Kejsardömet och med detsamma dispoxition öfver Tysk-
lands hela miliärstyrka. - Osterrike har förlorat sitt
inflytande i Tyskland, dels genom Napoleon, som satte
oberoende suveräner i stället för endast furstar stående
under Kejsaren, och dels genom Fredrik II, som i
Preussen skapade ett rike, hvilket i närvarande stund
verkligen styrer och befaller i Tyskland.
Dessa tyska besitiningars öfvervigt sträcker sig icke
utöfver deras egna gränsor, och vid en beräkning af
Österrikes magt-tillgångar få de endast kalkuleras efier
sin egen vigt. Folkmängden i Erkehertigdömet, i Steyer-
mark och Tyrolen stiger mellan 3 och 4 millioner och
följaktligen under Beyerns, som bloit är af andra rangen
bland Tyska riken. Sant är, att Österrike har bland
aggregatet af hela Kejsaredömet en befolkning af ty-
skar, stigande till 8 millioner; men de, som utgöra
dessa öfverskjutande fyra eller fem millionerna, utgöra
antingen en märklig fraktion i de länder, der de äro
inströdde, eller äro de amalgamerade med dem.
Tyskarne afskys af den öfriga populationen, som i dem
ser menniskor, hvilka i längliga tider förtryckt dem.
Detta hät går derhän, att om Tyska Osterrike ville
i morgon afskudda oket, skulle det icke rycka med
sig någon ennan provins af riket. Likasom de redan
nämda nationerne, hafva de Tyska provinserne hvar
sin egen statsförfattning; men det skulle blott vara att
förnöta tid onödigtvis att befatta sig med konstiutioner,
som icke på minsta sätt binda monarkens vilja och
endast gifva presterskap och adel magt7 att undandraga
sig beskattning och förvara sina vidsträckta privilegier.
Österrikiska regeringen, som tröglar fram i de gamla
spåren, tyckes icke varseblifva den fullkomliga förän-
dring, som sista århundradet tillvägabragt i dess Tyska
besitthingars belägenhet och vigt; eller ock skulle hon
säkerligen förlägga sitt residens till ett annat af sina
områden, som är vida rikare på resurser, nemligen
Ungern. i
Om adeln i de öfriga delarne af Kejsardömet har
en öfvervägande magt, så är den i Ungen allt. 1808
års riksdag uppgaf adliga ätterna der i landet stiga till
920,000; och år 1817 uppgafs, att i Ungern, Sieben-
hurgen inberäknad, funnos 376,000 personer af det
ståndet. - Rela befolkningen beräknas i närvarande
stund till 12 millioner. I Ungern finnas emellertid in-
ga gradationer bland adeln, utan de hafva alla precist
samma privilegier; och detta förhållande, i förening med
deras talrikhet, gör dem icke så mycket till en privile-
gierad klass, utan fastmer till en särskild nation, sow,
i Ungerns nu varande belägenhet, rätt nog represente-
rar det helas interesse och under en aristokratisk fom
företer många af en äkta frihets elementer Om man
nöjde sig med en ytlig blick, skulle man i Ungern se
blott ett system af uteslutande privilegier af det förhat-
ligaste slag. Men vi vilja genomgå ämnet mera i detalj,
och begynna med att följa de orsaker, som frambragt
denna oerhörda mängd af adelsmän.
Magyarerne eller Hungarerne kommo från Asien och
fingo fast fot i Europa i nionde seklet, emellan Gre-
fiska och Franco-Romerska rikena. De segrande kri-
garne delade landet sinsemellan och blefvo dess adel.
Adelsmanuen var förbunden att gripa till vapen för sitt
land. Då en dylik händelse inträffade, blef ett i blod
doppadt svärd buret från by till by, vid hvars äsyn
hvarje adelsman grep till vapen. Vägrade han, för
verkade han sin egendom, och om han tvekade att af-
träda den, blef hans kropp uppristad med just det
svärd, hvars aumaning han icke lydt. Magyarerne ut-
vidgade sitt område genom nya eröfringar. Ingen
var tvungen att deliaga i ett anfallskrig, utan
hvar och en, som lockades af utsigt till vinst
eller ära, anmälde sg till deltagande i dessa tåg,
hvarigenom den, som icke var adelsman förut, förvärf-
vade adelskap. Landvinningarne fördelas mellan krii-
garne i den segrande bären, hvilka då blefvo adelen i
de nya besittningarna. Art. 35 kap. 11 af St. Step-
hans lagar förklarar uppkomsten af en tredje adelsman-
na-klass. Detta var på den tiden, då Turkarne oroade
Ungern med ständiga infall. I hvarje grefskap (comi-
tatus) utdeladas en viss landvidd bland bönder och lif-
egna, som deremot voro pligtige att jemt stå under
vapen. De utgjorde stående korpser, kallade Jo-
baggiones castri.? - Vid en sednare epok blefvo
desse alle inmatrikulerade och togo säte och stämma
sbland den öfriga . Adelen och blefvo följaktligen för-
pligtade att gripa till vapen endast när fäderneslandet
kallade dem. Adelen var således intet annatin en na-
fonalarmde, som dock aldrig visade sig utom i tider af
allmän fara. 6) Detta förhållande fortfar intill närva-
rande stund; hvarje vapenför Adelsman är förbunden att
stöta till fanan, så snart Kejsaren förer krig. — Detta
kallas Ipsurrectio?; ech enda skillnaden är, att när
Adelsmannen fordom inkallades till, tjenst af fädernes-
