uppror med vapen i hand, och uppenbara försök att genom pressen uppvigla till uppror, har den tagit notice.? Ja, den tager äfven, såsom man ser, verkligen icke notice af någonting annat; ty att måren i Tovigny satt med knif och gaffel i hand vid samma bord som Odilon Barrot, det kan läsaren vara försäkrad att Aryus, i hvad stund han vill, förmår till komplett evidens deducera vara fullkomligt detsamma som uppror med vapen i hand. En Fransysk mär synes i politisk beråkning och försigtighet vara långt efter en Borgmästare i Sverge. Hade den gode mannen i Torigny följt Borgmastarens i Gefle exempel då fråga var om middagen för Hr Petre, så hade han utan tvifvel ännu i denna stund i fred och ro sutit på sin märstol, och måhända till på köpet haft eu hederslegionskors i knapphålei. Den ifrågavarande skrifvelsen till prefekten är af följande lydelse: i Uadertecknade ledamöter af mumcipalitetet. i Torigny åro skyldige sin åra, att begära entledigande från sina befattningar. Detta steg är icke föranledt af någon småaktig egenkäslek —— en sådan lemna vi åtandra. Vi tro oss genom deita steg böra göra regeringen uppmärksam på det beklagliga system, den f.ljer, emot nationens vilja, och hvars bedrötliga frukter ligga i öppen dag. Många bland oss — vi blygas icke att tillstå det — hafva hittills varit godtrogna nog, att icke kunna öfvertygas derom, att regeringen, med ylömska af sitt urspruvg från folket och upphäfvande af sjelfva vilkoren för sin egen existens, ville föra oss tillbaka till restaurationens läror, män och fel. Men wi hafva bedragit oss! Vi se nu för våra ögon det omoraliska skådespelet huwu ministrarne räcka våra bittraste fienader handen, och förfölja våra institutiopners och Konungens trofastaste vänner. Ministrarnes misstänksamma snarstickenhet har suspenderat en allmänt vördad mär, för det han — skulle -man vältro det! — bevistat. en måltid, som blifvit tillstalld för en af våra utmärktaste parlamentariska illustrationer, en af vår revolutions ordnare Hr Odilon-Barrot, som Konungen alltid bemöter med hka välvilja, förutseende att han år en framtideus man, (Här följer det löjliga, hvarken med omständigheterne eller Ludvig Filips ställning det minsta öfverensstammande, men måhända ironiskt menade, utropet: Ack, om Konungen kände detta!) Vi skulle tro oss vanhedrade om vi icke offentligen skilde oss ifrån en så afskyvård politik. Måtte dock fjelleu falla från våra medborgares ögon, bksom de fallit ifrån våra! Måtue de, liksom vi, se den afgrund, till hvars brädd den doktrinära halsstarrigheten fört oss! Beständigt ökade skatter; missaktning för revolutionen; prisande och upphöjande af restaurationen; förnedrande af juryn; nedsättning af nationaläran; smicker slösadt på våra fiender; misskännande och förföljande af Konungeus och nationens vänner — dessa äro de anklagelser, som med all deras tyngd hvila på ministrarne, och göra det till en pligt för oss, att härmed hos Eder, Hr prelekt, anhålla om vårt entledigaunde.