Isabella: Derom hade jag icke frågat dem.
Minshull: Kom Miss Stapleton nånsin till Er annat
än i fruntimmerskläder?
fsabella: Blott en eller två ganger karlklädd. Jag
dolde ock icke, att jag ej tyckte om denna förkläd-
ning.
Honey: Emedlertid klädde Du ju ut dig till karl en
gång mitt barn, för att följa henne, som då var frun-
timmersklädd?
Isabella: Ja, det var en enda gång, och det var
just anledningen hvarföre jag sedan lånte henne karlklä-
der, på det hon ej måtte igenkännas efter vår flyckt.
Mr Minshull: vinkade nu fadren till sig: efter nå-
gra ögonblicks sakta samtal, gingo de in i nästa rum
och förblefvo der öfver en qvart.
Då de återkommo i sessionsrummet, förklarade Mr
Minshull, att enligt hvad han nu kände, hade Isabel-
la haft temligen starka skäl att söka undkomma faders-
huset, och att hennes föräldrar gjorde väl i, att etable-
ra henne, emedan det föreslagna giftermålspartiet syntes
honom i alla afseenden antagligt. Det har blifvit upp-
lyst, sade han, att Miss Isabella har, om icke blifvit
slagen, åtminstone illa behandlad af sin mor. Om så-
dana excesser fortfara, så underrätta mig blott derom,
då jag nog skall ställa saken i ordning.
M:r Minshull vände sig härefter till Maria Stapleton,
och yttrade, att hon hade sig sjelfatt skylla för forläng-
ningen af sin fångenskap, samt att saken skulle ha varit
afgjord första dagen om hon låtit veta hvar Isabella va-
rit gömd.
Alla parterna afträdde nu, mer och mindre nöjda;
och den unga blonda herrn följde med ögonen genom
fönstret, så längt han kunde, den hyrvagn, uti hvilken
M:r Honey återförde det förlorade fåret till sitt hem.