda, voro män, icke legda tjenare för en stats
religion, utan den store Mästarens sändebud till verl-
den, invigde af anda och kraft, icke af biskop och
consistoriales, och att desse kyrkans och sanningens
pelare icke ingingo några föreningar, utan tvärtom —
utgingo spridde i verlden för att predika, utan tionde-
rättighet, utan andra motiver än inre kallelse, utan an-
dra former än sanning och efterdömelighet.
Om kyrkan är hos oss så i förfall, som inbjudaren
låter förstå, så bevisar det, att den af vederbörande
icke varit nog vårdad. Har man mera sett på sig än
sin kallelse, så uppstånde den fallne, omfatte och fylle
sin pligt! Föreningsr bilda skrån, — men icke kraft-
fulla enskilta personligheter. Skrån äro fängslande in-
rättningar, men sanningen är fri, derföre är kyrkan fri,
och dess tjenare skola vara kraftens sjelfvillige arbetare,
icke sekteriskt bundne lemmar af en förening, som
skulle snart öfvergå till en stat i staten, förverkande
dermed förtroendet, aktningen, inflytandet och möjlig-
heten att uträtta hvad godt den kunde, eller bör vilja.
Hierarkien har, minst af alla, behof i vårt land af flere
föreningspunkter ; ty den har redan flera, måhända allt-
för många. Vårt presterskap har förening i kyrkans
enhet, i stånds-sammansättning; och i lägre potens
inom hvarje stift under sin biskop, öfverläggande vid
prestmöten. — Biskopen är föreningspunkten, väktaren
öfver och för presterne. De förena sig kring honom.
Han, en laglig konstitutionel myndighet, kan både upp-
lysa, leda, rätta, uppmuntra, lära och bestraffa. Mera
behöfves ej för en ändamålsemlig sammanhållning. Blot-
ta inbjudningen till en annan förening väcker farhåga
för afsigter att vilja emancipera sig från lagliga välden,
och gifva sig åt sjelfgjorda. Det är redan ett steg på
afvägar. Men — återvände man i tid! Man bedje och
arbete, och upphöre med konstituerande af ordförande,
sekveterare, stadgar m. m., som allt visar tendensen.
Man arbete i församlingen, och i synnerhet vid det
uppvexande slägtets bildning, och undandrage icke dessa
ligter en dyrbar tid, som ej utan ansvarighet förspil-
les, för bildande af samfund för fremmande ändamål,
för uniformerande af handlingssätt och för den möjligen
dolda afsigten att befordra en eller annan lycksökares
hemliga plan för lyftning och anseende.
Man kan ej undgå att göra inbjudaren uppmärksam
på både svulsten och det osanna i dess ingress, då han
yttrar att tidehvarfvets anda hotar att upplösa sam-
hället i dess djupaste grundvalar och sätta fäder-
neslandets sjelfständighet och medborgares lycka på
spel o. s. v. Lögnen får, minst af alla drägter, ut-
styra sig med religionens mantel, och tilltagsenheten har
sällan vågat framträda i offentlighet med sådana ankla-
gelser, som grundlöst såra regering, medborgerlighet och
sanning. Hvile förlåtelsens täckelse öfver imputationer,
som ej kunna rättfårdigas af annat än den blindaste
förvillelse eller missledning af det mest blossande hög-
mod! Vore så stora samhällsvådor för handen, så skul-
le de säkert utan all framgång motverkas eller söka hin-
dras af föreningen utaf några Skånska prester, som
i sina embetspligter och husliga lif finna tillräcklig och
tacksammare sysslosättning än i härfärder mot kämpen :
Tiden och Politikens framskridande upplysning ).
) Ehuru det icke kunnat undfalla oss, att Skånska
Prestföreningen —— eller som den numera lärer kal-
la sig — Skånska Prestsäl!skanvet blifvit i denna
I