sin enkelhet och på ca gång mogen och ungdomsfrisk. Ä). Gifven akt på den själen, och söken tillvälla Er hvad i kunnen derutaf. Alsken det fria, äfven det djerfva i forskning, i dikt, i tänkesätt, ty frihet är det ädlas vagga: den rädda, den slafviske Anden förtjenar sina bojor. Alsken äfven frihet i staten: men jag menar icke den losa frihet, som flyger lik en trasig avisa i vädret, icke den ytliga frihet som står och skummar dräggen af tidehvarfvet, icke den skojande frihet som kor, eller borde bo, i hållstugorna. 0). Utan jag menar den frihet som är värdig en Svensk man, som går genom lifvet med sitt vattenpass, som är gift med ordningen, och lefver under lagen eller rättare är sin egen Naturlag. Jag menar . den frihet som är Konungens väu utan att vara hans slaf, som vill folkets väl, men icke dess yra; jag menar dea frihet för hvilken våra vise tänkt, våra skalder diktat, våra hjeltar blödt. ÄAlsken den friheten. Och först och sist älsken ert fidernesland. Det kan väl hända att J stadnen på de lägre platserna i staten eller kyrkan: men iron icke derför att i ej kunnen gagna ert land. Dertill fordras, i vida mindre mån än snillets fåfänga vill inbilla oss, de utmärkta gåfvorna eller den vidsträckta verkningskretsen. Hvarje redlig vilja skapar sin verld omkring sig. Det Goda är aldrig obetydligt; staten är en conceutrisk bildning, de små ringarna iuppbära storcirkeln som omfattar och sammanhåäller klotet. Förakten icke det lilla, ty dess sammanlagda summor utgöra det stora: låt dem som tro sig byg ga verldshistorien ö besinna detta. De store, de lysande männen göra sig väg öfverallt, och ofta är det en afväg; men de redlige, de sjelfständige, de duglige passa öfverallt, och det är dem som wvi behöfva. Vart land, vår tid behöfver dem i synnerhet, ty nationens rot håller på att ta rota, och vi äro ett ringa folk, omgifvet af mäktiga grannar. 4) Kommer hjelpen icke inifrun, så kommer hon icke; och då läsa Sveriges fiender snart nog på det käraste af alla Aftonblad, nemligen Svenska Häåfdernas Aftonblad. FarÄ.) Här kånna vi igen den bildade och inbillningsrike talaren. Må ynglingarne nocturna versare manu, versare diurna dessa gamle mönster! Men icke finna de i dem någonting sådant, som i detta tal. Den, som är riktigt genomträngd af de gamle, han skall veta bedöma dylikt snack, som är allt för politisk och buntet? för hans enkla känsla af frihet och menniskorätt. Formerne för friheten voro i forntiden annorlunda än nu; men andan är en. Just de gamle hade en vida mägtigare publicitet än vi. Ö.) Dessa sötebrödsdagar kunde icke räcka längre; talaren faller åter in i den ädla ton, som han synes hafva satt utaf för detta tal. — Om det ändock vore ren ultraism, ren quand meme, så hade man föga att säga; men detta hufvudlösaå vacklande från en utraistidde. som han icke begriper, till en frihets-idce, som han lika litet begriper! hvad skulle det väl lemna qvar i skolepiltarnes hufvud? Förvirring — förvirring — förvuring. a.) Ja, rötan kommer kanske just deraf, att man icke besinnat detta. Såsom en äkta royalist, hade dock talaren icke bordt påminna barnen härom. Slutet, angående Aftonbladet, bar mest uppbygt uss. Vi äro mycket smickrade att hafva ådragit oss den store talarens hat till den grad, att han icke kan glömma oss ens i ett officielt meddelande. Henrik V.s informatorer läste historien med sin elev på det sätt, att de sista händelserna af Frankrikes öden alldeles uteglömdes; så borde vår talare, för att vara konsequent, äfven behandla sina piltar i afseende på den nyaste publiciteten. Annars kunna deras unga sinnen ändock alldrig hållas rätt obesmittade af tidens kräfta. Detta råd vilja vi meddela honom för nästa examen anniversarium.