FRU BRENGERIS KONSERT. Denna konsert var icke så besökt som man skulle väntat både i anseende till konsertgifverskans talang, och såsom det första offentliga musikaliska nöje af detta slag innevarande höst. Dessa båda omständigheter borde väl ha kunnat vara tillräckliga att, fylla theatersalongen, men likväl funnos. der flera toma platser. — Fru Brengeri är icke artist ex professo. Hon har af sin far, Musikus i Bristol, ärft anlag och böjelse för tonkonsten; Mennes natursgåfvor äro utbildade i en god skola och hon åger all den tekniska Zärdighet och magt öfver stämman, som tidens musikaliska smak fordrar. Hon har emedlertid icke ägnat sig åt yrket, utan först på de senare åren låtit en och annan gång höra sig offentligen. Hennes röst är icke af den stora stilen; den röjer, ehuru icke egentligen svag, likväl en spädhet, en viss barnshg naivetet, som likväl tillika ger den någonting intressant, anspråkslöst och intagande. Mellantonerna äro rena och vackra, de högre något skarpare, men hvilket, om vi ej bedraga oss, likväl mest torde ligga i en osäker sammanbindning emellan de båda registren. Denna röstens beskaffenhet gör den mest lämplig för den mindre och gladare genren, hvarföre vi äfven, för vår del, funno oss mäst tillfredsställda af det sista stycket hon sjöng: variationer på ett Tyrolskt thema. I musikaliskt hänseende intresserade oss likväl hufvudsakligen den nummer, som började koncerten: Ouvertyren till Gläcks Alceste, en bland de saker som man numera sällan får höra och som derföre vinna i värde, såsom ombyte med den Bossiniska musiken. Det är väl sannt, att fru Brengeris första sångnummer var af Pacini, men likväl så tämmeligen likt den nu moderna Italienska skolan, att den store Maestron icke behöfde förneka det. Det derefter följande: en duett ur Rossinis Semiramide, sjungen af koncertgifverskan och fru Enbom, var egentligen en gammal bekant, ty kompositören har — hvilket icke är något ovanligt hos honom -— helt enkelt lånt den ur sin Donna del Lago; auruvida den passade för ämnet eller ej, derom är naturligtvis aldrig fråga. Likväl måste vi tillstå, att vi hörde den med mera nöje här, än i theaterstycket, emedan Rossinis kompositioner egentligen icke så mycket tillhöra skådeplatsen som konsertsalen. En romans ur RBossinis Othello sjöngs af fru Brengeri med enkelhet och känsla. Hon vann ett förtjent bifall och både hon och hennes auditorium hade skäl, att vara nöjda med hvarandra. För öfrigt gäfvos: Owverturen till Rossinis: Korints belägring, en temligen matt komposition, ehuru hvarken trummor eller pukor de-städes äro sparade — en liten solobit på klarinett af Hr Böhme, obetydlig till både längd och innehåll — samt en konsert, komponerad och exeqverad af Hr Randel, om hvilken galler precist motsatsen, emedan den var en verklig god komposition, men hade kunnat utan skada något förkortas. H. M. Drottningen och D.D. K.K. H.H. Kronprinsen och Kronprinsessan bevistade koncerten. TV TY XTXT Lil Tr FITTAN RTTNISY ÅL TNV RT YN