Isabella: Derom hade jag icke frågat dem. Minshull: Kom Miss Stapleton nånsin till Er annat än i fruntimmerskläder? fsabella: Blott en eller två ganger karlklädd. Jag dolde ock icke, att jag ej tyckte om denna förklädning. Honey: Emedlertid klädde Du ju ut dig till karl en gång mitt barn, för att följa henne, som då var fruntimmersklädd? Isabella: Ja, det var en enda gång, och det var just anledningen hvarföre jag sedan lånte henne karlkläder, på det hon ej måtte igenkännas efter vår flyckt. Mr Minshull: vinkade nu fadren till sig: efter några ögonblicks sakta samtal, gingo de in i nästa rum och förblefvo der öfver en qvart. Då de återkommo i sessionsrummet, förklarade Mr Minshull, att enligt hvad han nu kände, hade Isabella haft temligen starka skäl att söka undkomma fadershuset, och att hennes föräldrar gjorde väl i, att etablera henne, emedan det föreslagna giftermålspartiet syntes honom i alla afseenden antagligt. Det har blifvit upplyst, sade han, att Miss Isabella har, om icke blifvit slagen, åtminstone illa behandlad af sin mor. Om sådana excesser fortfara, så underrätta mig blott derom, då jag nog skall ställa saken i ordning. M:r Minshull vände sig härefter till Maria Stapleton, och yttrade, att hon hade sig sjelfatt skylla för forlängningen af sin fångenskap, samt att saken skulle ha varit afgjord första dagen om hon låtit veta hvar Isabella varit gömd. Alla parterna afträdde nu, mer och mindre nöjda; och den unga blonda herrn följde med ögonen genom fönstret, så längt han kunde, den hyrvagn, uti hvilken M:r Honey återförde det förlorade fåret till sitt hem.