blodtorstige botvar elier nalsstarriga gemena rebeller,
som just samma tidningar voro de förste att göra dem
till. Då Juntorne företogo sig att sköta sina egna ange-
lägenheter och fordra en liberal konstitution för det ge-
mensamma fåderneslandet, begynte genast Journal des
Debats en series af artiklar, hvari han sökte feja upp
Heliga Alliancens oprnionsfria rustning, i afseende på
intervention folk och folk emellan. Det är nogsamt
bekant, alt när Heliga Alliancen först uppsatte sina
theser, inflöt en punkt af det innehåll, att om en grann-
stat antoge lagar eller författningar, till gynnande af in-
stitutioner eller af meningar, som kunde spridas utom.
den statens gränser, så skulle alla furstar och potenta-
ter, som hade något att frukta af detta utbredande, va-
ra berättigade att vidtaga fientliga åtgärder, för att hin-
dra dessa institutioners och meningars spridande ej blott
till sina egna, utan äfven tillalla andra souverainers sta-
ter. Denna lära, som angriper all borgerlig frihet i
dess rot, då hvarje land, som önskar förbättra sitt stats-
skick, derigenom underkastas alla despotiska regeringars
anfall, uplifvades nu af Journal des Debats, såsom ett
rättfärdigande af Frankrikes förfarande, i fall dess 4lZed-
horgare-monark skulle få i sitt kungliga bufvud att
skicka en armte till Spanien, för att kufva de liberala Jun-
torna. Försöket lyckades emedlertid icke; och därföre blef
hela saken försigtigtvis öfvergifven, innan något allvarsamt
alarm uppstod. Konungen insåg faran af att stadga någon-
ting liknande ett system — någonting, som kunde väcka
Fransmännen till att ana någon förut uppgjord plan i re-
geringens handlingar. Omständigheterne hefunnos va-
ra det beqvämaste ; och den ministeriella skribleren (el-
ler, som vi kalla honom, Statsinsändaren) blef såle-
des anbefalld att behålla i bakhåll sina grundsatser
och sina systemer, och sina skäl, om han kunde upp-
gifva några, till dess Frankrike vore i tillfälle att be-
höfva dem. Detta förfarande var i högsta grad klokt-
Så länge Konungen lyckas att göra alla sina despotiska
bandlingar tillskenbara resultater af en oundviklig nödvän-
dighet, är han trygg. Det finns iutet så gement streck ,
som ett folk icke kan förmås att tåla, så vida rege-
ringen lyckas att förklara det såsom endast föranledt
af omständigheterna. Under despotismens barndom är
det alltid farligt att säga folket, att någonting skett el-
ler skall ske blott derföre, att det är i enlighet med
de stadgade grundsatserna 1 något system; den tryg-
gaste kosan är att öfverlemna åt händelser och omstän-
digheter ensamma alt smida bojorna. Det onda, som
tillfogas oss under den uppgifna afsigten att afvända ett
större ondt, bäres med lätthet. ÖOlvertygelsen om den-
na vigtiga sanning var det, som föranledde Ludvig Fi-
lip att åt ödet öfverlemna utfinnandet af någon före-
vänning att förklara sig mot frihetens spridande i Spa-
nien. Något afsigtslöst anfall, någon i Inrikesministerns
bureau hopkokad sammansvärjning, eller något föregif-
vet brott mot folkrätten skulle, hoppades han, tusen
gnger bättre svara mot hans ändamal , än en hel series af
tidningsartiklar, syftande att i förtid yppa Franska regerin-
gens framtida planer, isynnerhet med afseende på dess inre
politik. Den verksamma del England tog i handelserna
och den krafifulla och manliga role, Hr Villiers (Eng.
minister i Spanien) spelade, då Drottningens magt sväf-
vade i den största fara genom Torenos och hans med-
bröders kortsynthet, hafva tvungit Fransmännens Ko-
nupng att förfara med mer än sin vanliga försigtighet
under bemödandet att draga sig ur den position, hvari
han ställde sig genom qvadrupel-alliansens underte ck-
nande. Alla hans rörelser bevakas för noga, för att
lemna honom lägenhet att begynna gräl med Spanien;
och äfven om det lyckades honom, vet han, att Eng-
land skulle träda fram som skiljemur för tillfället, och
att Fransmännen skulle nöjas åt dess utslag, om det än
vore sårande för deras Konungs fåfänga och hinderligt
för hans planer.
Ded Engelska tidningen anmärker sedermera, huru
litet imedlertid dessa Franska bemödanden betyda; fri-
hetens sak måste segra i Spanien. Han försvarar Hr
Mendizabal mot en Engelsk morgontidning (en väder-
hane, säkert The Times,) som förebrått honom, att han
ingenting gjort sedan han kom till Spanien. Hr M.,?
säger The Sun, var i 14 år en främling för sitt fåder-
nesland, och det är icke en månad, sedan ban återkom.
Dock har han på denna korta tid gjort mera till Spa-
mens lugnande och till partiernas försoning, än nå-
gon af hans företrädare gjorde på ett år. Hans
blotta närvaro i hafvudstaden gjorde beligringstill-
ståndet öfverflödigt. Med ett enda Betänkande för-
sonade han med regeringen sju af Spaniens wmiytelse-
rikaste juntor (icke bokstafligen sant, såsom man
sett). Derpå uppräknas de öfriga åtgärder, M. med-
hunnit på en månad ; och förf. tror, att den nya mi-
nistern handlat rättare, om han sjelf uppgjort grun-
derna till en Charta och underkastas dem heta fal