BNESTNERNIV US LTS VISTE SR SER IPRRSR SATSER SS AS SA VVWK till slut med engelska regeringens hjertliga bifall; och följden har varit, att alla för friheten gynnande partier förenat sig alt understödja hans styrelse?. — Detta må väl så vara; dock synes t. ex. Cadiz-juntans tllgifvenhet icke just vara så alldeles ovilkorlig. Också må Mendizabal bereda sig på, att folken vaknat nog, för att icke Jaa åter söfva sig af ett namn, utan de fordra numera handling. Löften och ord äro, hvad uppträdet på stadshuset i Paris för 5 år sedan visade dem vara. Ingen ting finnes kanske nu i bela Europa så fiendiligt mot republikanska idcer, som la meilleure des republiques. Franska regeringens sträfvande (säger vill slut den nu anförda artikelen) är att försvåra Mendizabals styrelse och att i honom krossa de liberale, hvilka numera af Konungen betraktas såsom Orleanska dynastiens dödsfiender. Engelska tidningarne göra sina anmärkningar öner Franska exPairen Kergorlays tryckfrihetsrättegång och den envishet, hvarmed han äfven under målets agerande vidhöll sit påstående, att Ludvig Filip icke är laglig Konung, utan blott usurpator. Alla åtgärder i sednaste tiderna hafva ögonskenligen gått ut på att försona legitimismen, vare sig inom eller utom Frankrike. Men hela detta stråfvande har tjenat till ingenting: de liberale kunna stötas för hufvudet och aflägsnas — den delen af planen lyckas nog; men den andra, eller legitimisternas vinnande, är allud lika långt borta. En blick på rättegången, sager The Sun, öfvertygar hvar och en, att Ludvig Filip ohjelpligen misslyckats i sina sednare bemödanden att försona Carlisterna. De äro nu och skola alltid förblifva Orleanska dynastiens dödsfliender. Han må förfölja republikanerna, så mycket han behagar, han må nedtrycka pressen med alla de band, som Kamrarne äga att pålägga; han må återsiälla Ludvig X VIII:s Charta, och med den, hela det afskaffade skräpet af ett ärftligt Pärskap och ett reguliert presterskap; han må göra till och med mer än detta allt — och ändock skall han icke dermed vinna Carlisternas tillgifvenhet. Det vore väl for Frankrike, om dess Konung vore innerligen öfvertygad om denna vigtiga sanning. Carlisterne äro ännu mägtige, fastän overksamme; och de skola ej underlåta att gripa till första tillfälle, då regeringen fullkomligt förlorat republikanska partiets förtroende, för att resa sig med väpnad hand mot henne. Att de aldrig med framgång skola försöka restaurera den förvista Bourbonska dynasten, äro vi fullt öfvertygade, men förenade med monven entspartiet skola de lätt fördrifva den nu varande monarken. Om Ludvig Filip begrepe sin egen fördel, kunde han ännu inhemta en nyttig lärdom af ex-Pairen Kergorlays rättegång. Republikanerna kan han försona; Carlisterne äro oförsonlige. Enderas hjerthga tuillgifvenhet är dock nödvändig för franska tronens trygghet. Den Engelska publicisten skulle hafva kunnat fortsätta sin betraktelse med en utredning af skälen till detta förhållande: Olikheten i Carlisternas och republikanernas handterlighet ligger helt naturligt deruti, att de förre, drifne af enthusiasm för en ide, kunna vinnas genom styrelsens öfverging eller närmande till denna idd, då deremot de sednare hänga fast vid person och blott fösta sig vid grundsatser och idcder i andra rummet. Så länge Ludvig Filips person står dem i vägen, kan således ingen absolustistisk vändning i styrelsmaximer, intet bemödande att träda i de bortkörda företrädarnes fortspår, försona honom med legitimisterna. BRepublikanerne deremot äro öppenhjerthge enthusiaster, som ganska lätt kunna ledas att förbise form och person, blott ett ärligt bemödande att följa deras ideer framlyser. — Men det är icke blott inom frankrike, som den nya dynastien förgälves söker vinna legitimisterna. Det är underligt, att den icke förmår spegla sig i Napoleons exempel och inse fruktlösheten af hvarje försök att vinna vissa figurer och erhålla säkerhet om vänskap och understöd af dem, hvilka iche bindas af förbund och eder, så snart de icke hafva att göra med sina leguima likar. Denna förbindelse är verkligen ett sådant fenomen, att det väl vore värdt utsättande af ett stort akademiskt pris, för att få den frågan utredd, huru en aylik blindhet är möjlig.