LU LL UCia HAT UAC, SUL UCL iUvadll ucCu JlNlta Ald55otCu hefinner sig. (Forts. e. a. g.) Våra L5sare torde benäget tillerkänna Aftonbladets redaktion den förtjensten, att icke någonsin hafva veJat spela någon högre roll sasom opinionsledare, än den som kunde tillfalla oss genom hvarje läsares frivilliga bifall ull våra åsigter eller yttranden. Skälet härtill har varit att vi ej förr än nu på någon ud kommit i erfarenhet derom, att vi utgöra en verklig Puissance, som töga efter gitver de andra stora makterna. Den som förskaffat oss denna erfarenhet är tidningen Svenska Minerva. Besaygde tidning har nu på någon tid helt och hållet ötfvergifvit verldshändelser, nyheter för dagen, ja sjelfva Don Carlos, för att uteslutande sysselsätta sig med Aftonbladet, och efter ingången nära allians med de goda tidningarna i landsorten, söka, så godt hon kan, hejda vära eröfringar. Väl anlagda guerillaskärmytslingar mot tryckfel till och med i våra anmonser; attacker i spetsen för landsoitbladens elitekorps, grofva batteriers anliggande på Upsalasidan, allt tages 1 auspråk; och då detta ändock icke vill hjelpa, anlitas någon stackars rimmare att uppmuntra stridskrafterna genom skaldekonstens magiska förmåga. Himlen vete, hvad Minervas läsare kunna finna för uppbygghgt i att, i stället för liuärära och poliuska nyheter — ehuru vrängda de än bruka vara, — få det ena arket efter det andra sålunda uppfylldt endast med polemik om ord; det är måhända på detta sättet Minerva vill undervisa sin publik i konsten att läsa tidningar, sem hon sistlidet år afhandlade i några månader... Vi kunna blott önska att det måue väl bekomma henne i längden. Emedlertid — förtjena några af bennes secdnaste idrotter en allmännare uppmärksamdet, än blott i Finnland, der hon hufvudsakligen är privilegierad, och hafver sin rörelse; och främsta rummet intages ovilkorligen af ett skalde-qväde, kalladt flluminationen, hvari fantasiens Aygt endast ka jemföras med dep sans och moderation, som råder genom hela styeket. Vi meddela här den kärnfullaste delen deraf. I dagens högtid denna känsla röjd Utaf en oförställd och allmän fröjd, Evad pinsam syn! hvad bitter, harmfull smärta! Och hvilket styng ati ett Isket hjerta! — Der star han skamflat, Opinionens tolk, Beträdd att ha beljugit Nordens folk; I hvad ban aret om förtäljt Publiken Så högljudt vederlagd af tvenne riken! Ett sadaut slag förkrossat hvarje djur, Som panna ägt af mindre hård natur, Men detta kan Thors bockar likt betraktas, Som stiga upp igen, hvar gang de slagtas. En Hjeltekung vid lif det ej rår på; Men graflagd hjeltes ben det gnager då: Den Tolfte Carl ej djurets olat störer, Han cj en gång på stöfvelklacken rörer. -— Men tro dock ej, det lyckas kan ändå, Med dina stora ord och tankar små, Att slita sönder dessa stora minnen, Som Iefva än 3; våra Svenska sinnen. Nej, hugg dig fist vid någon statskalkyl, Den du, vid granskning, med en uddhbvass syl Kan till den största finhet sönderdela; Der skall du visst ej på ett öre fela Att räkna uti bråk och hela tal, Hvad Kung och tat bör kosta hvart avartal. Der kan du saklöst få den glädjen njuta Alt på vårt sjelfbestånd, vår ära pruta. — I Sverge skjuter nu, likt svampar, opp Af stora Stalsmän tätt en väldig tropp: Den, som försvarligt läser, 1äknar, skrifver, Uti vår sluga tid med lät het blifver Ett ljus i krigskonst, som i Politik, Med tillbjelp af Forsells Aritmetik. Der stå dock ej moraliska valörer Vill hands för våra statskalkulatörer, Hvarför, de ock ej räkna fullt så vil I Quatuor-Specics ut en bjeltesjäl Vi hoppas att Läsaren funnit sig lika uppbyggd som vi, af denna profbit. Då n tydligen hela rimstycket är riktadt emot tidningspressen, så böra vi endast tillägga, att rimmaren under det Sesemanska flödet af sin poetiska ådra helt och hållet mistagit sig, i den beskyllningen, att tidningarna skulle yttrat något klander eller ovilja -mot illuminationen. — Vi bedja honom vänligen se närmare efter om sådant står att upptäcka, annat än att i Aftonbladet yttrades den förmodan, att Hans Maj:t Konungen skulle ansett det för en lika stor giärd af Herrar femtio äldstes fägnad och ullgifvenhet, om de beslutat att såsom ett minne af dagen, till något 1ör Hufvudstaden nyttigt ändamål anslå de 12,000 RB:dr som blefvo använda på Areporten. — Långt ifrån att i öfrigt hafva gjort några anmärkningar, erinrade vi just tvärtom huru den fröjd, hvarmed H. M. Konungen öf