allignet att allena Hestluta Iorandringar al dylka Io0olattningar, utan att rikets ständer deröfver måtte höras. ) Dessa författningar, (angående försvarslösa personer) stadga, att en dylik person ej må lösgifvas med mindre än att laga näringsfång för honom yppas, eller ock att årstjenst erbjudes honom hos välkänd och behörig husbonde, som då bör antingen aflemna skriftlig förbindelse, att låta sig vårda om den uttagnes uppförande, att låta honom hos sig skattskrifvas och att med honom förfara, i afseende på uppsägning och afflyttning, såsom om tjenstehjon i allmänhet stadgadt är, eller ock ställa borgen för böter och ersättning, hvilka möjligen kunna komma att den uttagne personen ådömas, i följd af olofligt tillgrepp, eller annan allmänna säkerheten störande förbrytelse, under ett år derefter, och till ett belopp af 50 R:dr B:ko. Intet enda af dessa vilkor kan en inom Korrektionsinrättningarna innesluten person sjelf uppfylla, äfven om han skickade sig på bästa sätt. Laga mnäringsfång kan ej yppas för en korrektionist, så framt ej arf händelsevis tillfaller honom och han derigenom blir i tillfälle att förvärfva jord, hvarpå han är besuten. Art erhålla årstjenst, beror alldeles icke på honom sjelf, det beror helt och hållet på en annans vilja att antaga honom; och för att förmå någon dertill, fordras många starka och bevekande skäl, särdeles då hvarje god husbonde kan få en väl känd tjenare, utan de många omgångar och det äfventyr, som erfordras för en korrektionists uttagande. Kommer åter en sådan till en elak husbonde, som blott kan på detta sätt skaffa sig tjenstehjon, så sker detta uttagande endast under: vilkor af förknappad eller ingen lön, hvarigenom . tjenaren måste på annat sätt fylla sina behof, eller ock tillåter en dylik husbonde sig en strängare behandling af tjenare, som ej äger annat val, än att antingen qvarblifva i sin tjenst, eller ock återgå i fängelse; och på detta sätt torde lätteligen kunna förklaras, hvarföre lösgifna korrektionister, hvilka, under sitt vistande på stället, skickat sig oklanderligt, sedermera blifvit med förnyade brott beträdde. I alla fall beror en dylik persons frigifvande på andras förbarmande, och om detta motarbetas an af den allmänna opinionen, än möjligen af tjenstemän, som förmoda att genom dylika personers vistande inom de orter, hvarest de hafva sin befattning, ökade besvär kunna dem stillskyndas, än åter af församlingar, som företagit sig i dylika ämnen att besluta; så återstår för den inneslutne ingen annan utsigt, än att tillbringa sitt lif inom fängelset, dervid sämre lottad än på en viss tid dömd förbrytare, emedan denne äger. hopp, att efter fängelsetidens förlopp, återfå sin frihet. Också saknas ej exempel hvarken derpå, att försvarslöse personer, ännu på 10:de, ja 12:te året i fängelse qvarhållas, i brist af försvar, och att brott blifvit begångna, i ändamål att på sådant sätt åstadkomma ombyten i defnadsförhållanden. Och blifver slutligen häraf en gifven följd,;! att om andra mått och steg ej vidtagas, och lösdrifveri och försvarslöshet beläggas med ansvar på bestämd tid, komma många af nu inom Korrektionsinrättningarna förvarade personer, att der tillbringa sina återstående dagar, och inrättningarna sjelfva, att sålunda i en framtid derjemte blifva underhållsanstalter för utlefvade och bräckliga personer, af båda könen.