Nedanstående artikel, innefattande en anmärkning
mot en föregående reflexion i Aftonbladet, har Re-
daktionen ansett sig böra meddela, hänvisande Lä-
saren, i stället för svar, till den åberopade artikeln:
Ehuru Jns. icke kan annat än gilla Aftonbladets
jemförelse mellan den nya Franska Tryck-tvångs ock
den svenska tryckfrihetslagen, och af hvilken jemförelse
upplyses, att det Franska trycktvånget icke pålägger
så stor ansvarighet och så hårda band på yttrande rät-
ten, som vår Svenska tryckfrihet; måste man dock
medgifva Dagligt Allehanda, att i en omständighet är
yttrande rätten mera högnad i Sverge, än i Frankri-
ke. Ty den som i Sverge har snille och omdömes-
kraft, frihetssinne, kunskaper och tillika popularitet,
det vill säga, är af allmänheten aktad för att äga des-
sa egenskaper, är genast i Sverge qvalificerad såsom
Tidnings-utgifvare ; men i Frankrike måste han egent-
ligen vara rik. I Frankrike kan numera det aldra-
första snille ej vara berättigadt nar han ej kan dispo-
nera en viss summa i statskassan, att utgifva en Tid-
skrift ; men en skorstensfejare, en Bryggare, en slagtare,
en Restauratör, kortligen en Näringsidkare, emedan
sådane i stora städer äro de rikaste, kan dere-
mot ej vägras att utgifva ett Dagblad, så snart den
stipulerade summan erlägges. Man kan således taga
för afgjordt, att mången snidrik men fattig Litteratör i
Paris träffar den öfverenskommelse med en Restaura-
tör, att för fri mat förse en sådan med Tidnmgsartik-
lar. Atminstone komma snillet och rikedomen att trä-
da i förbund med hvarandra. Emedlertid ser man, att
liksom den fasta Aristokratien regerat i England, så
ämnar den rörliga Aristokratien regera i Frankrike.
Öm någon Aristokraii nödvändigt skall göra sig gäl-
lande, borde det hvarken vara jordens, bördens eller
penningens, ännu mindre Embetenas, utan civilisatio-
nens, medlande alla nationalinteressen efter Rättsgrund;
detta vore det ideal, dit Stats-Läran borde syfta, och
som aldrig vinnes genom revolutioner — endast ge-
nom :samhällslifvets organiska utveckling... När det i
vårt land kommer derhän, att t. ex, folkval, men icke
Landshofding tillsätter. Fogdar, Länsmän och Härads-
skrifvare, då blifver det alldrig ett par hästar, som till-
sätter Fogden, och en stut, som tillsätter Länsmannen.
Ty hvarifrån skulle Fogden taga hästar, eller Länsman-
nen stutar till så många? Tvärtom skulle förtroendet
om duglighet och rättskaffenhet, men hvårken hästar
eller oxar tillsätta sådana tjenster. För öfrigt har man
icke velat alludera med detta exempel på något som
händt, utan på hvad som kan hända, genom den när-
varande organisationen, om de högre uppsatte betjena
sig af sin ställning till egen fördel. !
Denna lilla digression synes utmärka, att i Sverge
är det icke penningens, icke Jordens och icke bördens a-
ristokrati, som regerar. Men i Sverge regerar embetsmanna-
aristokratien, och det påstås, att den fick öfyerväldet, ifrån
den stunden Carl den Elfte eröfrade suveräniteten, med full-
makt att icke vara responsabel för sina gerningar.
Derifrån daterar sit Högstdensammes method att betala
sina skulder med stångjern, och anekdoten berattar, att
en Stockholmisk borgare hegärte att på samma sätt blif-
va liqviderad. Men derifrån daterar sig äfven Sveuske
undersåtares fruktan för att hafva någon underdånig
fordran hos staten. - Också förundrar det insändaren, att
Aftonbladet, N:o 148 framställt den fråga: Hvem skulle
icke, helst då ränta betaltes uf staten, gerna underkasta
sig att anskaffa tolftusende Rdr Lko, i utbyte mot in-
dragningsn:akten? ty man hör så: många exempel ända
från K. Clul den elftes tid, aw staten ej behöfver beta-
la sina skulder; alltså Var anspråket obilligt, att äfven
yrkd räntebetalning. Carl den Elfte ansåg sig ej behöf-
va betala, hvad Adler Salvius hade för kronan förskju-