uppror med vapen i hand, och uppenbara
försök att genom pressen uppvigla till uppror, har
den tagit notice.? Ja, den tager äfven, såsom man ser,
verkligen icke notice af någonting annat; ty att måren
i Tovigny satt med knif och gaffel i hand vid samma
bord som Odilon Barrot, det kan läsaren vara försäkrad
att Aryus, i hvad stund han vill, förmår till komplett
evidens deducera vara fullkomligt detsamma som upp-
ror med vapen i hand. En Fransysk mär synes i po-
litisk beråkning och försigtighet vara långt efter en
Borgmästare i Sverge. Hade den gode mannen i Torigny
följt Borgmastarens i Gefle exempel då fråga var om
middagen för Hr Petre, så hade han utan tvifvel ännu
i denna stund i fred och ro sutit på sin märstol, och
måhända till på köpet haft eu hederslegionskors i
knapphålei.
Den ifrågavarande skrifvelsen till prefekten är af föl-
jande lydelse: i
Uadertecknade ledamöter af mumcipalitetet. i To-
rigny åro skyldige sin åra, att begära entledigande från
sina befattningar. Detta steg är icke föranledt af någon
småaktig egenkäslek —— en sådan lemna vi åtandra. Vi
tro oss genom deita steg böra göra regeringen uppmärk-
sam på det beklagliga system, den f.ljer, emot nationens
vilja, och hvars bedrötliga frukter ligga i öppen dag.
Många bland oss — vi blygas icke att tillstå det —
hafva hittills varit godtrogna nog, att icke kunna öf-
vertygas derom, att regeringen, med ylömska af sitt
urspruvg från folket och upphäfvande af sjelfva vilkoren
för sin egen existens, ville föra oss tillbaka till restauratio-
nens läror, män och fel. Men wi hafva bedragit
oss! Vi se nu för våra ögon det omoraliska skåde-
spelet huwu ministrarne räcka våra bittraste fi-
enader handen, och förfölja våra institutiopners och
Konungens - trofastaste vänner. Ministrarnes miss-
tänksamma snarstickenhet har suspenderat en allmänt
vördad mär, för det han — skulle -man vältro det! —
bevistat. en måltid, som blifvit tillstalld för en af våra
utmärktaste parlamentariska illustrationer, en af vår re-
volutions ordnare Hr Odilon-Barrot, som Konungen all-
tid bemöter med hka välvilja, förutseende att han år
en framtideus man, (Här följer det löjliga, hvar-
ken med omständigheterne eller Ludvig Filips ställ-
ning det minsta öfverensstammande, men måhän-
da ironiskt menade, utropet: Ack, om Konungen
kände detta!) Vi skulle tro oss vanhedrade om vi
icke offentligen skilde oss ifrån en så afskyvård politik.
Måtte dock fjelleu falla från våra medborgares ögon,
bksom de fallit ifrån våra! Måtue de, liksom vi, se den
afgrund, till hvars brädd den doktrinära halsstarrigheten
fört oss! Beständigt ökade skatter; missaktning för re-
volutionen; prisande och upphöjande af restaurationen;
förnedrande af juryn; nedsättning af nationaläran; smicker
slösadt på våra fiender; misskännande och förföljande af
Konungeus och nationens vänner — dessa äro de an-
klagelser, som med all deras tyngd hvila på ministrarne,
och göra det till en pligt för oss, att härmed hos Eder,
Hr prelekt, anhålla om vårt entledigaunde.