2 Ses Re hörnet be FAR JE OT TERR FJ TU MODTERR sig med en föte på Grandvaux hos en Mr. Vigier, hvarest det efter berättelse skall gått så tygellöst tillväga, att det väckt en stor skandal i Paris, i synnerhet som ett par af ministrarna dervid varit närvarande. Hvad som egentligen vid detta tillfälle förefallit, har väl i de Parisiska tidningarne varit höljdt i en raystisk skymning; men Allgemeine Zeitung med sista posten innehåller icke mindre än tre bref ifrån serskilda korrespondenter i Paris, som yttra sig öfver förhållandet. Vi meddela här ett utdrag ur hvardera. Man sysselsätter sig här mycket med orgierne på Grandvaux, och jag måste, med min kända opartiskhet, säga eder, att det ty värr är alltför sannt, att dessa smutsiga Luperkaher ägt rum, så mycken möda man än gjort sig att bestrida uppgifterna derom, och att Hrr Thiers och Duchatel bivistat dem. Delta är en stor olycka; ty pressen, som har så mycket att beklaga sig öfver ministeren, bemåaktigar sig denna händelse, och underlåter ej att utlägga den med sin kända öfverdrift. Derigenom förstöres det moraliska inflytande, som regeringen kunde utöfva, och som är för henne så nödvändigt hos medelklassen, hvilken i allmänhet lefver så anständigt och ordentligt i Frankrike, och icke gerna ser en så uppenbar öfverträdelse af all moral-lag. Och hvilket ögonblick väljer man väl för sådane utsväfningar? Just ett sådant, då regeringen sträfvar att återföra samhället till mera ordning och sedlighet (?). Detta är, enligt min åsigt, en af de bedröfligaste händelser, som nu på ett år träffat regeringen. Jag har icke talat om banketten på Grandvaux, emedan jag icke ansåg denna privata lustbarhet ägnad att omnämnas i ett politiskt blad. Men då till och med de mera alfvarsamma af härvarande journaler sysselsätta sig dermed, och söka att af denna händelse göra en statssak, så kan jag icke längre förbigå densamma. Hrr Broglie och Guizot voro icke närvarande vid tilllfället, icke heller Hr Persil, utan blott de båda yngste Fministrarne, Hrr Thiers och Duchatel. Gästerne på Grandvaux betedde sig, såsom man hörer, verkligen sem druckna studenter. Hvad tidningarna berätta om härmandet af Dupin, om charivari och andra upptåg, är till största delen grundadt. Den fromma Quotidienne har icke kunnat underlåta, att för sina gamla läsarinnor förräda, hurusom Hrr deputerade och funktionärer förgingo sig ända derhän, att bete sig outsägligen otillbörligt mot Hr Duchatels stöfvel, och saken äger också sin rigtighet; genom tillförlitliga vittnesbörd är det dock utrönt, att stöfveln icke var Duchatels, utan telegrafdirektörens, jag tror han heter Allard. Det kan icke nekas, att det är en ledsam sak för en inrikesminister, som börjar att tala med salfvelse från tribunen, att anropa försynen, och att försvara sina censuroch theaterlagar med moraliska grunder. Corsaire först, och sedermera Quotidienne hafva omtalat ett gästabud, som Hr Vigier, en deputerad tillhörande centrum, gifvit åt några ministrar och högre embetsmän från hufvudstaden. Båda tidningarne berätta om grofva osedligheter och plumpa studentja, verkliga pojk-upptåg, som förefallit vid denna fest. Det är möjhgt att de öfverdnifvit saken till det burleska och smutsiga. De beteckna det hela såsom en icke just särdeles qvick mystifikation, som de Deputerade af centern spelat tvenne ministrar, Hrr Thiers och Duchatel. Enligt tidningarnes uppgifter skall general Jacqueminot, och några af hans ministerielle kolleger, velat sätta dessa ministrars mod på prof. Thiers väcktes ur sin sömn, midt 1 natten, af ett charivari, men lät sig icke bekomma, utan visade charivaristerne icke egentligen silt ansigte; Duchatel deremot var icke så sadelfast, utan då han såg petader svärma omkring sig, trodde han en sammansvärjning var å färde, och blef icke litet förskräckt. Dessa båda omständigheter är det isynnerhet, som läggas vederbörande till last. Som man ser, finnes deri ingenting så förfärligt, men deremot någonting platt, och det lönar icke mödan att vidare forska efter, hvad som kan vara sannt eller ej af hela historien. Men att saken är oåndligen välkommen för oppositionstidningarne, kan man lätt föreställa sig. Man har origtigt dragit justitieministern Persil med in i detta lag, och lika origtigt påstått, att Jacqueminot velat spela komedi med Fieschis helvetesmaschin. Sens moral af alltsammans blir, att då man är en officiell person, måste man noga vaka öfver att iakttaga decorum, fastän våra ministrar skulle kunna anföra exemplen af Pitt, Fox och andra berömda män, som ofta om nätterna måste släpas fulla och sanslösa till sina sängar. Sådana ytterligheter hafva då ej förefallit hos Hr Vigier, men upptågen synas ej hafva varit qvicka, och hafva kastat en temlig dosis löjlighet på justemilieu.