Nedanstående artikel, innefattande en anmärkning mot en föregående reflexion i Aftonbladet, har Redaktionen ansett sig böra meddela, hänvisande Läsaren, i stället för svar, till den åberopade artikeln: Ehuru Jns. icke kan annat än gilla Aftonbladets jemförelse mellan den nya Franska Tryck-tvångs ock den svenska tryckfrihetslagen, och af hvilken jemförelse upplyses, att det Franska trycktvånget icke pålägger så stor ansvarighet och så hårda band på yttrande rätten, som vår Svenska tryckfrihet; måste man dock medgifva Dagligt Allehanda, att i en omständighet är yttrande rätten mera högnad i Sverge, än i Frankrike. Ty den som i Sverge har snille och omdömeskraft, frihetssinne, kunskaper och tillika popularitet, det vill säga, är af allmänheten aktad för att äga dessa egenskaper, är genast i Sverge qvalificerad såsom Tidnings-utgifvare ; men i Frankrike måste han egentligen vara rik. I Frankrike kan numera det aldraförsta snille ej vara berättigadt nar han ej kan disponera en viss summa i statskassan, att utgifva en Tidskrift ; men en skorstensfejare, en Bryggare, en slagtare, en Restauratör, kortligen en Näringsidkare, emedan sådane i stora städer äro de rikaste, kan deremot ej vägras att utgifva ett Dagblad, så snart den stipulerade summan erlägges. Man kan således taga för afgjordt, att mången snidrik men fattig Litteratör i Paris träffar den öfverenskommelse med en Restauratör, att för fri mat förse en sådan med Tidnmgsartiklar. Atminstone komma snillet och rikedomen att träda i förbund med hvarandra. Emedlertid ser man, att liksom den fasta Aristokratien regerat i England, så ämnar den rörliga Aristokratien regera i Frankrike. Öm någon Aristokraii nödvändigt skall göra sig gällande, borde det hvarken vara jordens, bördens eller penningens, ännu mindre Embetenas, utan civilisationens, medlande alla nationalinteressen efter Rättsgrund; detta vore det ideal, dit Stats-Läran borde syfta, och som aldrig vinnes genom revolutioner — endast genom :samhällslifvets organiska utveckling... När det i vårt land kommer derhän, att t. ex, folkval, men icke Landshofding tillsätter. Fogdar, Länsmän och Häradsskrifvare, då blifver det alldrig ett par hästar, som tillsätter Fogden, och en stut, som tillsätter Länsmannen. Ty hvarifrån skulle Fogden taga hästar, eller Länsmannen stutar till så många? Tvärtom skulle förtroendet om duglighet och rättskaffenhet, men hvårken hästar eller oxar tillsätta sådana tjenster. För öfrigt har man icke velat alludera med detta exempel på något som händt, utan på hvad som kan hända, genom den närvarande organisationen, om de högre uppsatte betjena sig af sin ställning till egen fördel. ! Denna lilla digression synes utmärka, att i Sverge är det icke penningens, icke Jordens och icke bördens aristokrati, som regerar. Men i Sverge regerar embetsmannaaristokratien, och det påstås, att den fick öfyerväldet, ifrån den stunden Carl den Elfte eröfrade suveräniteten, med fullmakt att icke vara responsabel för sina gerningar. Derifrån daterar sit Högstdensammes method att betala sina skulder med stångjern, och anekdoten berattar, att en Stockholmisk borgare hegärte att på samma sätt blifva liqviderad. Men derifrån daterar sig äfven Sveuske undersåtares fruktan för att hafva någon underdånig fordran hos staten. Också förundrar det insändaren, att Aftonbladet, N:o 148 framställt den fråga: Hvem skulle icke, helst då ränta betaltes uf staten, gerna underkasta sig att anskaffa tolftusende Rdr Lko, i utbyte mot indragningsn:akten? ty man hör så: många exempel ända från K. Clul den elftes tid, aw staten ej behöfver betala sina skulder; alltså Var anspråket obilligt, att äfven yrkd räntebetalning. Carl den Elfte ansåg sig ej behöfva betala, hvad Adler Salvius hade för kronan förskju