Kejsardömet och med detsamma dispoxition öfver Tysklands hela miliärstyrka. Osterrike har förlorat sitt inflytande i Tyskland, dels genom Napoleon, som satte oberoende suveräner i stället för endast furstar stående under Kejsaren, och dels genom Fredrik II, som i Preussen skapade ett rike, hvilket i närvarande stund verkligen styrer och befaller i Tyskland. Dessa tyska besitiningars öfvervigt sträcker sig icke utöfver deras egna gränsor, och vid en beräkning af Österrikes magt-tillgångar få de endast kalkuleras efier sin egen vigt. Folkmängden i Erkehertigdömet, i Steyermark och Tyrolen stiger mellan 3 och 4 millioner och följaktligen under Beyerns, som bloit är af andra rangen bland Tyska riken. Sant är, att Österrike har bland aggregatet af hela Kejsaredömet en befolkning af tyskar, stigande till 8 millioner; men de, som utgöra dessa öfverskjutande fyra eller fem millionerna, utgöra antingen en märklig fraktion i de länder, der de äro inströdde, eller äro de amalgamerade med dem. Tyskarne afskys af den öfriga populationen, som i dem ser menniskor, hvilka i längliga tider förtryckt dem. Detta hät går derhän, att om Tyska Osterrike ville i morgon afskudda oket, skulle det icke rycka med sig någon ennan provins af riket. Likasom de redan nämda nationerne, hafva de Tyska provinserne hvar sin egen statsförfattning; men det skulle blott vara att förnöta tid onödigtvis att befatta sig med konstiutioner, som icke på minsta sätt binda monarkens vilja och endast gifva presterskap och adel magt7 att undandraga sig beskattning och förvara sina vidsträckta privilegier. Österrikiska regeringen, som tröglar fram i de gamla spåren, tyckes icke varseblifva den fullkomliga förändring, som sista århundradet tillvägabragt i dess Tyska besitthingars belägenhet och vigt; eller ock skulle hon säkerligen förlägga sitt residens till ett annat af sina områden, som är vida rikare på resurser, nemligen Ungern. i Om adeln i de öfriga delarne af Kejsardömet har en öfvervägande magt, så är den i Ungen allt. 1808 års riksdag uppgaf adliga ätterna der i landet stiga till 920,000; och år 1817 uppgafs, att i Ungern, Siebenhurgen inberäknad, funnos 376,000 personer af det ståndet. Rela befolkningen beräknas i närvarande stund till 12 millioner. I Ungern finnas emellertid inga gradationer bland adeln, utan de hafva alla precist samma privilegier; och detta förhållande, i förening med deras talrikhet, gör dem icke så mycket till en privilegierad klass, utan fastmer till en särskild nation, sow, i Ungerns nu varande belägenhet, rätt nog representerar det helas interesse och under en aristokratisk fom företer många af en äkta frihets elementer Om man nöjde sig med en ytlig blick, skulle man i Ungern se blott ett system af uteslutande privilegier af det förhatligaste slag. Men vi vilja genomgå ämnet mera i detalj, och begynna med att följa de orsaker, som frambragt denna oerhörda mängd af adelsmän. Magyarerne eller Hungarerne kommo från Asien och fingo fast fot i Europa i nionde seklet, emellan Grefiska och Franco-Romerska rikena. De segrande krigarne delade landet sinsemellan och blefvo dess adel. Adelsmanuen var förbunden att gripa till vapen för sitt land. Då en dylik händelse inträffade, blef ett i blod doppadt svärd buret från by till by, vid hvars äsyn hvarje adelsman grep till vapen. Vägrade han, för verkade han sin egendom, och om han tvekade att afträda den, blef hans kropp uppristad med just det svärd, hvars aumaning han icke lydt. Magyarerne utvidgade sitt område genom nya eröfringar. Ingen var tvungen att deliaga i ett anfallskrig, utan hvar och en, som lockades af utsigt till vinst eller ära, anmälde sg till deltagande i dessa tåg, hvarigenom den, som icke var adelsman förut, förvärfvade adelskap. Landvinningarne fördelas mellan kriigarne i den segrande bären, hvilka då blefvo adelen i de nya besittningarna. Art. 35 kap. 11 af St. Stephans lagar förklarar uppkomsten af en tredje adelsmanna-klass. Detta var på den tiden, då Turkarne oroade Ungern med ständiga infall. I hvarje grefskap (comitatus) utdeladas en viss landvidd bland bönder och lifegna, som deremot voro pligtige att jemt stå under vapen. De utgjorde stående korpser, kallade Jobaggiones castri.? Vid en sednare epok blefvo desse alle inmatrikulerade och togo säte och stämma sbland den öfriga . Adelen och blefvo följaktligen förpligtade att gripa till vapen endast när fäderneslandet kallade dem. Adelen var således intet annatin en nafonalarmde, som dock aldrig visade sig utom i tider af allmän fara. 6) Detta förhållande fortfar intill närvarande stund; hvarje vapenför Adelsman är förbunden att stöta till fanan, så snart Kejsaren förer krig. — Detta kallas Ipsurrectio?; ech enda skillnaden är, att när Adelsmannen fordom inkallades till, tjenst af fädernes